Skottningsdispens

Så inträffade det som jag förutspått och väntat på. Vinterns första rejäla snöfall. Förvisso fick vi bara 5 centimeter med det är ändå tillräckligt för att man måste skotta. Om gubbar med svår höftartros tvingats skotta i vårt hushåll så får de tydligen dispens om de opererats med halvknackig utgång. Jag tackade och tog emot. Och sedan förevigade jag de två familjemedlemmarnas kamp mot elementen.

När lördagens passerat lunchtid konstaterade jag att molntäcket sprack isär en aning. Det var tillräckligt för att lura ut mig med kameran för en promenad. Stärkt av vetskapen från i torsdags så knatade jag iväg utan någon krycka som stöd. Och jag lockades av förändringen i det omgivande landskapet. Snö kan verkligen förvandla omgivningarna som i ett trollslag.

Det blev tre kilometer även denna gång. Och de flesta av stegen togs på oplogad mark vilket gav extra sug i benen. Men jag klarade av det och fick lite bonus-träning.

Avslutningsvis en panoramabild som är sammansatt av fyra exponeringar som jag tog med min Canon 5D Mark IV och mitt Sigma 14 mm-objektiv.

Snart får vi dansa ut julen!

Triumfens parad

Sju månader, sju långa och prövande månader. Torsdagen den 6:e januari kunde jag äntligen ta min första kryckfria promenad. Det är svårt att beskriva vad jag känner men ett ord som passar är "frihetskänsla". Jag inledde promenaden med att gå längs gång- och cykelbanan som leder till Tängstaområdet. Där gick jag i somras på skakande ben, två kryckor och med kompressionsstrumpa från fot till ljumske. Varje dag försökte jag gå några steg längre för att sedan vända tillbaka till hemmets trygga vrå.

Paradisbusken är inte direkt paradisisk så här i början av januari

De senaste veckorna har jag noterat att musklerna i min opererade höft svarat allt bättre på rehab-övningarna. (Träningsprogrammet är oförändrat sedan länge.) Tyvärr har skadan jag ådrog mig när jag fotade innebandy den 11:e december och fick en tacklad spelare över mig ännu inte gått över. Den förmodade bristningen i höftböjarmuskeln är smärtsam framförallt när jag går. Jag har kunnat genomföra mina rehab-övningar och jag har kunnat träna några gånger på gymmet där motionscykeln, roddmaskinen, löpbandet (gång i mitt fall) och den vidriga crosstrainern inte varit något hinder mer än mentalt.

Nypon i medljus

Samma nypon men i motljus

Att äntligen kunna gå utan att vagga som en jädra anka är så befriande. Och att ha båda händerna fria ger den där frihetskänslan som jag försöker beskriva. Det möjliggör också fotografering på ett helt annat sätt än med en krycka i ena handen. Efter att ha testat kryckfria promenader på gymmets löpband i ganska högt tempo vågade jag under torsdagen ta steget ut i verkligheten. Och ambitionen var att gå längre än den kilometer jag tagit i gymmets trygghet.

Frubäcken i Stigtomta

Med siktet inställt på skogen i västra kanten av Stigtomta knatade jag genom Tängstaområdet och förbi vackert belägna Frubäcken. Skogen går under namnet Trollskogen och blev alldeles nyligen klassad som naturreservat. De ståtliga barrträden och den mossbeklädda marken ger Trollskogen sin prägel och stigarna är många, breda och vältrampade.

Vinterknastrigt gräs i motljus

Stigtomta har mycket jordbrukslandskap runt sig, skogsdungarna är inte så imponerande. Norr om samhället upp mot Kisäng finns förvisso skog men Trollskogens karaktär är svårslagen. Min torsdagspromenad tog mig inte så djupt in i naturreservatet utan jag vek tidigt av för att komma över TGOJ-banan och hemåt.

Trollskogens naturreservat

Trollskogen hyser resliga tallar och grova granar. Den sistnämnda sorten har drabbats hårt av granbarkborrarnas angrepp i våra trakter och det gäller även i Trollskogen. Träden dör på rot och utgör ganska snabbt en fara för passerande flanörer. Helt otajmat stod stora delar av Trollskogens granbestånd angripen och död när skogen fick naturreservats-status. Och nu måste man avverka med effekten att skogen mister sin charm men är mindre farlig för allmänheten.

Avverkning av granbarksangripna granar i Trollskogen

Jag kämpade på och kunde med allt större tillfredsställelse konstatera att jag tillryggalade 3 kilometer under denna promenad. Det är flera år sedan jag kunde gå Salingerundan eller "skrot-rundan" på grund av min höftartros men nu känner jag att jag kan ha detta som ett långsiktigt mål på nytt. Dessa rundor mäter 7 kilometer vardera och nog borde det gå (innan den högra höftens artros sätter stopp ...)

Mot nya mål och utmaningar!

Julen 2021 bättre än året 2021

Detta år gör jag bäst i att inte summera. Naturligtvis rymmer året mängder av glädjeämnen, guldkorn och positiva händelser. Men minnen från sommarens sjukresa i samband med höftledsoperationen dyker fortfarande upp med obearbetade känslor som följd. En midsommarhelg med dränage på Karolinska sjukhuset, en sommar inomhus i skugga p.g.a. antibiotikakurerna. En kvarvarande diagnos kring blodsjukdomen som gav blödningarna väntar fortfarande på att överlämnas.

Det är bättre att titta på enstaka och isolerade händelser och närmast i tiden är julhelgen. En helg som kunde firas på traditionellt sätt. Tack.

Jag tog en del bilder i julhelgen men det var mestadels inomhusbilder. Ännu lider jag av smällen jag fick för drygt två veckor sedan då jag fick en innebandyspelare över mig när jag fotade en match. Min smärtgräns för promenader är en knapp kilometer och det är ju inte mycket till sträcka om man vill röra sig utomhus.

Enzo den franska bulldoggen är nog glad för att vi mestadels håller oss inomhus. Han är ju inte den motionerande typen direkt. Nu när det är vinter och kallt är han ännu mindre road av utomhusvistelse. Men ut måste han ju emellanåt ändå. Annars är hans fokus på att själv äta och titta på när vi andra äter.

I solskenet på annandagen blev det trots allt en liten hundpromenad i Stigtomta. Ingen vådlig exkursion utan inom min smärtgräns och vad Enzo kunde tolerera. Jag fick med mig min Canon R6 som hade makroobjektivet monterat. Jag undrar hur många bilder jag har tagit med den gluggen genom åren?

Ledigheten i mellandagarna har hittills varit väldigt skön. Jo men jag har ju varit sjukskriven hela sommaren och halva hösten, behövs ledigheten verkligen? Sedan jag började jobba heltid i mitten av november har det blivit långa, långa arbetsdagar då jag känt att det finns massor att ta ifatt. Jag inbillar mig fortfarande att jag ska hinna med en väldig massa saker när jag är ledig men det primära är ändå att varva ner och ladda batterierna för kommande utmaningar.

Nu är årsskiftet nära och då väljer jag att titta framåt istället för bakåt!

Årets julkort, en tillbakablick

Att fixa ett eget och antagligen unikt julkort att skicka till nära och kära har för mig blivit en grej. Och vad jag vet så är julkorten vi skickar välkomna bland mottagarna. Nu måste i sammanhanget konstateras att traditionen med postade julkort är på väg att dö ut. Så konkurrensen för våra analoga julkort återfinns bland de digitala meddelanden man lägger ut i sociala medier veckan innan jul. Men visst är det lite extra och speciellt att sprätta upp ett frankerat kuvert med handskriven adress?

Det första julkortet togs 2010

Julkortet 2011

Julkortet 2012

Efter 2012 kom ett ”mellanår” då jag inte lyckades förmå de två äldsta döttrarna att avsätta tid för en fotosession. Faktum är att det borde vara ännu svårare nu förtiden men jag anar att de med stigande ålder tycker att det är allt roligare och värdefullare att ställa upp på dessa årliga fototillfällen.

År 2013 blev det väldigt anonymt och tråkigt

Det följde ytterligare ett år då endast döttrarna var med på bilderna. Konceptet är utvecklats med tiden, det måste man ändå kunna hävda.

2014 blev sista året då bara döttrarna var med på julkortet

När vi närmade oss månadsskiftet november och december 2015 hade idén växt fram att hela familjen Jansson skulle vara med på julkortet. Och då skulle bilden helst ha någon slags tema. Inte nödvändigtvis med någon som helst koppling till julen.

Julkortet 2015 togs i fotostudion på min dåvarande arbetsplats

2016 tog vi en av mina favoritjulkort i Stigtomta IF:s klubblokal

2017 tog vi ett julkort där ett par dåvarande pojkvänner deltog

2018 blev vi påkomna med en fiktiv julgransstöld

Vi togs oss vidare till Så mycket bättre-konceptet 2019

Några vintersportentusiaster har vi aldrig varit men 2020 låtsades vi i alla fall

Färskast i samlingen är julkortet 2021

Årets julkort var tänkt att tas med studioblixtar och ett bärbart batteri. Batteriet slutade funka innan vi skulle ta första bilden på badstranden och därmed tappade bilden lite av den tänkta lystern som jag hoppats på. När sedan julkortet skulle beställas på Fuji Direkt så hade de tagit bort den storlek jag beställt de senaste åren. Årets kort blev visserligen billigare att beställa förstoringar av men inte alls så stort som jag ville.

Vad vi hittar på nästa år har jag ingen aning om. Både 2020 och 2021 hade jag tidigt kommit på ett tema. Nu hoppas jag på att en gudomlig inspiration ska infinna sig och att en kreativ idé dyker upp innan november 2022 nått sitt slut.

Badade vi verkligen?

Nej, vi badade verkligen inte! Men man ska väl åtminstone anstränga sig en gång om året och se till att julbada för att bli fin? Jovars men i slutet av november är det sannerligen inte dallrande varmt på våra breddgrader.

Att planera in ett tillfälle då familjen kan ta årets julkort är inte helt lätt. Ambitionen är att bilden ska tas i skiftet november/december. De två äldsta döttrarna jobbar emellanåt på helgerna, livet och annan planering kommer före. Men i år fick vi tillfälle att åka till Bärstabadet söndagen den 21/11.

Min vision för årets bild var att det skulle ligga snö på marken. Det är riktigt, riktigt svårt att planera in snöfall. Rekvisita inhandlades i sällan skådad mängd. Förmiddagssolen försvann bakom ett molntäcke lagom till vårt photoshoot.

Ett par studioblixtar riggades och med hjälp av mitt bärbara batteri skulle de få ström. Trots att batteriet var nyladdat funkade det inte så jag fick plocka ihop alla stativ, ljusformare och blixthuvuden. Svor några gånger eftersom lystern i bilderna inte längre fanns. Varken studioblixtar eller solen hjälpte till.

Det officiella julkortet 2021

När familjemedlemmarna fått säga sitt om bildurvalet landade vi i den sista av bilderna. Beställning av utskrifter gjordes och kortet har i och med denna publicering nått ut både analogt och digitalt.

God jul& Gott nytt år!

(Inom någon dag kommer ett blogginlägg med en sammanställning av de julkort som genom åren sett dagens ljus.)

En vecka före jul

Fem veckor har nu gått då jag har jobbat heltid igen efter min ofrivilligt långa sjukskrivning. Det tar på krafterna men den här årstiden är jag nog inte ensam om att kämpa mig fram på tandköttet. Denna fredag har jag tagit ut min kompensationsdag för att nationaldagen detta år hamnade på en söndag. Jag hade nästan glömt bort denna ledighetsmöjlighet, jag var ju precis nyopererad den 6/6, före det datumet får man inte ta ut ledigheten och efter årsskiftet förfaller möjligheten.

Lite skämmigt att visa upp det oklippta plommonträdet ...

Solen har visat sig hela dagen men inte sjutton kom jag ut för att få lite frisk luft. Efter lördagens incident bredvid innebandyplanen har jag varit mer eller mindre orörlig. Att få en tacklad innebandyspelare över sig när man sitter och fotar har sitt pris. Den opererade höften klarade sig men det gjorde inte revbenen eller högerbenet. Alvedon och en smärtsam påminnelse om den egna bräckligheten.

Jag har under hösten fotat en hel massa bilder. Framförallt med min nya Canon R6. Över 10 000 bilder har det faktiskt blivit med det kamerahuset. Men det har bara varit sportbilder. Jag har utlovat en recension och den kommer. Först vill jag fota lite mer natur, promenadbilder och sådant som jag fångar på bild som inte är sportrelaterat. Men mina utomhuspromenader har bara tagit mig mellan lasarettets personalparkering och kontoret. I mörker. Det är inte så kul att konstatera att jag fortfarande är beroende av en krycka när jag ska gå längre än mellan rummen på kontoret eller hemma i huset.

Det påverkar mig en hel del att inte ha återfått rörelsefriheten. Kryckan är givetvis ett finfint stöd som gör att jag kommer framåt men det är inte så himla roligt att ha ena handen upptagen. Och nu när det blivit vinter blir jag extra orolig för vad som skulle kunna hända om jag halkar. Ja ja, gubben gnäller och släpper fram negativiteten. Jag lever trots allt och kan ta mig från punkt A och B med fötternas hjälp.

Nu är vi nära den dagen på året då jag kan visa upp årets julkort. Kortet är distribuerat till nära och kära med postens försorg men den breda offentlighetens ljus träffar inte bilden förrän på julafton. Den dyker nog upp här i bloggen också ska du se, tålamod och vi är snart framme vid julaftons morgon.