Gallskrikande hägrar, bajsande gäss och en hoper måsar

Mitt söndagsbesök vid Västra Kovik blev inte det mest framgångsrika och lyckade som jag gjort. Strandhugget blev kortvarigt men min iver att fördriva tid på meningslösheter var ännu inte släckt. Jag tog sikte mot Nävekvarn via Koppartorp. Min mors uppväxtplats, mina morföräldrars och min fars sista viloplats. Som vanligt när jag åker bil genom välbekanta trakter finns mycket att titta på genom bilens rutor, tillräckligt för att ideligen behöva påminna mig själv om att hålla fordonet på vägen och inte i diket.

Skrattar bäst som skrattar sist. Den här skrattmåsen drog inte ens på mungiporna.

Framme i Nävekvarn tog jag sikte på badplatsen och övergången till Skäret. Tanken var att ställa mig mellan fastlandet och Skäret och fota de stackars fåglar som behagade visa sig. Fortfarande med mitt 400 mm-objektiv och telekonvertern på crop-kameran. Är det något jag insett vid försöken att fotografera flygande fåglar så är det att den uppgiften är skitsvår. Ju längre brännvidd desto svårare. Nästan som att försöka följa fågelskrällena genom att titta genom ett sugrör. Usch.

Stolpar. Lättfotograferade.

Så länge fåglarna höll sig i vattnet var det hanterbart

Brygga som passerat bäst-före-datumet med råge

Fortfarande en kontrollerbar fotosituation

Svanar, gäss och måsar samsades på ön

Spontant kommer jag att tänka på alla gäss, kajor och ålkråkor som inte ses med helt blida ögon. En gång i tiden fick väl även duvorna i städerna det onda ögat. Dessa fåglar samlar ihop sig i stora antal och en av deras utmärkande förmågor är att de bajsar. En mindre smickrande egenskap att associeras med.

Tillfällig lycka med en gnutta solsken över Bråviken

Jag var inte ensam med min kamera i lugnvattnet bakom Skäret

Gaveln på en av Folkets Park-byggnaderna i Nävekvarn

Mås som gått ner för landning

Bortom Folkets Park över skogskrönet var det till och från ett sabla liv. Jag fäste blicken mot trädtopparna och hoppades förstå vad det var som skrek och skränade så till den milda grad. Jodå, till sist dök förklaringen upp. Hägern, en kluns som varken är bildskön eller ljuv i tonen.

Häger i grantoppen

Och där dök nästa häger upp med bomaterial för årets bygge

Slutligen fick jag chansen att fota några annalkande fåglar som på låg höjd kom rakt emot mig där jag stod mitt på bron. Först när jag kommit hem och tittat på bilderna vid datorskärmen insåg jag att en av gässen valt att lägga en bombmatta med bajs i vattnet. Fräscht.

Bajs-gäss

Jag gick tillbaka till bilen och plockade ihop fotogrejorna. Nästan. Jag valde att skruva på mitt 70-200 mm-objektiv en liten stund för att ta ytterligare någon bild.

Så fick det bli. För att förlänga utflykten åkte jag den slingrande vägen förbi Gälkhyttedammen så att jag hamnade i Enstaberga innan jag styrde upp på 52:an västerut mot Stigtomta. Home sweet home.