Ofärdig på Femörehuvud

När jag snubblande släpade min haltande lekamen på vägen ut mot Femörehuvud under söndagsförmiddagen fastnade ordet "ofärdig" i mitt huvud. Ett väldigt märkligt ord men det beskriver exakt min nuvarande och ständigt försämrade status. Att vara ofärdig indikerar kanske att man väntar på att bli färdig men i min ålder har det tåget gått för länge sedan.

Trots påtaglig smärta i det mesta under midjehöjd kunde jag ändå glädjas åt och njuta av finvintern som var så uppenbar. Kylan har gjort att snön sitter kvar på trädstammarna och uppe i trädkronorna. Svaga vindar har också bidragit till det bibehållna vinterlandskapet.

På tröskeln till Femörehuvud, Fyrvaktarbostaden

Den energi jag och många andra fick ute på Femöre den passerade helgen tog vi vara på för kommande vardagar. I mitt fall hade jag lite mer råg i ryggen när jag på måndagseftermiddagen stegade upp på Nyköpings lasaretts ortopedimottagning. Jag hade blivit kallad till ett möte med en av överläkarna.

Fyren ute på Femörehuvud

Efter besöket vet jag att jag i bästa fall har en höftprotes inopererad inom tre månader. Det hänger givetvis på hur vårdbelastningen ser ut framöver med hänsyn till Corona-pandemin och en förmodad tredje våg. Jag är skiträdd men ser ändå fram emot en smärtfri och förhoppningsvis rörligare tillvaro. När jag fick de nya röntgenbilderna förklarade för mig förstår jag den nuvarande smärtan, ledkulan har börjat gräva sig in i bäckenbenets infästning. Inget dämpande ledbrosk kvar ...

Nog om mina krämpor, det är av förståeliga skäl vansinnigt ointressant för andra att läsa om. Viss relevans har det dock för denna blogg eftersom min förmåga och möjlighet att ta mig ut i naturen har stor påverkan på vilken typ av bilder jag kan producera och visa upp.

I den långa väderprognosen dyker det upp plusgrader. Dags att planera in det där snöbollskriget som jag laddat för så länge. Nu behöver jag bara hitta en rimlig motståndare.