Triumfens parad

Sju månader, sju långa och prövande månader. Torsdagen den 6:e januari kunde jag äntligen ta min första kryckfria promenad. Det är svårt att beskriva vad jag känner men ett ord som passar är "frihetskänsla". Jag inledde promenaden med att gå längs gång- och cykelbanan som leder till Tängstaområdet. Där gick jag i somras på skakande ben, två kryckor och med kompressionsstrumpa från fot till ljumske. Varje dag försökte jag gå några steg längre för att sedan vända tillbaka till hemmets trygga vrå.

Paradisbusken är inte direkt paradisisk så här i början av januari

De senaste veckorna har jag noterat att musklerna i min opererade höft svarat allt bättre på rehab-övningarna. (Träningsprogrammet är oförändrat sedan länge.) Tyvärr har skadan jag ådrog mig när jag fotade innebandy den 11:e december och fick en tacklad spelare över mig ännu inte gått över. Den förmodade bristningen i höftböjarmuskeln är smärtsam framförallt när jag går. Jag har kunnat genomföra mina rehab-övningar och jag har kunnat träna några gånger på gymmet där motionscykeln, roddmaskinen, löpbandet (gång i mitt fall) och den vidriga crosstrainern inte varit något hinder mer än mentalt.

Nypon i medljus

Samma nypon men i motljus

Att äntligen kunna gå utan att vagga som en jädra anka är så befriande. Och att ha båda händerna fria ger den där frihetskänslan som jag försöker beskriva. Det möjliggör också fotografering på ett helt annat sätt än med en krycka i ena handen. Efter att ha testat kryckfria promenader på gymmets löpband i ganska högt tempo vågade jag under torsdagen ta steget ut i verkligheten. Och ambitionen var att gå längre än den kilometer jag tagit i gymmets trygghet.

Frubäcken i Stigtomta

Med siktet inställt på skogen i västra kanten av Stigtomta knatade jag genom Tängstaområdet och förbi vackert belägna Frubäcken. Skogen går under namnet Trollskogen och blev alldeles nyligen klassad som naturreservat. De ståtliga barrträden och den mossbeklädda marken ger Trollskogen sin prägel och stigarna är många, breda och vältrampade.

Vinterknastrigt gräs i motljus

Stigtomta har mycket jordbrukslandskap runt sig, skogsdungarna är inte så imponerande. Norr om samhället upp mot Kisäng finns förvisso skog men Trollskogens karaktär är svårslagen. Min torsdagspromenad tog mig inte så djupt in i naturreservatet utan jag vek tidigt av för att komma över TGOJ-banan och hemåt.

Trollskogens naturreservat

Trollskogen hyser resliga tallar och grova granar. Den sistnämnda sorten har drabbats hårt av granbarkborrarnas angrepp i våra trakter och det gäller även i Trollskogen. Träden dör på rot och utgör ganska snabbt en fara för passerande flanörer. Helt otajmat stod stora delar av Trollskogens granbestånd angripen och död när skogen fick naturreservats-status. Och nu måste man avverka med effekten att skogen mister sin charm men är mindre farlig för allmänheten.

Avverkning av granbarksangripna granar i Trollskogen

Jag kämpade på och kunde med allt större tillfredsställelse konstatera att jag tillryggalade 3 kilometer under denna promenad. Det är flera år sedan jag kunde gå Salingerundan eller "skrot-rundan" på grund av min höftartros men nu känner jag att jag kan ha detta som ett långsiktigt mål på nytt. Dessa rundor mäter 7 kilometer vardera och nog borde det gå (innan den högra höftens artros sätter stopp ...)

Mot nya mål och utmaningar!