Sedan mitt senaste blogginlägg har det egentligen inte hänt något avgörande eller dramatiskt. Då hade jag precis festat loss på den tredje cellgiftsbehandlingen och faktum är att jag inte fått någon mer kur. Efter lång väntan har min benmärg börjat återhämtat sig och blodvärdena är på väg uppåt. Detta gäller även mängden vita blodkroppar som förser mig med ett immunförsvar. Från isolering och instängd i några veckor till en väldigt välkommen "permission" på hemmaplan i Stigtomta. (Senast jag skulle vara hemma några dagar fick jag en blodpropp i halsen och fick vända åter till mitt nya "hem" på Mälarsjukhuset.)
Planen för min fortsatta behandling är att jag ska skrivas in hos Akademiska sjukhuset i Uppsala den 6/10. Där förbereds jag med en hästsparkskur cytotstatika inför den kommande stamscellstransplantationen i mitten av oktober. Där och då gäller det att hålla tummarna för att saker och ting inte går snett.
Vissa biverkningar av hittillsvarande behandling har varit förväntade, till exempel att jag förvandlats till en aptit-, hår- och skägglös gubbstrutt. Ett tag var jag på väg att få moppemusche och jag blev villrådig om jag skulle raka av mig den eller låta den växa. Det har löst sig, fjunen lossnade efter den tredje cellgiftsbehandlingen. Mer deprimerande är att mina höfter packat ihop och lagt av som ett resultat av tappad muskulatur efter drygt 10 veckor i en sjuksäng. Dagarna efter mitt förra blogginlägg fick jag akut värk och några sömnlösa nätter (trots smärtstillande) och därefter är det kryckor som gäller för att gå mer än några meter. Min höft med protes är klenast och i den andra sidan gör sig artrosen påmind. Jag har givetvis gjort övningar för höfterna från inläggningen i juni men dessa rörelser har uppenbarligen inte varit tillräckliga för att bibehålla funktionaliteten i höfterna. Detta problem har ätit energi som jag egentligen behövt för min leukemibehandling.
Jag nämnde i mitt förra blogginlägg att jag uppmärksammats av ett par lokala fotbollslag i samband med en match och det som hände dagarna efter detta var att mängder av framförallt fotbollslag skickade stöd och krya-på-dig-hälsningar till mig i sociala medier. Detta noterades av vår lokaltidning Södermanlands Nyheter som skrev en artikel om mig, min sjukdom och idrottarnas stöd. Artikeln fångades upp av Radio Sörmland vilket ledde till att jag intervjuades i en direktsändning på P4. Mäktigt och hjärtevärmande med allt stöd, även på min blogg och i mitt Facebookflöde, men också märkligt att hamna så mycket i rampljuset för en stund. Tack alla!!
Alla timmar, dagar och veckor i ensamhet på ett sjukhus har prövat min förmåga att acceptera mig själv som enda sällskap. Visst har jag haft besök då och då samt dagliga videosamtal med de närmast anhöriga som lyst upp tillvaron. Även den fantastiska personalen på Viktoriaenheten har varit en skyddande mental krockkudde när det behövts. Nu är jag hemma i en vecka och ska bygga upp energidepåerna inför ännu en lång vårdsekvens i samband med transplantationen. Det är prövande men för mig handlar det bara om att gräva ännu djupare i fickorna efter den jävlar anamma som behövs för att komma i mål.
Jag vill avrunda med en uppmaning; tack vare alla blodgivare, donatorer och resurser till cancerforskning har jag och många med mig fått en andra chans. Ge fler den möjligheten!
Nu borrar jag ner huvudet mellan axlarna och kör vidare i mitt race mot målet.
