Dammen i nedre änden av Magnehulteån är reserverad för flugfiske |
Precis som med Nävsjön behöver jag noga överväga om det är värt besväret. Jag får numera aldrig någon fisk. Senast jag drillade någon fisk med flugspö var i september 2017 då jag tog en liten öring i Hedströmmen. Lördagens besök vid Magnehulteån var det tredje eller fjärde i ordningen då jag åkt hem tomhänt. Inte ens min fiskebroder Tomas lyckades landa någon fisk denna gång och det säger nog mer om hur svårlurade regnbågarna var denna gång.
Eftersom mina fiskeinsatser blir allt färre bör jag nog inte ha någon som helst förväntan på att lyckas lura någon fettfeneförsedd fiskstackare. Och i den växlande molnigheten och de svaga vindarna var trots allt utomhusvistelsen och naturupplevelsen helt okej. Allra helst under de stunder då jag ställde ifrån mig flugspöet och tog en kåsa kaffe.
En trevlig sidoeffekt av att jag packar fiskeryggsäcken är att min första digitala systemkamera får följa med. Den gamla Canon 50D har en crop-sensor som lämnar en hel del övrigt att önska men i och med att jag inte är rädd om kameran kan den följa med på fisketurerna. Eventuella vattenskador av katastrofala mått kan drabba den utan att jag bryter ihop. Än sämre är 18-200 mm-objektivet och den kombinationen får duga på fisketurerna.
Nu återstår det att se om jag kommer att tycka att 220 kr för ett dygnskort vid Magnehulteån är lockande nog för något nytt försök. Enstaka kinkiga, luttrade och krokvana fiskar är kanske inte det jag borde försöka locka till hugg. Bonus efter denna lördagstripp var att jag bara satte tre flugor i kringliggande buskar och träd. Alltid något.
Fina vattenspeglingsbilder. Jag hade somparat mina pengar, men jag har förstås endast fiskat en gång i mitt liv.
SvaraRaderaAtt det för en gångs skull är vindstilla och stiltje när kameran är med ... Jag fiskar inte ofta men jag har i alla fall fiskat mer än en gång i livet. Just nu känns det dock som att jag aldrig mer kommer att få något på kroken men det är en helt annan sak.
Radera