På äventyr norrut del 3; Livsäterån

Med vetskapen att min vandringskapacitet är begränsad valde jag ändå att åka till fjälls för att till fots se mig omkring. Dumt? Kanske, men de lättare och kortare vandringsalternativen finns vilket var min räddningsplanka. Jag vet att jag efter ca 3 km får ont i min ännu ej opererade höft p.g.a. artrosen. Jag vet också att jag vid 6-7 km får ont i min höft där protesen sitter. Detta beror sannolikt på överansträngning och snedbelastning. Den opererade höften saknar kanske 10% till maxkapacitet och den kanske aldrig blir helt återställd. (De skar ju trots allt upp musklerna utanpå höftleden fem gånger.) Och snedbelastningen beror ju på att den andra höftleden inte funkar som den ska.

Nåväl, gubben vill vandra och det klart att gubben ska få göra det. Efter bästa förmåga.

Tisdagen den 2:a augusti vaknade vi upp till tjock dimma efter en mycket kall gryning. Men när dimman skingrats framträdde den blå och soliga himlen vilket gjorde oss ännu mera pepp på att komma iväg till vårt första vandringsmål. Via Funäsfjällens eminenta hemsida hade urval gjorts utifrån ledernas längd och vi styrde bilen från Funäsdalen mot Tänndalen i västlig riktning. När väggen pekat uppåt ett tag och var på sin högsta nivå var vi framme vid parkeringsplatsen där bl.a. vandringen till Livsäterån har sin start.

Startpunkten för vandringen till Livsäterån

Det blev en perfekt start på några dagars vandringar. Denna led skulle vara totalt 5 km vilket innebar att man gick uppåt och framåt i 2,5 km innan man vände och gick tillbaka samma väg. Stigningen genom fjällbjörkarnas territorium till kalfjället gav exempel på floran som trivs bra i delvis kalkrika marker. Något macro-objektiv fanns inte med på resan denna gång så jag försökte fota detaljbilder med mitt normalobjektiv (24-70 mm).

Anita fick roa sig med att titta på när jag låg på marken och fotade blommor

Stigen var bra och där det riskerade att vara något blötare så fanns spänger som på denna led var i gott skick. Visst, såg man inte upp fanns stenar och rötter att snubbla på men jag kunde hålla mig torrskodd ända fram till Livsäterån där det var desto blötare i slänten ner mot vattenflödet.

Ledens märkning var utmärkt tydlig

Fjällbjörkarnas läderartade och tjocka löv liknar inte våra sydländska björkar

Där borta tornar Funäsdalsberget upp sig med byn invid sina fötter

Vi var långt ifrån ensamma längst stigen denna tisdag. Vi var inte tidiga iväg denna morgon men den stora anstormningen av vandrare anlände efter oss. Faktum är att det inte störde oss med så många andra längst vägen. Kul att se hur otroligt många hundar som var i sällskap av de vandrande. Vi stötte på ett par urgulliga frallor som enligt deras matte var hejare på att jaga upp lämlar i ljungen bredvid spängerna. (Jodå, alla hundar var kopplade som sig bör.) Vi såg tyvärr inte en enda lämmel ...

Ravinen som ån rinner genom är påtaglig. Man kommer ner mot vattnet och plötsligt är det lä från allt vad vind heter. En perfekt plats för att leta upp en slät sten att sätta sig på och därefter packa upp fikat. Det är så naturskönt och annorlunda mot det jag är van vid som sörmlänning att jag inte kan få nog av att ta in alla vyer och allt vad fjäll-naturen har att erbjuda.

När vi vandrat tillbaka till bilen insåg vi att denna 5 km-strapats inte summerade en heldag. Med respekt för gubbhöfterna så improviserade vi ihop ett litet program för eftermiddagen vilket jag berättar om i nästa inlägg.