På en höft

Sedan mitt senaste blogginlägg har det egentligen inte hänt något avgörande eller dramatiskt. Då hade jag precis festat loss på den tredje cellgiftsbehandlingen och faktum är att jag inte fått någon mer kur. Efter lång väntan har min benmärg börjat återhämtat sig och blodvärdena är på väg uppåt. Detta gäller även mängden vita blodkroppar som förser mig med ett immunförsvar. Från isolering och instängd i några veckor till en väldigt välkommen "permission" på hemmaplan i Stigtomta. (Senast jag skulle vara hemma några dagar fick jag en blodpropp i halsen och fick vända åter till mitt nya "hem" på Mälarsjukhuset.)

Planen för min fortsatta behandling är att jag ska skrivas in hos Akademiska sjukhuset i Uppsala den 6/10. Där förbereds jag med en hästsparkskur cytotstatika inför den kommande stamscellstransplantationen i mitten av oktober. Där och då gäller det att hålla tummarna för att saker och ting inte går snett.

Vissa biverkningar av hittillsvarande behandling har varit förväntade, till exempel att jag förvandlats till en aptit-, hår- och skägglös gubbstrutt. Ett tag var jag på väg att få moppemusche och jag blev villrådig om jag skulle raka av mig den eller låta den växa. Det har löst sig, fjunen lossnade efter den tredje cellgiftsbehandlingen. Mer deprimerande är att mina höfter packat ihop och lagt av som ett resultat av tappad muskulatur efter drygt 10 veckor i en sjuksäng. Dagarna efter mitt förra blogginlägg fick jag akut värk och några sömnlösa nätter (trots smärtstillande) och därefter är det kryckor som gäller för att gå mer än några meter. Min höft med protes är klenast och i den andra sidan gör sig artrosen påmind. Jag har givetvis gjort övningar för höfterna från inläggningen i juni men dessa rörelser har uppenbarligen inte varit tillräckliga för att bibehålla funktionaliteten i höfterna. Detta problem har ätit energi som jag egentligen behövt för min leukemibehandling.

Jag nämnde i mitt förra blogginlägg att jag uppmärksammats av ett par lokala fotbollslag i samband med en match och det som hände dagarna efter detta var att mängder av framförallt fotbollslag skickade stöd och krya-på-dig-hälsningar till mig i sociala medier. Detta noterades av vår lokaltidning Södermanlands Nyheter som skrev en artikel om mig, min sjukdom och idrottarnas stöd. Artikeln fångades upp av Radio Sörmland vilket ledde till att jag intervjuades i en direktsändning på P4. Mäktigt och hjärtevärmande med allt stöd, även på min blogg och i mitt Facebookflöde, men också märkligt att hamna så mycket i rampljuset för en stund. Tack alla!!

Alla timmar, dagar och veckor i ensamhet på ett sjukhus har prövat min förmåga att acceptera mig själv som enda sällskap. Visst har jag haft besök då och då samt dagliga videosamtal med de närmast anhöriga som lyst upp tillvaron. Även den fantastiska personalen på Viktoriaenheten har varit en skyddande mental krockkudde när det behövts. Nu är jag hemma i en vecka och ska bygga upp energidepåerna inför ännu en lång vårdsekvens i samband med transplantationen. Det är prövande men för mig handlar det bara om att gräva ännu djupare i fickorna efter den jävlar anamma som behövs för att komma i mål.

Jag vill avrunda med en uppmaning; tack vare alla blodgivare, donatorer och resurser till cancerforskning har jag och många med mig fått en andra chans. Ge fler den möjligheten!

Bli blodgivare

Tobiasregistret

Cancerfonden

Nu borrar jag ner huvudet mellan axlarna och kör vidare i mitt race mot målet.

Den osminkade sanningen

Jag har akut leukemi. Sedan den 21/6 är mitt hem Viktoriaenheten på Mälarsjukhuset i Eskilstuna. Under de 10 veckor jag hittills varit inlagd har jag hunnit genomgå tre cellgiftsbehandlingar och några efterföljande infektioner och komplikationer. Behandlingen följer trots allt planen och jag reagerar såsom läkarna vill och hoppas. Mycket återstår dock innan det är möjligt att ropa ”hej!”.

En skägg- och hårlös sjuksängsgubbe

Hittills har varje cellgiftsbehandling pågått i fem dagar och det har bjudits på hinkvis med cytostatika. Tillsammans med all antibiotika som behövts för att mota bort de efterföljande infektionerna som ett sabbat immunförsvar innebär känner jag mig som om jag är med i en Matrix-film. De verkar vilja använda min kropp som ett reningsverk för diverse kemikalier.

Givetvis tär behandlingen på mig och mina anhöriga. Jag är ju i första hand make och familjefar och jag lider med min nära omgivning som ska behöva genomgå denna prövning. I andra hand är jag en förvärvsarbetande förvalningsledare inom Region Sörmland och jag kan konstatera att jag lämnade min arbetsgivare i sticket när jag den 20/6 fick cancer-beskedet och morgonen efter infann mig på sjukhuset för inskrivning. Ingen överlämning hanns med överhuvudtaget eftersom inte heller några föraningar eller förvarningar fanns kring min hälsostatus. Den blodsjukdom som uppdagades i samband med höftoperationer 2021 föranledde regelbundna blodprover för medicineringens skull och plötsligt upptäcktes att blodsjukdomen övergått till akut leukemi.

I tredje hand är jag en ivrig hobbyfotograf med framförallt sportfoto som inriktning. Och under mer än 10 år har jag lagt ner mycket tid på att framförallt bevaka och lyfta fram den lokala idrotten i sydöstra Södermanland. Att jag nu skriver detta blogginlägg och på bredare front går ut med min aktuella hälsostatus beror på att min kamp mot cancern uppmärksammats av ett par fotbollsklubbar i samband med ett välbesökt derby på Folkungavallen. Tack IFK Nyköping och Hargs BK för omtanken och stödet och alla som på något sätt hört av sig med anledning av dessa inlägg!

Sannolikt har jag framför mig en fjärde cellgiftsbehandling innan jag senare i höst flyttas över till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Där måste jag genomgå en stamcellstransplantation vilket är ett riskfyllt moment. I mitt fall är detta den enda vägen framåt eftersom jag annars kommer att drabbas av leukemi igen tack vare min genetiska felprogrammering.

För den som testat att ligga i en sjuksäng under 10 veckor är min nästföljande information överflödig. Sängliggande bygger sannerligen ingen monsterfysik. Som Nils Ferlin skaldade; ”Ty jag är ganska mager om bena, tillika om armar och hals.” Lägg till lungor som bättre lämpar sig att syresätta en genomsnittlig dvärghamster så har du min nuvarande arbetskapacitet klar för dig. Att bädda sjuksängen eller duscha framkallar ett starkt behov av vila för att undvika att svimma.

Jag är inte först med att drabbas av detta och jag är tyvärr inte den sista heller. Många delar dessa erfarenheter och kanske tycker du att jag raljerar eller uttrycker mig respektlöst. Det är i så fall inte min avsikt, jag försöker vinnlägga mig om att inte glida ner i självömkan och att istället vara rationell men även se på tillvaron med lite humor. Vi har olika sätt att förhålla oss till tuffa tider och utmaningar.

Vad som händer på lite längre sikt vet jag inte. De som redan nu bekymrar sig för hur det ska gå med årets julköttbullar och julkort har tyvärr fog för sin oro. Det finns stor risk för ett mellanår då dessa traditioner inte kan upprätthållas. Och vem jag kommer att vara på andra sidan av allt detta kan jag bara fundera på emellan varven. Förblir jag oförändrad eller ser jag på tillvaron på ett annat sätt? Gör jag andra prioriteringar och kommer jag att upprätta en egen bucket list?

Ta vara på det livet har att erbjuda!

Att bara vara

Att inte ägna tid åt att titta i backspegeln men inte heller se vägen tydligt framåt har blivit mitt nuvarande förhållningssätt till livet. Oväntat och ovälkommet och något jag bara måste förhålla mig till sedan dagarna före midsommar. En slags kidnappning med fysisk inriktning som jag väljer att inte trumpeta ut på bred front men som inte är hemligt för den som frågar.

Bilderna i detta inlägg är tagna fredagen den 21/7 då jag under ett dygn hade förmånen att tillfälligt vara hemma. Att fotografera går givetvis att göra med annat än kamerahusen jag äger men mobiltelefonen har sannerligen inga motiv att föreviga i den torftiga omgivning jag har runt mig just nu.

Hemma på tomten hade växtligheten lämnat försommarens prunkande grönska och övergått till mognadsfasen där tyvärr en och annan blomma redan hunnit vissna. Det må så vara, detta händer ju varje år oavsett om jag sett det med egna ögon eller ej.

Utanför fönstret där jag nu sitter och skriver på min surfplatta blixtrar och dundrar det och trots att det är eftermiddag är det med nöd och näppe dagsljus ute under åskmolnen. Som det verkar bjuder den svenska sommaren upp till välbehövlig svalka och nödvändig nederbörd vilket vi ska vara tacksamma för. De egna semesterplanerna är som du förstår lagda på soptippen sedan länge, jag iakttar vädret på distans med måttligt intresse.

Impulser från omvärlden läcker igenom till mig tack vare den digitala skärmtekniken som finns. För detta är jag tacksam även om det som händer i Sverige och världen just nu sannerligen är besynnerligt och svårt att smälta. I min bubbla har jag tillräckligt att hantera och med stöd från mina närmaste hankar jag mig framåt. I sammanhanget vill jag ändå skicka en tacksamhetens tanke till damernas fotbolls-VM som pågår just nu och håller tristessen stången under mornar och förmiddagar.

Nu ställer jag mig snart upp och tragglar vidare med mina rörelseövningarna för mina höfter. Höftartrosen har inget med nuvarande tillstånd att göra men höfterna påverkas av inaktiviteten som jag drabbats av och behöver därmed hållas igång. Min bubbla är snäv, väldigt snäv. 

När naturen är som finast

I tider då syrenerna blommar är det nog som allra vackrast. Den exploderande grönskan som drivs fram av en omutlig växtkraft. Det må vara att vi inte fått en regndroppe på flera veckor men än så länge verkar det räcka med den fuktighet som finns gömd nere i jorden.

Kaprifolen har brutit fram genom taket på uteplatsen

Att det brukar vara torrväder i maj och en bit in i juni har med åren blivit en instiftad sanning. Här hemma i Stigtomta har villatomtens gräs sedan länge övergått från frodighet till enstaka tuvor av spretiga grässtrån. Hur det ska bli längre fram i sommar när värmen sticker iväg uppåt och bevattningsförbudet kommer som ett brev på posten går lätt att förutse med de senaste åren som facit.

Häcken signalerar att den snart vill bli klippt

Söndagskvällens solsken lockade ut mig för ett varv hemma på gatan med kameran och mitt Sigma 14 mm-ultravidvinkelobjektiv. Lördagen bjöd på rallyfotografering under några timmar och dammsmaken sitter fortfarande kvar i munnen efter den prövningen. Jag hade tänkt fota någon lokal fotbollsmatch på söndagseftermiddagen men jag blev lat och valde att ta igen mig istället. Det spelas fler matcher i framtiden, det är tämligen säkert.

Skotten på grannens granhäck är ivrigt ljusgröna och indikerar en pågående tillväxtperiod

Årets första stora maskrosblomning är avklarad

Jag har fotat sport, massor utav sport, och en hel del spelarporträtt den senaste tiden. En vigsel har jag också hunnit med att föreviga vid vackra Stenbrogården i Nyköping. Det jag saknar allt mer är den helt kravlösa naturfotograferingen då jag kan ta med mig kameran och lämpligt objektiv till den alltid närvarande naturen runt husknuten. Om det blir några bilder eller inte spelar liksom ingen roll, det är avkopplande men ändå en utmärkt fritidssysselsättning. Ungefär som flugfisket som jag numera aldrig tar mig tid att utöva.

Syrenernas tid är nu

De är inte bara fagra för ögonen utan doftar även ljuvligt

Med fulltecknat schema fram till midsommar rusar jag fram genom tillvaron när jag egentligen borde stanna upp och ta in det bästa som naturen har att erbjuda. Jobbar jag inte så är jag på gymmet och rehab-tränar, däremellan hinner jag fota en och annan idrottstillställning. Om inget kommer i vägen för kommande helgplaner är det rugby i Norrköping som gäller under lördagen. Blir bra!

Svängig hotellunderhållning på Steam Hotel

Kraftigt fördröjt kommer här ett inlägg för att lyfta fram de bilder jag tog under vistelsen på Steam Hotel i Västerås den 28-30/4. I det senaste inlägget här i bloggen visade jag bilder från rundvandringen vi gjorde i Västerås centrum. Detta inlägg handlar om det vi siktat in oss på under eftermiddagen den 29:e april. I hotellets foajé uppträdde La Belle Parade klockan 15.00 och det ville vi inte missa.

Nu visste vi överhuvudtaget ingenting om La Belle Parade men det gjorde inte så mycket. Vi lärde oss under tiden de uppträdde. Bandet var bra och de två som också dansade var riktigt vassa på det de gjorde. Att de uppträdde i den annorlunda och spektakulära hotellfoajén gjorde inte saken sämre.

Bandet ställde sig innanför de stora fönstren i främre delen av foajén där det annars står två bordtennisbord. Helt okej men äckligt svårbemästrat för den som försöker fotografera. Motljuset behöver kompenseras för att inte motiven ska vara något annat än siluetter. Jag försökte hitta vinklar från sidorna istället och tog även ett par bilder från trappan som leder uppåt bland våningarna.

Nu hade jag min Canon R6 med mitt äldre och något enklare Canon EF 85 mm f/1,8-objektiv och det blev lite tajt när jag skulle ta bilder på hela gruppen. För mig spelade det inte så stor roll men det blev jobbigt när plötsligt en från hotellet bad mig fota för att den ombedda fotografen "var försenad" ... Nåja, jag fick de bilder jag själv ville ha och som jag tyckte var okej och det var ju inget utlovat fotouppdrag jag var ute på. (På hotellrummet hade jag ett vidvinkelobjektiv men det blev kvar där det låg i fotoryggsäcken.)

Anita var nöjd med popcornen från popcorn-maskinen i foajén

Om du vill se bilder på La Belle Parade så hittar du ett litet bildgalleri HÄR >>>

Den som tänkt sig en hotellnatt i Mälardalsområdet och som inte varit på Steam Hotel sedan tidigare bör överväga ett besök. Jag kan rekommendera det även om bokningsläget oftast är ganska högt och om man vill boka middag eller plats på pool-delen måste man vara ute i god tid.

Synade örebroarnas diss av Gurkstaden

Så fick det bli. En extra ledig dag runt månadsskiftet april-maj och med packad väska samt en svindyr bokning för två nätter på Steam Hotel i Västerås begav vi oss norrut under fredagens tidiga eftermiddag. Om du inte vill ha oändlig reklam i alla sociala medier bör du undvika att surfa till Steam Hotels hemsida (alternativt rensa alla dina cookie-inställningar eller surfa i inkognitoläge). Om du vill ha koll på priserna ska du inte ringa och göra din bokning, jag gjorde det valet eftersom det inte gick att boka två efterföljande övernattningar med olika paket-lösningar på webben. Nåväl, med detta sagt samt konstaterandet att deras Pool Club inte är för smygfeta gamlingar som jag så var det en fantastisk upplevelse att ännu en gång besöka Steam Hotel. Kan varmt rekommenderas. Tycker du till skillnad mot mig att det är rimligt att betala 170 kronor för några droppar vodka, en skvätt Campari, lite juice och ohemula mängder is så är du definitivt hemma i någon av alla barer som finns på hotellet.

Under den otroliga fredagsmiddagen på 18:e våningen kunde jag inte undvika att lyssna på konversationen mellan två andra bord vid sidan av oss. De hade försökt att bekanta sig med Västerås stadskärna och var överens om att Västerås minsann var både tråkig och ful. Min planerade lördagsaktivitet kom därför att bli ifrågasatt av mig själv eftersom jag hade tänkt att vi skulle promenera från hotellet vid Mälarens kant och in mot centrum. Trots att vädret inte var toppen kom bordsgrannarnas sanningar fullständigt på skam. Med facit i handen var det nog avundsjuka som tittade fram eftersom det också framgick av samtalet att de var örebroare ... (Inget ont om Örebro, det är OCKSÅ en fin stad.)

Steam Hotel från sidan längst från sjön

Hotellet sett från promenadvägen runt Lillåudden

Hustru, resesällskap och Västerås-besökare den 28-30/4 -23

Gång- och cykelbro som förbinder udden med den mer stadsnära marken

Den valda promenadvägen tog oss runt Lillåudden, över den spännande stålbron och in mot stan. Vårt sikte var domkyrkan, det är praktiskt att välja kyrkor med höga torn att fästa blicken på, och då skulle vi även få följa Svartån som rinner genom Västerås. Den gråmulna himlen skulle föra med sig regn senare på eftermiddagen men några enstaka droppar tjuvstartade. Vi traskade sammanlagt 5 km på vår runda och det vittnar om att hotellet ligger på bekvämt avstånd från centrum.

Som vi grubblade på trädkojan och åtkomsten ...

Ett spektakulärt stadshus tornar upp sig i Västerås

Svartån genom Västerås

Tydliga tecken på gammal bevarad bebyggelse

Någon lunch var det inte tal om denna lördag. Frukosten på Lovacore (restaurangen på Steam Hotels 18:e våning) var mycket mättande och vårt middagsbord väntade oss redan klockan 17.15. Vi gick en betydligt anonymare väg tillbaka till hotellet och borde kanske ha gått i våra egna fotspår tillbaka samma väg som vi tog på vägen in mot centrum. Av egna erfarenheter lär man sig och nu fick vi ett bredare minnesspektrum vilket kanske styrker örebroarnas betyg av Västerås men då är det grundat på genomfartsleder och bakgator med sunkiga pizzerior.

En svartvit version passade bäst (trots de fint rosa husen till höger)

Domkyrkan i Västerås

Varje stad med självaktning bör ha blommande körsbärsträd. Tydligen.

Tillbaka vid Steam Hotel och dess omgivningar

Jag hade med mig mitt spegellösa kamerahus Canon R6 och tre objektiv med olika fasta brännvidder. På denna stadsvandring var det Canon EF 28 mm f/2,8 som satt på kameran. Senare samma dag skulle mitt äldre och enklare 85 mm-objektiv komma till nytta men resultatet av det får du se i kommande blogginlägg.