För exakt en vecka sedan stapplade jag med extremt stor möda ur bilen hemma på garageuppfarten. Torsdagen den 3/6 opererades jag på Nacka sjukhus där Aleris ortopedklinik bytte ut min artros-anfrätta vänsterhöft till en ny och fin protes-variant. Ett dygn senare släppte de hem mig och jag fick fr.o.m. då klara mig på egen hand. Det går att hantera men det krävs en hel del smärtlindrande mediciner samt ett par kryckkäppar.
 |
| En av trädgårdens aklejor |
Att tvingas till en rörelsepaus under läkningen går att förhålla sig till. Under de tre inledande veckorna har jag och övriga höftledspatienter ett enklare rehabiliteringsprogram med fyra övningar att göra några gånger per dag. Detta kompletteras med promenader på 5-10 minuter. Svårighetsgraden ska därefter ökas på och jag har bokat en tid hos min vårdcentrals sjukgymnast dagarna före midsommar. Det jag inte varit beredd på är att hela benet svullnat upp och att detta är det mest smärtsamma och rörelsebegränsande. Jag får inte någon av mina skor att passa på den svullna vänsterfoten.
Att variera sittande, stående och liggande är inga problem. Jag måste eftersom det gör ont om jag hamnar i en position för länge. Framför teven har jag nu bytt ut karmstolen mot en av trädgårdsstolarna som har högre ryggstöd. Armstöd är nödvändigt om jag ska komma upp till stående. TV-soffans lockrop får jag ignorera, kommer jag ner i soffan lär jag aldrig komma upp (för låg och för mjuk för min nuvarande fysiska status).
Jag läker och under denna läketid följer jag klockan slaviskt. Var 6:e timme ska en viss medicin tas och andra ska tas var 12:e timme. Men i övrigt känner jag efter en veckas sjuktillvaro att både kroppen och knoppen är understimulerad. Titta på TV, glo på mobiltelefonens skärm eller försöka sova. En eller annan bok ligger och väntar på nattduksbordet, jag kommer till dem när jag får lite mer ro i kroppen och värken lättar några grader.
 |
| Sex veckor med kryckor |
En av de jobbiga grejorna att hantera, utöver att vara beroende av de övriga i hushållet för vissa saker som t.ex. att få på mig strumporna, är att all breddidrott nu dragit igång för fullt. Restriktionerna har lättat och det tävlas överallt. Att inte kunna ta del av detta är påfrestande. Jag gillar verkligen att fota sport och en del av mitt liv är att titta till de lokala fotbollslagen under matcher vilket också inkluderar att snacka med bekanta i publiken.
Fyra dagar innan operationen kraschade min hårddisk där alla mina bilder fanns lagrade. Jag har en backup-lösning men det kommer att ta enormt lång tid att återläsa backupen från molnet. Och jag behöver självklart få fatt på en ny 6 TB-disk. Detta hann jag inte mer än initiera innan jag lade mig på operationsbordet. Ja ja, det håller huvudet sysselsatt att bekymra sig över 10 års bilder som just nu inte är under kontroll.
