Med hoppsasteg runt Salinge

Kanske inte så mycket skutt och språng utan snarare släntrande i modest fart. Salingerundan är ju onekligen flera kilometer lång. När jag ändå var ute med kameran för att dokumentera byggnationen vid Stigtomtas nya skola i söndags morse hjälpte fysikens lagar mig att fortsätta i riktning mot Kavlinge, Starrlösa, Varväng, Tallstugan, Salinge, Stora Ramshult, kyrkbyn och hemmet. Har man väl fått upp farten hjälper rörelseenergin och den inbyggda trögheten till för att kroppen ska röra sig framåt av sig själv. Som en oljetanker. Nästan, i alla fall.

De öppna markerna efter Kavlinge ner mot Stora Ramshult

Mina julklappskängor från Icebug med broddar under sulorna är verkligen en fröjd att promenera i. Lätta, varma och stadiga. Inte en enda gång slant fötterna under mig trots is och packad snö på grusvägarna. Nej, jag får inte ersättning för att skriva detta. Men pjucken är bra. :-)

Starrlösas lagårdsbacke, fotograferad flera gånger tidigare men värd uppmärksamheten

Med vidvinkelzoomen på kameran hade jag huvudsakligen låst mig till landskapsbilder. Okej, max inzoomat till 40 mm på en fullformatskamera kan man kanske ta bilder som är åt det tajtare hållet men där vill jag hellre ha sällskap av mitt 100 mm macro-objektiv.

Nedanför Varväng

Detalj- och omgivningskombo

Jag längtar efter ljuset. De längre kvällarna som vi har framför oss. Helgerna försvinner iväg på så mycket annat och det vore en fröjd att få chansen att ta promenader efter arbetet när dagsljuset fortfarande hänger kvar. Det går i rask takt åt rätt håll, inget snack om den saken.

Nu när vi har ett ynkligt och tunt men ändock snötäcke kan det lika gärna få vara vinter ett tag till. Det förutspås kyla den kommande veckan och därmed får vi den årstid som också almanackan berättar att det är. Våren blir mer välkommen när den anländer. Kontrasterna blir tydligare.

Tallstugan med Salinge synligt långt där borta

Jag tänker tillbaka på senvintern 2013. En period av mitt liv då jag var ute och gick dagligen. Det behövdes och underlättade återhämtningen. Den vintern ville aldrig släppa taget och det var fruset, isigt och halt hela mars innan äntligen våren fick fäste. Mycket av Stigtomtas omgivningar fick min uppmärksamhet det året.

Dimma? Nej, rök från Salinges uppvärmningsanläggning.

I hembygdsföreningens fotspår (syftande till skylten de en gång satt upp)

Exakt fem år har gått. Nödvändiga år som gett erfarenheter men också lindat in minnena av utmattningssyndromen i bomull. Jag talar extremt sällan om detta och gör mig inte heller ansträngningen att få alla i omgivningen att förstå. Var och en har nog med sitt.

En av byggnaderna vid Salinge

Jag lärde mig en hel del om mig själv när jag var sjukskriven. Men jag lärde mig också mycket om naturen. Fåglar, växter och djur. Den seglivade snön 2013 gav mig chansen att se spår från de djur som rör sig runt Stigtomta. Då slogs jag av hur få harar det verkade finnas i mina trakter. Denna vinter tycker jag mig se en definitiv uppgång av harstammen. Eller är det en stackars hare som irrar runt som en galning?

Många spår av harar i omgivningarna

Jag sliter vidare. Låter vintern ha sin gång, övertygad om att det kommer en vår. Tids nog.