Furillen blev en bra bonus

Kalkstenen på Gotland sätter sin tydliga prägel. Där man valt att bryta den och förädla den har det uppstått både dagbrott och industriella byggnader. Furillen är ett exempel på detta. Hit lockas man för att se resterna av det som en gång varit men kanske också för att nyttja den konferensanläggning som numera tagit över området.

Jag valde att göra ett stopp vid Fabriken Furillen efter min fredagsstart vid Asunden. Morgonsolen stod lågt och gav ett varmt ljus, då är det mesta tacksamt att återge med kameran. Något längre stopp blev det inte utan jag stannade till med bilen på några ställen och fotade de speciella motiv som fångade mitt intresse.

Jag hade trots allt en tid att passa. Hotellfrukosten i Visby serverades fram till klockan 09.30 och restiden ner dit var cirka 45 minuter. De slingriga vägarna bortanför allfartsstråken är inga fartsträckor, de vanligt förekommande 70-syltarna känns på dessa kringelikrokvägar som önskedrömmar.

Jag lämnade fabriksområdet och kom till ett av de vattenfyllda kalkbrotten. (Hur många sådana finns det egentligen i vårt land?) Sjöfåglarna hade hittat en fristad här och jag försökte ta ett par bilder.

Trots idoga försök att fota de frekvent förekommande rabbisarna lyckades jag inget vidare. Jag hade kameran med mitt teleobjektiv liggande på passagerarstolen i bilen, redo att avfyras. Uppe vid Furillen i tidiga morgontimmen kryllade det av vildkaniner. De utgör på något sätt naturens plockgodis för alla andra djur och därför är det kanske inte konstigt att de har förmågan att lägga benen på ryggen och ta sig i skydd så fort en misstänkt fara dyker upp. Jag var tydligen inräknad i skaran av faror.

En jädra skitbild på en rabbis

Nästa blogginlägg från Gotland ska handla om ett litet sidospår. Ett ytterst dammigt sidospår.