Fem veckor har nu gått då jag har jobbat heltid igen efter min ofrivilligt långa sjukskrivning. Det tar på krafterna men den här årstiden är jag nog inte ensam om att kämpa mig fram på tandköttet. Denna fredag har jag tagit ut min kompensationsdag för att nationaldagen detta år hamnade på en söndag. Jag hade nästan glömt bort denna ledighetsmöjlighet, jag var ju precis nyopererad den 6/6, före det datumet får man inte ta ut ledigheten och efter årsskiftet förfaller möjligheten.
Lite skämmigt att visa upp det oklippta plommonträdet ... |
Solen har visat sig hela dagen men inte sjutton kom jag ut för att få lite frisk luft. Efter lördagens incident bredvid innebandyplanen har jag varit mer eller mindre orörlig. Att få en tacklad innebandyspelare över sig när man sitter och fotar har sitt pris. Den opererade höften klarade sig men det gjorde inte revbenen eller högerbenet. Alvedon och en smärtsam påminnelse om den egna bräckligheten.
Jag har under hösten fotat en hel massa bilder. Framförallt med min nya Canon R6. Över 10 000 bilder har det faktiskt blivit med det kamerahuset. Men det har bara varit sportbilder. Jag har utlovat en recension och den kommer. Först vill jag fota lite mer natur, promenadbilder och sådant som jag fångar på bild som inte är sportrelaterat. Men mina utomhuspromenader har bara tagit mig mellan lasarettets personalparkering och kontoret. I mörker. Det är inte så kul att konstatera att jag fortfarande är beroende av en krycka när jag ska gå längre än mellan rummen på kontoret eller hemma i huset.
Det påverkar mig en hel del att inte ha återfått rörelsefriheten. Kryckan är givetvis ett finfint stöd som gör att jag kommer framåt men det är inte så himla roligt att ha ena handen upptagen. Och nu när det blivit vinter blir jag extra orolig för vad som skulle kunna hända om jag halkar. Ja ja, gubben gnäller och släpper fram negativiteten. Jag lever trots allt och kan ta mig från punkt A och B med fötternas hjälp.
Nu är vi nära den dagen på året då jag kan visa upp årets julkort. Kortet är distribuerat till nära och kära med postens försorg men den breda offentlighetens ljus träffar inte bilden förrän på julafton. Den dyker nog upp här i bloggen också ska du se, tålamod och vi är snart framme vid julaftons morgon.
Kämpa på. Jag var vid nere vid Rudan i november efter snöfallet och halkade på de hala klipporna med en Canon i handen. Har fortfarande känningar efter den vurpan. Personalparkeringspromenaden låter ju inte så fotogenisk. Men från och med idag blir det ljusare, så hurra för det. Och man ska passa sig för innebandyspelare...
SvaraRaderaÅrets kortaste dagsljus bjuder åtminstone på solsken, alltid något. Och nu är det ännu en gång kallt vilket trots allt gör det tacksammare att hitta fotomotiv. Plusgraderna och mörkret från november och framåt är svårare att förhålla sig till ur ett fotografiskt perspektiv.
RaderaÖverlevde en andra innebandymatch nu i helgen men det var faktiskt nära att jag fick ytterligare en spelare i knäet. Nu har jag lovat mig själv att hålla mig borta från innebandysargerna den närmaste tiden. Någon påpekade att det är ännu farligare i bandysammanhang, att en skridskoskena kan göra rejäl skada om den sveper förbi på lite för nära håll. Och ja, det håller jag med om ...
Bandy, kanske bättre på läktare med portfölj med lite varm glögg, ifall det skulle vara utomhus.
SvaraRaderaDet finns få platser där jag blivit så genomfrusen som i Katrineholms nya bandyhall. Inomhus, javisst, men det går nog åt en tunna varm glögg per timme för att behålla kroppsvärmen ...
Radera