Hundpromenad i grannbyn

Helgen har bjudit på riktigt finväder. Inför lördagen och söndagen har det fallit lite snö och på dagarna har solen strålat. Så ska det väl vara i en vintermånad som februari. Man kan i alla fall inte prata om ”bakslag” när det snöar i februari.

Motionsspåret vid Mårtensvall i Vrena

Vi har varit hundvakter i helgen. Och då passar det ju utmärkt att promenera med den fyrfota vännen när det är snö och inte slaskig lera som underlag. Jag påminde mig om att söndagen är veckans vilodag och att ambitionen att ta en långpromenad varken passade min förmodade vila eller en fransk bulldoggs fysiska förutsättningar.

Enzo inledde promenaden med att kissa. Förstås.

Vinterskor

Enzo flexar med fruset dregel i mungiporna

Någon 7-kilometers Salingerunda blev det således icke utan turen gick till Vrena där vi tog oss runt det fina motionsspåret vid Mårtensvall. Där blev det 2 kilometer i lagom långsam takt som frallan i sällskapet satte upp.

Rastplats vid Hallbosjöns strandkant

Nu passade finvädret alldeles utmärkt och för en gångs skull inträffade det när vi var lediga. Under måndagen väntas alldeles utomordentligt uselt väder. Då sitter jag gärna inomhus och jobbar. Tyvärr behöver jag dock promenera den kilometerlånga sträckan mellan personalparkeringen och kontoret vilket normalt sett är trevligt men inte i snöblandat regn.

Vrena IF:s klubbhus vid Mårtensvall

För övrigt så ska det återigen spelas seniorfotboll på Mårtensvall säsongen 2022. Ett herrlag ställs på benen i division 7 och gissa om jag ser fram emot att besöka dem. Kanske när det blir derby mot Stigtomta IF:s nystartade U-lag i division 7. Oj så kul och trevligt!!

Enzo ville inte hoppa in i bilen när vi gått ett varv på motionsspåret

Nu laddar jag om och ser fram emot ännu en arbetsvecka där ett Eskilstuna-besök står på schemat. Förhoppningsvis blir det drägligt väglag för bussen som ska ta mig i båda riktningarna på väg 53.

Upplyftande men tröttande och gråtråkigt

Tänk att en promenad på knappt 7 kilometer skulle kännas så omvälvande i min ålder. Det var något år sedan jag mäktade med att gå en av 7-kilometersslingorna vi har här i Stigtomtatrakten. Höftartrosen har förhindrat mig men nu när rehabiliteringen efter sommarens operationselände äntligen börjar ge tydligt resultat var det värt ett försök under söndagen. Kanske en aning dumt när jag egentligen hade en vilodag från träningspassen.

Snödropparna verkar inte bry som om annat än att antalet timmar med dagsljus har ökat

Med en av mina kameror riggade med det sällan använda 50 mm-objektivet tog jag mig ut i gråvädret. Några plusgrader i luften, blåsigt och en himmel som var ljust blyertsgrå inbjuder ju inte direkt till någon foto-inspiration och visuell upplevelse-explosion. Men fotoambitionen hjälpte till när jag nu skulle ge mig på att gå skrotenrundan för första gången på länge.

Till Skillra och Prästgården är det inte särskilt långt och där har jag gått förbi många gånger med och utan kryckor, med och utan hund. Men när jag svängde av mot Mårtenstorp blev det många kära återseenden av detaljer i landskapet som jag inte sett på länge.

Det kändes som ett bra alternativ att konvertera dagens bildskörd i gråskalans tecken. Särskilt mycket färger är det ju inte i naturen just nu. Någon snö ligger inte på marken men det har stormat några gånger den senaste tiden vilket avslöjades av ett antal vindfällen på min väg runt strutsfarmen och skroten.

Björkdungen vid Mårtenstorp blev föremål för några försök att ta bilder med lång slutartid och vertikal rörelse av kameran. Sedan närmade jag mig det fantasieggande området där Stigtomta flygfält en gång låg. Jag har nyfiket gått runt och tittat på de få rester som finns kvar men för den som vill läsa mer om vad som en gång varit kan bl.a. göra det HÄR >>>

Det gamla ladvärnet still goding strong

Denna söndag hade jag ursprungligen tänkt ägna åt att fota handboll för första gången på länge. Men efter lördagens futsalfotografering kände jag att jag istället behövde vila för att ta mig an nästkommande arbetsvecka. Det är oerhört mycket att göra sedan jag kom tillbaka efter min långa sjukskrivning och all energi som finns i min kropp och knopp går åt till att jobba och rehab-träna.

Kommande vecka verkar det komma en hel del nederbörd. En del som regn och en del som snö. Vi får väl se om det blir kvar något vitt på marken till nästa helg. I så fall ändras uttrycket i naturen på ett mycket påtagligt sätt och det är inte enbart av ondo när allt är brunt, grått och tråkigt.

Med sällskap av Malik genom Stigtomta

Effekten av stormen Malik var under söndagsförmiddagen tämligen lindrig i Stigtomta. På sociala medier stormade det nog mer bland vissa inom svännevännekretsen som blivit kränkta över namnet Malik. Föga förvånande anses namn som Per och Anders lämpligare än Malik. För oss mer rimliga är det ett mysterium att ett grönländskt namn kan skapa större svallvågor än vad själva stormen åstadkommer.

Den stormvälta soptunnan vid Kavlinge var det mest dramatiska jag såg …

Under åren som Stigtomta-bo har jag skaffat mig tre favoritstråk när apostlahästarna ska transportera mig. Tyvärr har min höftartros förhindrat mig att gå två av rundorna de senaste åren. Både Salingerundan och skrotenrundan mäter ca 7 km vardera och det har varit för påfrestande distanser för mig. Tyvärr. Och nu när jag återhämtar mig efter höftledsoperationen är jag inte på den fysiska nivån riktigt ännu att bemästra 7 km.

Räddningsplankan har för min del varit rundan förbi Åsby och Skillra som mäter ungefär 3 km. När jag på Trettondagen klarade av att gå den sträckan utan krycka var det en slags seger som jag fortfarande får en boost av att tänka på. Söndagsförmiddagens promenad skulle dock ta mig till en helt annan slinga, låt oss kalla den fotbollsplansrundan. En slinga på drygt 4 km skulle det visa sig.

Bortom den vattensjuka lekplatsen ser man 11- och 9-mannaplanen

Med hemmet som utgångspunkt och genaste vägen till Stigtomta IF:s 11-mannaplan så passerar jag Stigtomta kvarn och den nya skolan. Fortsätter man på Skolvägen så lämnar man tätorten och befinner sig plötsligt ute på landet där Kavlinge markerar någon slags gräns. Gena genom skogen och du är vid OK Hällens fina klubbstuga Friluftsgården. Via trädgårdstippen hamnar man sedan vid Stigtomta IF:s 5-mannaplaner vid Parken och sedan är det inte långt till 7-mannaplanen vid Tängsta.

Sedan en månad tillbaka har jag förstärkt min rehabilitering med träning på gymmet. Jag har kört mina rehab-övningar 6 ggr/vecka och pulshöjande träning på gymmet 4 ggr/vecka. Efter onsdagens besök hos min sjukgymnast på vårdcentralen har jag fått nya direktiv. Mer och tyngre på gymmet och glesare men längre rehab-pass på hemmaplan. Tre besök på gymmet i veckan och plus rehab-pass per vecka betyder att en dag i veckan får vara vilodag. Och det var exakt vad söndagen innebar. Söndagspromenaden var alltså vila … 

Vid onsdagens sjukgymnast-session fick jag en smula motstridiga uppgifter. Jag skulle definitivt inte gå på gymmets löpband men jag skulle absolut ta dagliga lunchpromenader (på veckans arbetsdagar). Jorå så att. Jag tror jag förstår vad hon menade men det blev lite konstigt framfört. Jag har gått 1 km som uppvärmning på löpbandet och då pressat tempot vilket gett mig viss smärta i min icke opererade höft p.g.a. artrosen. Alltså bör jag undvika detta. Lunchpromenaderna gör mer nytta för knoppen än kroppen under stressiga men stillasittande arbetsdagar, allra mest alla dessa dagar då jag jobbar hemifrån så här i Corona-tider.

5-mannaplanerna vid Parken

7-mannaplanen vid Tängsta

Mitt val att ge mig ut redan under söndagsförmiddagen visade sig vara klokt. Tidigare på morgonen var det mulet och efter lunchtid samlade sig molnen på nytt över våra huvuden. Jag valde att ta med mig min Canon R6 med det enda RF-objektivet jag hittills inhandlat. 35 mm-brännvidden är helt okej som promenad-alternativ för att fånga omgivningarna.

Mina Icebugs fick göra nytta på denna promenad. Det bjöds på ett märkligt underlag som varken var fruset eller slaskigt. I samband med nattens stormande så föll även några snöflingor och dessa frös snarare underifrån än uppifrån.

Fokus på hundpromenaden hade underlättat

Solskenet under lördagen lockade och pockade. Med ansvar för dotterns franska bulldog under helgen och vetskapen att jag inte behöver någon krycka i handen när jag promenerar föll beslutet att söka mig utomhus med hund, koppel och en näve bajspåsar. Dumt nog också kameran.

Enzo på Långhalsens is vid Kisängsbadet

Vi satte oss i bilen och åkte upp till Kisäng. På parkeringsplatsen vid badet förstod jag att "alla" andra också tyckte att det var en bra idé att vara utomhus denna lördag. Ute på isen knastrade skridskoåkarna omkring på det knöliga underlaget. Enzo och jag nöjde oss med hållfasthetstest i strandkanten.

Mina fotoambitioner och idéer var många. I slutänden tror jag knappt jag lyckades ta en enda skarp bild. Orsak; hybris i kombination med ett koppel i ena handen och en andra hand som skulle bemästra inställningar, vinkel och avtryckare på kamerajäkeln. Gick inte, skit också.

Sammanlagt fick hunden och jag ihop en kilometer på en slinga vid badplatsen ut mot udden och tillbaka till parkeringen. Inte ens promenadlängden var något att klappa sig på axeln för denna fiaskolördag. När vi närmade oss bilen mindes givetvis Enzo de fikande kvinnorna som stöd vid cykelstället när vi gav oss av på vårt mikroskopiska motionspass. Måhända hade de tappat någon smula värd att äta?!

Nej, inte ens en smula från en nyligen avslutad fikastund blev belöningen efter denna utflykt. Vi åkte hem, någon måtta får det ändå vara.