Bakslagstider

Backar vi en dryg vecka i tiden hade vi fullskalig vinter. Tittar vi en vecka framåt i väderprognoserna så ska det tydligen komma en ny omgång snö. Inget nytt under solen, så här är det att vara nordbo i skarven mellan vinter och vår. Vad vi önskar och vill är inte nödvändigtvis vad vi bjuds på.

Västra Femöre, Oxelösund, söndagen den 12/3

Söndagen den 12:e mars var kalendern tom på aktiviteter, solen sken och det var en så där härligt fin vinterdag som lockade och pockade. Det visade sig dock vara ett lockande och pockande som dolde en bedrägligt dold överraskning. Efter att ha stuvat in Stigtomta-delen av familjen i bilen satte vi halvtimmen senare ner fötterna på grannkommunens mark i kustnära terräng. Det var där vi insåg att matsäcken snarare skulle frysa i våra fingrar än lättvindigt slinka ner i våra strupar. Satan vilka kalla vindar det blåste över vikarna utanför Femöre.

Frisk luft? Jodå, i överflöd. Lyckades man hitta lä kunde man i alla fall konstatera att marssolen värmer en smula och då var det lättare att acceptera bakslagstiderna.

Till sist åkte vi hemåt och jag ägnade resten av söndagen åt att steka pannbiff. Det är också någon slags söndagsnöje, tydligen.

Ofärdig på Femörehuvud

När jag snubblande släpade min haltande lekamen på vägen ut mot Femörehuvud under söndagsförmiddagen fastnade ordet "ofärdig" i mitt huvud. Ett väldigt märkligt ord men det beskriver exakt min nuvarande och ständigt försämrade status. Att vara ofärdig indikerar kanske att man väntar på att bli färdig men i min ålder har det tåget gått för länge sedan.

Trots påtaglig smärta i det mesta under midjehöjd kunde jag ändå glädjas åt och njuta av finvintern som var så uppenbar. Kylan har gjort att snön sitter kvar på trädstammarna och uppe i trädkronorna. Svaga vindar har också bidragit till det bibehållna vinterlandskapet.

På tröskeln till Femörehuvud, Fyrvaktarbostaden

Den energi jag och många andra fick ute på Femöre den passerade helgen tog vi vara på för kommande vardagar. I mitt fall hade jag lite mer råg i ryggen när jag på måndagseftermiddagen stegade upp på Nyköpings lasaretts ortopedimottagning. Jag hade blivit kallad till ett möte med en av överläkarna.

Fyren ute på Femörehuvud

Efter besöket vet jag att jag i bästa fall har en höftprotes inopererad inom tre månader. Det hänger givetvis på hur vårdbelastningen ser ut framöver med hänsyn till Corona-pandemin och en förmodad tredje våg. Jag är skiträdd men ser ändå fram emot en smärtfri och förhoppningsvis rörligare tillvaro. När jag fick de nya röntgenbilderna förklarade för mig förstår jag den nuvarande smärtan, ledkulan har börjat gräva sig in i bäckenbenets infästning. Inget dämpande ledbrosk kvar ...

Nog om mina krämpor, det är av förståeliga skäl vansinnigt ointressant för andra att läsa om. Viss relevans har det dock för denna blogg eftersom min förmåga och möjlighet att ta mig ut i naturen har stor påverkan på vilken typ av bilder jag kan producera och visa upp.

I den långa väderprognosen dyker det upp plusgrader. Dags att planera in det där snöbollskriget som jag laddat för så länge. Nu behöver jag bara hitta en rimlig motståndare.

Båthuset på södra Femöre

Söndagens obligatoriska Oxelösunds-besök bjöd på strålande solsken, hanterbar kyla och alldeles utomordentligt finfin vinter. Efter noggrant övervägande bestämde jag mig för att ägna de 1,5 timmarna åt en runda på södra Femöre. I mångt och mycket en repris på ett vintrigt besök i slutet av februari 2018 som naturligtvis redovisats här i bloggen.

Panorama i båthusviken

Inbjudande på vägen från parkeringen

Det är något speciellt med kyla som får havsvattnet att frysa. Nu ska det sägas att det tydligen inte varit tillräckligt kallt för att frysa havsytan runt Femörehuvud men i de lugnare vikarna ligger det numera ett rejält lock med både is och snö. Men isen på stenarna i strandlinjen och de roterande isplättarna finns där och det är häftigt.

Alla dessa svinkalla nätter bygger rejält med frostkristaller

Mitt första stopp på vägen ut mot fyren på Femörehuvud blev viken där fyrvaktarens båthus finns. Det är svårt att undvika denna plats och båthuset är ju oerhört tacksamt att fotografera. Jag använde mitt 28 mm-objektiv samt mitt ultravidvinkel-objektiv (14 mm) och inser att jag allt oftare föredrar vidvinkligare alterantiv. Jag har hittills betraktat mig som tele-människa, självklart färgad av sportfoto där teleobjektiv är en nödvändighet.

Från båthuset tog stigen mig vidare ut mot Fyrvaktarbostaden på Femörehuvud. De bilderna bjuder jag på i nästkommande blogginlägg.

Stay tuned!

Femöre kanal

Söndag och återigen dags att åka ner till Oxelösund. Jag noterade under lördagen att det skulle vara dimma under söndagsförmiddagen och det gjorde mig lite extra ivrig. Dimman hade givetvis skingrats (om den ens förekommit) och jag fick tänka till vad sjutton jag skulle kunna utforska med kameran som inte tidigare dokumenterats.

Femörefjärden, en del av Marsviken

När jag kom ner till kuststaden visade sig solen genom luckorna i molntäcket och jag valde att stanna till vid Femörekanalen aka Femöresundskanalen. Man passerar av förklarliga skäl denna kanal när man vill ut på Femöre och där har jag ju varit en och annan gång den senaste tiden.

Jag parkerade bilen bortom Oxelösunds Kanotklubbs lokaler. Det innebar att jag traskade förbi denna plats när jag ville till kanalen och det kändes lämpligt att återuppliva minnen från då jag var 12 år gammal och gick en kanotskola där under någon vecka på sommarlovet. Blålådorna gick väl an men när jag skulle testa en 101:a slog den runt någon meter utanför bryggan. Så mycket blev det av den idrottskarriären ...

Guld-Gert

Den lilla omvägen förbi kanotklubben kostade tyvärr på, när jag stegade vidare mot kanalen hade solen hunnit försvinna bakom molnen. Nåväl, kanalpromenaden genomfördes naturligtvis ändå.

Femörekanalen eller Femöresundskanalen

Min korta promenad tog mig från Femörefjärden till Breviken. Och ännu en gång hade jag Oxelösunds industrihamn framför ögonen. Inte riktigt lika vacker som i torsdags kväll.

Småbåtshamnens båtplatser var av förklarliga skäl tämligen tomma

Jag återvände till min parkerade bil längst Motorbåtsvägen och kunde slutligen ansluta till fotbollstjejerna på Ramdalens konstgräsplan. Jag tittade lite förstrött på det avslutande tvåmålsspelet, pratade med en av damspelarna som är med för att försöka starta upp damfotbollen på nytt i Oxelösund. Innan vi for västerut gjorde vi vårt sedvanliga söndagslunchinköp på restaurang Long.