Västra Kovik blev ingen kioskvältare

Den uteblivna sporten lämnar ett enormt vakuum efter sig. Jag famlar faktiskt lite just nu, mycket av min fritid ägnas åt att bevaka den lokala idrotten. En något mulen söndag, med inslag av duggregn, blev inte bättre av att vår näst yngsta dotter drog iväg för att spela en träningsmatch. Stränga instruktioner till allt och alla om att publik inte tillåts just nu. Det är förstås helt riktigt även om det tar emot något alldeles väldigt att inte se dottern och hennes kompisar spela.

Jag drog ute på en rejäl biltur istället. Hamnade i Västra Kovik. Det var inte särskilt kul. Men friskt. Och härligt att vara nära havet en stund.

Vid Västra Kovik (på vägen mellan Buskhyttan och Koppartorp) parkerade jag min bil bland några andra och riggade min Canon 7D Mark II, min telekonverter och 400 mm-objektivet. Stativet med gimbalhuvud tillsammans med övrig utrustning är inget man promenerar särskilt många meter med, det är rent ut sagt skittungt. Jag gick till den bortre stranden. Väntade. Det hände banne mig inte ett skvatt. Långt ute till havs gled en segelbåt förbi. Till sist behagade en stackars ensam svan glida fram bakom en klippa. Lagom skoj. Jag gick till bilen, åkte tillbaka längst den smala och osannolikt krokiga grusvägen.

Det blev ett stopp när jag kom till en vattensamling som lockat till sig allehanda flyttfåglar. Det var tofsviporna som fick mig att stanna men de blev givetvis skrämda när jag gick ur bilen och då blev tyvärr bilderna därefter. Tagna på alldeles för långt håll. Inte snyggt.

Att det var mängder av gäss på plats förvånar nog ingen. Däremot såg det lite dumt ut med den ensamma lilla staren som satt och glodde bland de torra stråna. Kanske var den bara förbaskat trött och behövde vila, vad vet jag.

Min resa fortsatte längre hemifrån. Varthän? Det avslöjar jag i nästkommande inlägg.