Fyrvaktarens båthus

Kylan består. Solskenet också. För att riktigt skaka av mig de sista resterna av den föregående arbetsveckan bestämde jag mig för att ge mig ut på en utflykt. Ett kustnära mål sattes upp och jag drog iväg till grannbyn i sydost.

Välskyltat vid Femöre

Med en termometer som i gryningen visat -12 grader var det läge att klä sig varmt. Vetskapen om att nordanvindarna regerade spädde på insikten om att ha en bra isolering mot kölden. Mitt val att åka till Femöre i Oxelösund var väldigt medvetet och det jag hoppades på infriades med råge.

Östersjöns bräckta vatten hade frusit på de översköljda stenarna

Det behövs ordentlig kyla för att Östersjöns vatten ska övergå i fast form. Något istäcke syntes inte till, därtill har inte kylan pågått tillräckligt länge. Men istäckta stenar och klippor samt issörja med sjok av isplättar i vikarna bjöds. Och isande kalla vindar.

Fyrvaktarens båthus i bortre delen av viken

I lä och med solens värmande strålar mot kroppen var det däremot väldigt behagligt. De 5-6 minusgrader som naturen bjöd vid 14-tiden var fullkomligt överkomliga. Det var tyvärr inte odören från järnverket. Vindriktningen förde nämligen med sig en svavelosande stank från traktens tyngsta industri. Om jag någongång funderat på hur det skulle lukta i Mordor finns svaret snubblande nära i denna iakttagelse. Tyvärr.

Ett isdraperi från båthusets tak

Det blev ett foto-intensivt besök på Femöre denna söndag. Jag sökte mig så småningom bort från viken och båthuset och hittade ut på Femörehuvud. Men det berättar jag om i nästa blogginlägg.

Fyrvaktarens båthus på Femöre

Trots en välfylld kameraryggsäck använde jag bara mitt 17-40 mm-objektiv denna gång. Och ett polarisationsfilter. Mycket släpande i onödan med andra ord. De övriga objektiven får vila till ett annat tillfälle.

Peace out