Studioblixt-experiment

Det där med studioblixtar är ganska (väldigt) knepigt. Sedan några år tillbaka har jag försökt behärska studioblixt-ljussättning. Trots att jag tagit en del produkt- och miljöbilder i en tidigare anställning behöver jag krypa till korset och erkänna att jag inte är bekväm med tekniken. Det har blivit en hel del bilder på idrottsutövare med studioblixtarna också.

Yngsta dottern fick finna sig i att agera försökskanin under fredagskvällen

Jag äger fyra blixthuvuden, ett gäng stativ, ljusformare m.m. De står mestadels och samlar damm. Ibland har jag funderat på om jag inte borde ha satsat på mindre kamerablixtar och ett mer portabelt system istället. Det hade säkerligen kommit mer till användning ute i fält, skulle jag tro.

Under fredagskvällen bestämde jag mig för att testa high speed sync-inställningarna som två av mina blixtar klarar av. Till detta test riggade jag en studioblixt med softbox och jag anslöt blixten till det batteri jag skaffat för att inte vara beroende av ett eluttag. För att kunna styra blixten korrekt har jag även en Elinchrome Skyport som går att ställa i high speed sync-läge.

Bilderna i detta inlägg är tagna med min Canon 5D Mark IV och mitt 85 mm/1.8-objektiv. Jag har tagit bilderna med slutartider mellan 1/800 - 1/1000 sekund. Utan high speed sync får jag nöja mig med 1/200 sekund vilket skulle ge rörelseoskärpa i bilderna. (Det behöver nödvändigtvis inte vara av ondo men nu ville jag ju testa att frysa rörelserna framför kameran.)

Efter totalt 10 exponeringar insåg jag att det var precis så svårbemästrat som jag hade kunnat misstänka. Ett antal saker skaver och kräver åtskilligt fler tester innan jag kan påstå att jag vet vad som händer, vilka begränsningar som finns och hur tekniken bäst utnyttjas. Men jag måste ju börja i någon ände så jag får väl nöja mig med att ha tagit det första lilla steget.

More to come