Kylslaget Femörehuvud

Indränkt i solsken men ack så kall. Spetsen av Femöre lockar och pockar, oavsett yttre förutsättningar. Kanske är det den vackra och idylliska fyrvaktarbostaden, kanske är det de rundade klipporna. Men allra, allra mest tror jag det beror på havet. Den obrutna linjen mellan hav och himmel. Långt därute kommer vi sörmlänningar åt horisonten. På riktigt.

När jag är på Gotland kan jag bli fullständigt uppslukad av den där horisontlinjen. Den hypnotiserande, lockande, mystiska övergången mellan havets vidsträckta storhet och himlens oändlighet. I Södermanland har vi en hel del skärgård som är i vägen. Femörehuvud erbjuder oändlighet, om än i begränsad och mindre skala. Om nu oändligheten kan graderas.

Klipporna vid Femörehuvud får sällan vara ifred. Ständigt påminns de om havets närvaro. Vågorna slår in mot dem. När det är så kallt som det är just nu får isen fäste. Högt upp från vattenlinjen. Det verkar som om jättarna hällt stearin längst strandlinjen.

Ändå är det nog byggnaderna som för de flesta besökare på Femörehuvud sätter sin prägel. Som ger igenkänning och utgör flitiga fotomotiv. Det av människan skapat brukar vara förgängligt och så är det självklart också med dessa trähus. Längst uthållighet torde fyren i betong ha.

Jag fotade samtliga bilder med min Canon 5D Mark IV samt mitt vidvinkelzoom 17-40 mm. Jag skruvade på mitt polarisationsfilter. Att jag dragit ovanligt friskt i Photoshop-spakarna på många av bilderna får ses som ett trevande försök att göra något annorlunda, att förstärka, lyfta och dämpa. Allt är inte som ögat såg det, men kanske som hjärnan vill minnas det.

Ännu en gång fick jag stor glädje av de nya kängorna med dubbar under sulorna. Den såphala isen hanterades galant och inte ens på de rena och släta klipporna riskerade jag att slinta med fötterna. Lätta att gå i, varma och goa. En grymt bra julklapp helt enkelt.

Fördelen med den nya kamerans moderna sensor är att skuggor går att lyfta (ljusa upp) samt att de ljusa partierna i bilderna inte fräts ut lika lätt som med mina äldre kamerahus. Större dynamiskt omfång är en bra krockkudde för mig som mestadels ögonblicksfotograferar och inte tar mig tid att läsa av, ställa in och mixtra i det oändliga innan jag tar EN bild.

Några bilderna jag tog var nog omöjliga för kameran att lösa. Övermod av en hybrisfotograf? Ja, eller kanske en experimentell chansning. Det KAN ju bli bra ändå.

Sen började det snöa. Och jag gick den ringlande vägen tillbaka mot parkeringen. Där träffade jag på en fotoentusiast som är så galet skicklig att han får alla oss andra att verka dåliga. På ett bra sätt. Om Mårten Erlandsson fick ut något av sitt sena eftermiddagsbesök på Femörehuvud lär märkas så småningom. Har du Instagram tycker jag du ska leta upp @marten.erlandsson. En friluftsmänniska som förmodligen värderar utomhusvistelsen mer än om han verkligen får med sig någon bild från utflykterna. Och det är gott så.

Jag återkommer med ytterligare ett kylslaget inslag från Femöre innan jag uttömt mitt snapshot-förråd från i söndags.