onsdag 29 december 2021

Julen 2021 bättre än året 2021

Detta år gör jag bäst i att inte summera. Naturligtvis rymmer året mängder av glädjeämnen, guldkorn och positiva händelser. Men minnen från sommarens sjukresa i samband med höftledsoperationen dyker fortfarande upp med obearbetade känslor som följd. En midsommarhelg med dränage på Karolinska sjukhuset, en sommar inomhus i skugga p.g.a. antibiotikakurerna. En kvarvarande diagnos kring blodsjukdomen som gav blödningarna väntar fortfarande på att överlämnas.

Det är bättre att titta på enstaka och isolerade händelser och närmast i tiden är julhelgen. En helg som kunde firas på traditionellt sätt. Tack.


Jag tog en del bilder i julhelgen men det var mestadels inomhusbilder. Ännu lider jag av smällen jag fick för drygt två veckor sedan då jag fick en innebandyspelare över mig när jag fotade en match. Min smärtgräns för promenader är en knapp kilometer och det är ju inte mycket till sträcka om man vill röra sig utomhus.


Enzo den franska bulldoggen är nog glad för att vi mestadels håller oss inomhus. Han är ju inte den motionerande typen direkt. Nu när det är vinter och kallt är han ännu mindre road av utomhusvistelse. Men ut måste han ju emellanåt ändå. Annars är hans fokus på att själv äta och titta på när vi andra äter.



I solskenet på annandagen blev det trots allt en liten hundpromenad i Stigtomta. Ingen vådlig exkursion utan inom min smärtgräns och vad Enzo kunde tolerera. Jag fick med mig min Canon R6 som hade makroobjektivet monterat. Jag undrar hur många bilder jag har tagit med den gluggen genom åren?





Ledigheten i mellandagarna har hittills varit väldigt skön. Jo men jag har ju varit sjukskriven hela sommaren och halva hösten, behövs ledigheten verkligen? Sedan jag började jobba heltid i mitten av november har det blivit långa, långa arbetsdagar då jag känt att det finns massor att ta ifatt. Jag inbillar mig fortfarande att jag ska hinna med en väldig massa saker när jag är ledig men det primära är ändå att varva ner och ladda batterierna för kommande utmaningar.

Nu är årsskiftet nära och då väljer jag att titta framåt istället för bakåt!

lördag 25 december 2021

Årets julkort, en tillbakablick

Att fixa ett eget och antagligen unikt julkort att skicka till nära och kära har för mig blivit en grej. Och vad jag vet så är julkorten vi skickar välkomna bland mottagarna. Nu måste i sammanhanget konstateras att traditionen med postade julkort är på väg att dö ut. Så konkurrensen för våra analoga julkort återfinns bland de digitala meddelanden man lägger ut i sociala medier veckan innan jul. Men visst är det lite extra och speciellt att sprätta upp ett frankerat kuvert med handskriven adress?

Det första julkortet togs 2010

Julkortet 2011

Julkortet 2012

Efter 2012 kom ett ”mellanår” då jag inte lyckades förmå de två äldsta döttrarna att avsätta tid för en fotosession. Faktum är att det borde vara ännu svårare nu förtiden men jag anar att de med stigande ålder tycker att det är allt roligare och värdefullare att ställa upp på dessa årliga fototillfällen.

År 2013 blev det väldigt anonymt och tråkigt

Det följde ytterligare ett år då endast döttrarna var med på bilderna. Konceptet är utvecklats med tiden, det måste man ändå kunna hävda.

2014 blev sista året då bara döttrarna var med på julkortet

När vi närmade oss månadsskiftet november och december 2015 hade idén växt fram att hela familjen Jansson skulle vara med på julkortet. Och då skulle bilden helst ha någon slags tema. Inte nödvändigtvis med någon som helst koppling till julen.

Julkortet 2015 togs i fotostudion på min dåvarande arbetsplats

2016 tog vi en av mina favoritjulkort i Stigtomta IF:s klubblokal

2017 tog vi ett julkort där ett par dåvarande pojkvänner deltog

2018 blev vi påkomna med en fiktiv julgransstöld

Vi togs oss vidare till Så mycket bättre-konceptet 2019

Några vintersportentusiaster har vi aldrig varit men 2020 låtsades vi i alla fall

Färskast i samlingen är julkortet 2021

Årets julkort var tänkt att tas med studioblixtar och ett bärbart batteri. Batteriet slutade funka innan vi skulle ta första bilden på badstranden och därmed tappade bilden lite av den tänkta lystern som jag hoppats på. När sedan julkortet skulle beställas på Fuji Direkt så hade de tagit bort den storlek jag beställt de senaste åren. Årets kort blev visserligen billigare att beställa förstoringar av men inte alls så stort som jag ville.

Vad vi hittar på nästa år har jag ingen aning om. Både 2020 och 2021 hade jag tidigt kommit på ett tema. Nu hoppas jag på att en gudomlig inspiration ska infinna sig och att en kreativ idé dyker upp innan november 2022 nått sitt slut.

fredag 24 december 2021

Badade vi verkligen?

Nej, vi badade verkligen inte! Men man ska väl åtminstone anstränga sig en gång om året och se till att julbada för att bli fin? Jovars men i slutet av november är det sannerligen inte dallrande varmt på våra breddgrader.


Att planera in ett tillfälle då familjen kan ta årets julkort är inte helt lätt. Ambitionen är att bilden ska tas i skiftet november/december. De två äldsta döttrarna jobbar emellanåt på helgerna, livet och annan planering kommer före. Men i år fick vi tillfälle att åka till Bärstabadet söndagen den 21/11.


Min vision för årets bild var att det skulle ligga snö på marken. Det är riktigt, riktigt svårt att planera in snöfall. Rekvisita inhandlades i sällan skådad mängd. Förmiddagssolen försvann bakom ett molntäcke lagom till vårt photoshoot.


Ett par studioblixtar riggades och med hjälp av mitt bärbara batteri skulle de få ström. Trots att batteriet var nyladdat funkade det inte så jag fick plocka ihop alla stativ, ljusformare och blixthuvuden. Svor några gånger eftersom lystern i bilderna inte längre fanns. Varken studioblixtar eller solen hjälpte till.

Det officiella julkortet 2021

När familjemedlemmarna fått säga sitt om bildurvalet landade vi i den sista av bilderna. Beställning av utskrifter gjordes och kortet har i och med denna publicering nått ut både analogt och digitalt.

God jul& Gott nytt år!

(Inom någon dag kommer ett blogginlägg med en sammanställning av de julkort som genom åren sett dagens ljus.)

fredag 17 december 2021

En vecka före jul

Fem veckor har nu gått då jag har jobbat heltid igen efter min ofrivilligt långa sjukskrivning. Det tar på krafterna men den här årstiden är jag nog inte ensam om att kämpa mig fram på tandköttet. Denna fredag har jag tagit ut min kompensationsdag för att nationaldagen detta år hamnade på en söndag. Jag hade nästan glömt bort denna ledighetsmöjlighet, jag var ju precis nyopererad den 6/6, före det datumet får man inte ta ut ledigheten och efter årsskiftet förfaller möjligheten.

Lite skämmigt att visa upp det oklippta plommonträdet ...

Solen har visat sig hela dagen men inte sjutton kom jag ut för att få lite frisk luft. Efter lördagens incident bredvid innebandyplanen har jag varit mer eller mindre orörlig. Att få en tacklad innebandyspelare över sig när man sitter och fotar har sitt pris. Den opererade höften klarade sig men det gjorde inte revbenen eller högerbenet. Alvedon och en smärtsam påminnelse om den egna bräckligheten.


Jag har under hösten fotat en hel massa bilder. Framförallt med min nya Canon R6. Över 10 000 bilder har det faktiskt blivit med det kamerahuset. Men det har bara varit sportbilder. Jag har utlovat en recension och den kommer. Först vill jag fota lite mer natur, promenadbilder och sådant som jag fångar på bild som inte är sportrelaterat. Men mina utomhuspromenader har bara tagit mig mellan lasarettets personalparkering och kontoret. I mörker. Det är inte så kul att konstatera att jag fortfarande är beroende av en krycka när jag ska gå längre än mellan rummen på kontoret eller hemma i huset.


Det påverkar mig en hel del att inte ha återfått rörelsefriheten. Kryckan är givetvis ett finfint stöd som gör att jag kommer framåt men det är inte så himla roligt att ha ena handen upptagen. Och nu när det blivit vinter blir jag extra orolig för vad som skulle kunna hända om jag halkar. Ja ja, gubben gnäller och släpper fram negativiteten. Jag lever trots allt och kan ta mig från punkt A och B med fötternas hjälp.


Nu är vi nära den dagen på året då jag kan visa upp årets julkort. Kortet är distribuerat till nära och kära med postens försorg men den breda offentlighetens ljus träffar inte bilden förrän på julafton. Den dyker nog upp här i bloggen också ska du se, tålamod och vi är snart framme vid julaftons morgon.

torsdag 25 november 2021

Visby i september

I mitten av september tog vi en tripp till Visby. En tredagarsresa på tu man hand, övernattning på favorithotellet Strand hotell och med syfte att unna oss lite extra efter en sommar som varit allt annat än lättsam. Bilen fick stanna kvar på fastlandet. Ska man bo innanför ringmuren och inte vara borta längre än vi så har man tillräckligt att upptäcka inne i Visby med fötterna som transportmedel. Även om man hankar sig fram med hjälp av en krycka.

Fiskargränd med domkyrkans torn i förlängningen

Vädret kunde ha varit avsevärt mycket bättre under dessa dagar. Ankomstdagen gav oss några eftermiddagstimmar innan solen gick ner och det var denna dag som bjöd på bäst väder. Vi passade på att gå en sväng i gränderna, genom Botaniska trädgården och ut genom Snäckgärdsporten. På träbron över vallgraven stannar i alla fall jag gärna till för att titta uppåt mot Nordergravar.

En vy över Nordergravar

På kvällen åt vi på Lindgården, ett halv stenkast från vårt hotell. Och som tur var hade vi tittat in tisigare under eftermiddagen för att boka ett bord. Man kan ju tycka att det är lågsäsong och inte så fullt på restaurangerna under hösten men även en onsdagskväll i september kan det tydligen bli fullbelagt. Det visade sig även den andra kvällen då vi med nöd och näppe lyckades få bord för två personer på Munkkällaren vid torget.

Denna kyrkoruin är ett nödvändigt stopp för mig när jag är i Visby

Jag fotade flitigt när vi var ute och gick. Vid detta tillfälle var min Canon R6 med 35 mm-objektivet sprillans nya för mig. Det är självklart att man blir extra ivrig med nya grejor i händerna. Och det finns ju få platser med så många tilltalande motiv som Visby. Nu kommer jag inte att visa mer än en handfull bilder här i bloggen. Ett 10-tal bilder har hamnat i rampljuset på Instagram sedan tidigare.

En av mina favoritvyer, Nordergravar med havet i bakgrunden

Min Canon R6 har de senaste två månaderna använts flitigt men bara i sportfoto-sammanhang. Det är ingen utpräglad "sportkamera" men den funkar utmärkt för mig i dessa sammanhang. Jag har ju fortfarande min 5D Mark IV som "finkamera" eftersom den också är mer högupplöst än R6:an. Den utlovade recensionen av R6 kommer så småningom, jag har inte glömt bort detta!

Fredag förmiddag och nästan folktomt på torget i Visby

 Tre dagar med mycket god mat, avkoppling på hotellets relaxavdelning, promenader i den vackraste av stadsmiljöer och mycket frisk Östersjöluft under promenaderna. Det var verkligen en bra belöningsresa.

Nu vill jag tillbaka till Visby och Gotland, det går ju inte att titta på bilderna utan att lockelsen gör sig påmind.

söndag 31 oktober 2021

Beskära sportbilder

Att räta upp och beskära sina bilder är kanske inget den eftertänksamme och noggranne behöver bekymra sig för annat än vid fototillfället. Att ta sig tid när bilden tas gör att man har ordnat sitt utsnitt, sina horisontella och vertikala linjer innan avtryckaren på kameran får jobba. Den som försökt fota lekande barn, ostyriga djur eller oförutsägbar sport vet att det är ytterst svårt att hinna med mer än att sätta skärpan på det tänkta motivet. Ja, om man inte fotar speedway, simning eller ett 100-meterslopp i friidrott förstås. Då är rörelsemönstret inte direkt svårt att förutsäga.

Jag har sedan flera år valt att publicera ett gäng bilder efter varje sportbevakning på Instagram. Denna publicering är det första jag gör så fort jag gått igenom bildmaterialet en första gång och rensat bort skräpet. Ibland hamnar dessa bilder också på Facebook men den kanalen prioriterar jag definitivt lägre än Instagram. Instagram har av tradition kvadratiskt bildformat även om det också tillåts andra format. Hur som helst så håller jag mig till det kvadratiska och det för med sig att jag får sålla bland mina bilder för att hitta de som bäst passar detta format. Ibland blir det onödigt mycket kompromissande om jag har en bild som jag verkligen vill visa men som inte riktigt gör sig bra i liksidigt format. (Jag publicerar sällan enstaka bilder utan flera stycken i samma inlägg.)

För att belysa kompromiss-dilemmat ska jag visa ett par exempel här nedanför. I det ena fallet är det åtminstone självklart för mig vad som är "rätt" format. I det andra fallet är det inte lika självklart. Personliga preferenser, tycke och smak spelar roll och det kanske inte finns några tvärsäkra och givna val. Jag beskär numera mina sportbilder instinktivt men då och då behöver jag tänka till och även försöka gå utanför "boxen".

Originalbilden (en målspark för Sveriges damer mot Tjeckien den 30/10 -21)

Denna bild publicerades på Instagram

Så här tycker jag själv att bilden gör sig bäst

Nu kommer det andra exemplet som också berör vad som är viktigast i en bild. Vad är det jag vill visa? Vad är intressant och vad snor uppmärksamhet från det jag vill visa med bilden?

Originalbilden som visar ett kommande försök för de svenska rugbydamerna

Min Instagram-version av denna bild

Detta är nog den variant jag skulle välja av olika skäl

I den första bilden är utförandet av målsparken det givna motivet. Spelarens frysta rörelse tillsammans med ansiktsuttrycket gör mycket för innehållet men jag tycker även att bollens placering i bilden samt det uppsparkade och flygande gräset tillsammans med bollhållaren har sina givna platser i bilden. Den andra bildens fokus bör vara på den svenska spelarens utsträcka arm och handen i pannan på motståndaren. De båda spelarnas ansiktsuttryck (gameface/fighting face) och den tjeckiska spelarens bomullstuss i näsan vittnar om att rugby inte är för sillmjölkar. Att jag helst vill visa målstolpens rödsvarta skyddsdyna i högerkanten ger tittaren en hint om var situationen utspelar sig på planen.

Detta är mina reflektioner om jag tar mig tid att fundera lite på hur jag hanterar mina sportbilder för olika sammanhang. Kanske håller du med mig, kanske tycker du inte alls som jag. Det är i alla fall inte självklart vad som är "rätt" svar i min bok.

torsdag 14 oktober 2021

Oktober-mood

Så har hösten peakat sedan några dagar tillbaka. Efter gårdagens frostiga start lär de kvarvarande löven få än mer brått att lämna sina kvistar. Nu återstår den oundvikliga utförsbacken som leder till fulhöst. Månaden oktober är konverteringsmånaden och november är det fria fallet av elände.

Den 8:e oktober såg det ut så här på baksidan av tomten hemmavid



De två bilderna här ovanför är fotograferade med mitt R6-kamerahus samt Sigma 14 mm-objektivet. Kvällsljuset är vackert så här års även om det gör sig påmint allt tidigare på eftermiddagarna. Jag utnyttjade det även söndagen den 10:e då jag halvtimmen innan solnedgången tog en promenad till kyrkogården.




På söndagspromenaden fick min Canon 5D Mark IV och mitt lilla 28 mm-objektiv följa med. Och en krycka förstås. Den sistnämnda utrustningen verkar det som att jag kommer att få tampas med ett tag till, tyvärr. All träning har naturligtvis gjort mig mycket bättre men mer rehab krävs innan jag kan gå obehindrat.




Promenaden till Stigtomta kyrka valdes eftersom jag först och främst var ute efter att fota höstfärgerna på kyrkogården. Vi har ju inte så många ståtliga byggnader på promenadavstånd i Stigtomta men kyrkan är i alla fall en stor och vacker byggnad. Den nya skolan är självklart ett annat exempel men där är inte omgivningarna lika påtagligt höstiga.






Nu ska jag alldeles strax genomföra ett träningspass med de nya övningar som jag fick av "min" sjukgymnast på vårdcentralen Åsidan under gårdagen. Det lär kännas i kroppen nu när jag ännu en gång byter övningar och eskalerar belastningen ytterligare. På onsdag börjar jag jobba deltid och i mitten av november är målet att återigen komma upp i heltid.




Min fysiska status är inte, och har inte heller varit, ett hinder för mig att jobba. Det som begränsat mig har varit den tre månader långa antibiotikabehandlingen eftersom den gett mig biverkningar som inte varit jättekul. Nu är det tre veckor sedan jag avslutade behandlingarna och äntligen märker jag att det klingar av. Undvik Rimactan om du här möjlighet, det är mitt grundtips. (Levofloxacin Mylan tror jag inte påverkade mig i samma utsträckning.)

Nu finns ingen återvändo, rehab-övningarna here I come!