Österlens norra delar

Att som sörmlänning åka runt på Österlen ger några uppenbara skillnader mot det egna hemlandskapet. Det är platt, det är öppet, stränderna, all sand, ljuset, bokträden, vindkraftverken, trädridåerna. Sedan något som inte lockar mig men som säkert tilltalar en viss publik är alla dessa keramiker, hantverkare, caféer, serveringar m.m. Vägarna är talrika men smala som trådar där de skär genom odlingslandskapet från gård till gård.

Baksidan av chokladfabriken i Skåne Tranås där vi fikade i skuggan av träden

Alva var trots uppsynen mer än nöjd med sin lemonad och sundae

Anita tycks skitnöjd med sitt shoppande i chokladfabriken

Dyrt men oj så gott och vilken kvalitet!

Jag längtar faktiskt tillbaka till Österlen redan nu. Kanske inte för en sommarvecka men för några dagar på hösten. Att gå längst de oändliga stränderna utan horder av badgäster. Att se Stenshuvuds stora lövträdsområde i glimrande rödorange. Det som avskräcker är dock de olika nyanser av oändligt brunt som rimligtvis borde dominera på alla plöjda åkrar. Jag längtar inte direkt till Österlen en snövinterdag då jag kan ana att snödrevet och vindarna suger livslusten ur mig. Men jag kan ur ett fotografiskt perspektiv se potentialen även när väderförhållandena är som kärvast. Det där ljuset lockar, det som ter sig så annorlunda mot hur det är i sydöstra Södermanland.

Vid Brösarps Backar tomgick döttrarna över ett överflödigt boksapshinder

Anita och Lovisa på en av Brösarps Backars kullar

Alva fick energi-torsk under en stund på de runda kullarna vid Brösarps Backar

Mjölkörten  (rallarros) var i stort sett utblommad

Efter en veckas ivrigt Östersjö-badande torkade varken handdukarna eller badkläderna längre. Händerna blev klistriga när man tog på tygen. Förmodligen är badkläds-klistrigheten och mängden sandkorn i bilen i direkt relation till vädret. Och vattentemperaturen. Att åka någon mil för ett nytt utflyktsmål på Österlen var en skön flykt in till bilens svalkande luftkonditionering och bort från den dallrande solen då och då.

Sillaluckan på Buhres i Kivik - en favorit i repris (år 2015 åt vi där samtidigt som Ronnie Hellström)

Smågatorna nere vid vattnet i Kivik bjöd på sann idyll (och förmodligen svindyra kåkar)

Fritiof Nilsson Piraten, en man med en brokig historia, bodde i Kivik

Vi summerar årets semestervecka på Österlen som lyckad, trivsam och givande. Hemresan på en överdrivet tättrafikerad E4 var inte jätteskoj, allra minst efter en timslång kö norr om Jönköping p.g.a. vägarbete, men det är bara att bita ihop och stå ut. Det som är annorlunda för ögonen och det vi inte ser till vardags har en tendens att poppa upp och stråla lite extra. Österlen ger allt detta men också något mer, och det är verkligen något att sträva efter att återse.