Nu äntligen är den gröna delen av våren kommen

Våren anno 2022 är ingen 100%-ig framgångssaga. Nej, den tar sig fram vacklande med tveksamma steg och kylslagen kroppshållning. Vi har ändå kommit fram till den fasen då grönskan börjar etablera sig. Gräset i dikeskanterna byts från dammigt, torrt och grått till frodigt, grönt och skönt. Trädens kala grenar börjar spricka upp och signalera att det minsann får räcka med dvala för den här gången. Tack.

För oss som försöker hänga med i svängarna är det ändå inte helt lätt att vara uppdaterad. Ena dagen soligt och varmt, andra dagen förvisso soligt men isande kallt. Hur man än klär sig blir det fel. Men att ha med sig kameran ut är sällan eller aldrig fel.

Jag ägnade den tidiga söndagskvällen åt en promenad hemmavid efter att ha suttit stilla huvuddelen av dagen. Först framför datorn där jag redigerade ishockeybilder och sedan på en stol hos en kompis som firade en jämn födelsedag. I kvällsljuset gjorde sig macro-objektivet oumbärligt när jag gav mig ut på vårtecken-jakt.

Denna gång kostade jag till och med på mig att ligga platt på magen för att fotografera. Det vill jag verkligen inte göra under den tidiga hälften av våren. Blött, smutsigt och allmänt oinbjudande. Nu har till och med hundskiten torkat upp i dikeskanterna. Bonus för den som magliggande fotograferar sippor!

Med den lilla tid och energi jag har över efter intensiva arbetsdagar och rehabiliteringsträning får jag en och annan sportbevakning genomförd. Sedan finns det inte utrymme för så mycket mer, tyvärr. Men jag väljer mina strider och prioriterar snävare och hårdare än jag kanske behövt göra tidigare i livet. Att det inte blir särskilt många inlägg i min fotoblogg är ett resultat av detta.

Den nedslående synen av granbarkborrens framfart i det nyblivna naturreservatet

Nu sätter jag punkt för denna gången, drar på mig träningskläderna och tar mig till Stigtomtas lilla gym. Där blir det en timmes träning eftersom det är vad som står på min prioriterade att-göra-lista. Disciplin, karaktär, pannben eller allmän tjurskallighet "tvingar" mig helt enkelt till detta val. Inte svårare än så.

Påskdagsutflykt till Stendörren

Ja, faktiskt, så har gullvivorna börjat sitt spirande i enbacken ute vid Stendörren. En av många anledningar att göra ett besök vid Stendörren under våren. Stendörren är smultronstället som onekligen lockar folk från när och fjärran. Påskhelgens finfina väder och vårens antågande gjorde att båda parkeringarna var proppfulla när vi kom fram strax efter lunchtid under Påskdagen.

Med ”vi” avser jag denna gång huvuddelen av Team Jansson exklusive äldsta dottern som har det stora nöjet att jobba denna storhelg. Med andra ord en fullsatt bil men det är väl som det ska vara i samåkningens sanna anda. Att båda parkeringarna är fulla vid Stendörren är inte hela världen, området är stort och rymmer många samtidiga besökare. Vi hittade faktiskt ett ledigt bord på en av de många rastplatserna i området.

Om man har minsta lilla allergi mot gäss är inte Stendörren att rekommendera. De är många och de är skräniga. Men för den som gärna tar del av naturens alla fjäderförsedda varelser är Stendörren rätt ställe att besöka.

Jag valde att ta med mig min Canon R6 och mitt sällan använda 100-400 mm-objektiv. Irriterande nog har jag fått in två dammkorn som sitter fast förankrade på den halvåret gamla kamerans sensor. Det är inget som syns när jag fotar med stora bländaröppningar i sportsammanhang men med mindre bländare och mot en himmel som är klarblå syns det alldeles för tydligt.

Från toppen av det relativt nybyggda utkikstornet kan man ta del av både närområdet och mer avlägsna blickfång. Järnverket i Oxelösund med sina rökplymer gör ännu en gång att jag associerar platsen med Mordor. Snarare hemskt än vackert.

Det blev ett par timmar med fika, sol och frisk luft innan vi vände hemåt igen. I samma stund som vi lämnade Stendörren infann sig övertygelsen om att hit kommer vi fler gånger.

Påsken peakar tidigt

Ännu en påskhelg har nu gjort entré. Ännu ett år då jag påminns om att vi verkligen inte har några påsktraditioner eller ambitioner att fira storhelg. För visst är det så att man ska äta julmat även till påsk? Istället för ägghalvor äter man målade ägg men i övrigt är det samma samma.

Alva och Lovisa med en ivrig Enzo

Vi har en tradition på påsken och det är att gå Stigtomta IF:s älgjakt under Långfredagen. Och vi är inte ensamma om att delta i denna tradition. Ett stigande antal deltagare gör att man närapå köar sig runt den drygt 3 km långa promenadrundan.

Lovisa med talongen för äggjakten 2022

Det brukar vara lite olika kombinationer av sällskap från ena året till det andra när vi ger oss iväg. Denna gång var äldsta dottern Emma inte närvarande på grund av jobb men vi fick ju i alla fall med oss hennes lite fyrbening på promenaden.

Årets crew på äggjakten

Till vår förvåning lyckades en i sällskapet klura ut ett tänkbart svar på årets ord-utmaning. Äggjakten handlar om att hitta och räkna påskägg längst rundan för alla barn och de som är vuxna ska samla på sig bokstäver som sedan ska bilda ett ord. Om vi har rätt och om någon av oss vinner återstår att se i skrivande stund.

Glad påsk!

Kombo av uppdragsfoto och hundpromenad

För exakt en vecka sedan passade jag på att genomföra ett fotouppdrag som delvis var självpåtaget. IK Tun kommer att ta fram en uppdaterad utgåva av sin trycksak Tunikan inför fotbollssäsongen 2022 och det behövdes bilder. Utöver de utlovade spelarporträtten på damlagets spelare så har det hänt grejor i klubben som behöver uppmärksammas. Med bidrag och egna insatser har de under 2021 byggt både en discgolfbana och ett utegym.

På en asfaltsplätt vid Larslundsmalmen

Vis av erfarenhet så blev jag nödgad att be dottern Lovisa att följa med som hundförare. Enzo The Batpig i ett koppel går inte att kombinera med fotografering. Inte omöjligt men närapå. Med Lovisa som sällskap skulle jag också få någon som använde redskapen vid utegymmet. Perfekt.

Först stannade vid till vid discgolfbanan. Infarten är strax innan den bommade vägen till Gropen på väg till Enstaberga från Fjällskärskorset. Och jag fick mina bilder på detaljer av discgolfbanan. Vi gick längst de första hålen (om det nu kallas ”hål” i dessa sammanhang). När vi var på väg till bilen på parkeringen såg vi ett sällskap som precis avslutat sin runda. Tack vare dessa entusiasters välvilja fick jag några bilder på discarna som jag i mitt tidigare liv benämnt som frisbees.

Lovisa vid en av utegymmets maskiner

Vi åkte vidare till Enstaberga IP där utegymmet är placerat på en gjuten betongplatta. Denna soliga dag var det förvisso ljust och fint men allra bäst hade varit om bilderna tagits när lövträdens grönska kommit fram. Tyvärr skulle inte det kunna ske innan Tunikan behövde gå i tryck. Det låg ju till och med snö och is kvar på fotbollsplanens skuggiga bortre långsida.

Nåväl, bilderna till IK Tun är redigerade och leveransklara tillsammans med de 30 första spelar- och ledarporträtten som jag tog under onsdagskvällen den 6/4. Ett uppsamlingstillfälle för porträttbilder är bestämt och när även dessa bilder är redigerade kan jag skicka över de högupplösta tiff-versionerna till den som sammanställer Tunikan.

Blir bra.