fredag 31 oktober 2014

Ut ur Uppsala-bubblan

Måste man alltid ha rationella skäl för det man gör? Jag har under den senaste veckan fått frågan från några håll varför jag och familjen valt att åka till Uppsala för en hotellövernattning under barnens höstlov. Utan omsvep kan jag erkänna att det inte finns någon speciell anledning till varken det ena eller andra. Mer än att det kan vara kul att komma iväg, luftombyte och nyfikenhet.

En riktigt häftig byggnad; Uppsala Konsert & Kongress

Vad jag vet om Uppsala? Carl von Linné, Fyrisån, Sirius (i fotbollssammanhang på både herr- och damsidan) samt domkyrkan. Och att det är ett akademiskt högsäte. Det ska också finnas några gravhögar av äldre datum vilket gör att orten satt ett tungt avtryck i den svenska historien där ute på slätten norr om Stockholm.

Fyrisån är tämjd på sin färd genom Uppsala

Att många studenter huserar i den vackra staden märktes. Cyklar överallt och det är ju både fiffigt och miljövänligt. Uppsala är Sveriges fjärde största stad och förutom alla dessa cyklar, som man ständigt var tvungen att se upp med, trafikerades centrum av otaliga bussar. Gott så.

Uppsala slott

Uppsalas skyline domineras helt och fullt av domkyrkan. Men allra högst upp på en kulle ligger slottet som är från mitten av 1500-talet. Ett magnifikt slott med en lite speciell "bredsmal" skepnad. I den plötsliga kylan var det inte helt smärtfritt att gå upp på kullen och runda slottet men väl värt besväret.

Utsikt mot domkyrkan från slottsbacken
Den vidsträckta slottsparken (botaniska trädgården) gick inte av för hackor
En vackert utsmyckad grindstolpe tillhörande Uppsala slott
Ett av slottstornen sett rakt nedifrån

Vi åkte till Uppsala under torsdagsförmiddagen och åkte hem vid lunchtid på fredagen. Därmed vill jag ha sagt att vi inte ens skrapade på ytan av vad Uppsala har att erbjuda. Varken kultur, historia, shopping, nöjesliv eller någonting annat fick vi egentligen något grepp om. Staden har säkert massor att erbjuda. Återser gärna staden fler gånger i framtiden. Vi åt i alla fall en mycket välsmakande middag på en libanesisk restaurang och det kan vi inte göra hemma i Nyköping (vad jag vet).

Kyrkorna radar upp sig i Uppsala

Jag är icke på minsta sätt kyrklig men bangar inte för att besöka imponerande byggnader och där kommer kyrkorna in i bilden. Uppsala är kyrkligt centrum i Sverige. På bilden ovan ses Helga Trefaldighets kyrka från 1200-talet framför katedralen Uppsala domkyrka som uppfördes 1435. Gamla kåkar det där.





Dagens inlägg är fylld av bilder som jag inte riktigt stormtrivs med. Turistbilder. Dessutom är samtliga bilder här ovan tagna med mitt 17-40 mm-objektiv som i vidvinkliga lägen ger knepiga förvrängningar. I vissa sammanhang tycker jag det kan funka, i andra blir det bara åksjuka av det. När vi klev in i domkyrkan skiftade jag till mig 50 mm-objektiv och drog upp ISO till 800. Tycker det funkade bättre och har bara justerat vitbalansen en aning i bilderna.



Katedralen har ett imponerande innanmäte
Neonmeddelandet kändes lite konstigt inne i den gamla kyrkan



Om jag anstränger minnescellerna hårt kan jag dra mig till minnes ett tidigare besök i Uppsala. Det var i mitten av 80-talet då jag och mina lumparkompisar åkte runt och rekade inför slutövningen. Vi var ett 10-tal värnpliktiga som åkte runt på Uppsalaslätten i folkvagnsbussar och tittade på världen ur 19-åringars perspektiv. Mycket mer än så finns det inte kvar av mina nu 30-åriga minnen. Jo, en borttappad dörr på en av folkabussarna efter en rivstart...



Resan till Uppsala tog oss knappt 2,5 timmar i bilen. Och vi valde att åka den marginellt kortare vägen över Malmköping, Strängnäs och Enköping. Vad som helst för att slippa Stockholms-eländet och alla ständiga vägarbeten på E4:an. Enligt GPS:en skulle vägen över Stockholm ha tagit 20 minuter kortare tid men det är ett teoretiskt resonemang...

Bro över Fyrisån

Vackert men kallt väder hade vi i alla fall. Väderprognosen för den tidiga lördagen i Uppsala utlovar snö så jag är ganska nöjd med att åter vara på sörmländsk mark där det "bara" ska regna hela lördagen. :-)

Nu tar vi helg!

onsdag 29 oktober 2014

De små lärkträden

En bagatell. Dagens bilder som togs på en 40 minuter lång lunchpromenad är just bara en obetydlig titt i närområdet ute på Skavsta. Nog för att jag redan förra hösten såg de små lärkträden stå i höstskrud men det har inte blivit av att gå ner till den förhållandevis nya rondellen på riksväg 52 ("Katrineholmsvägen").

Lupinerna återblommar och trivs i värmen just nu
Rödklövern ger inte heller upp
Även tistlarna gillar den ljumma hösten

Idag känns den livgivande höstvärmen extra ironisk. Det är inte ofta jag påverkas av offentliga personers bortgång. Människor som för mig är kända endast genom media. Efter morgonens besked att den tidigare fotbollsspelaren Klas Ingesson fått ge upp sin mångåriga kamp mot cancern är det med dystert och sorgset sinne jag konstaterar att den person som jag tyckt bäst stått upp för och symboliserat det jag själv värdesätter högst inom lagidrott nu lämnat jordelivet. #fuckcancer






Det har skrivits mycket, känslostarkt och vackert om människan och fotbollsspelaren Klas Ingesson under dagen. Han kommer att bli ihågkommen med alla dessa fina epitet. De senaste åren har jag annars reagerat med inslag av sorg när ungdomsidolen Stig Vig (Per Odeltorp) gick bort 2012 och Totta Näslund 2005 (dagen innan min yngsta dotter är född). Det finns två andra exempel på offentliga personer som dött och som påverkat mig starkt men i de sammanhangen har reaktionerna varit mer bestörtning och förfäran, jag tänker på Olof Palme och Anna Lindh som båda bragdes om livet.

Idag får vara som idag är. Jag hade kunnat lägga ut texten om lärkträdens lövträdsimitation, det felaktiga i att "gult är fult" och så vidare men det är fel dag för det. Vi tar det en annan gång. Nu samlar jag mig och ser framtiden an med tillförsikt istället!


måndag 27 oktober 2014

Stendörrens folk & fåglar

Det sägs att en människa eller två kan skapa dynamik i landskapsbilderna. Frågan är om jag ska gömma mig bakom detta när jag visar dagens bilder. I vissa fall var det så, i andra fall inte alls. Förmodligen tog jag en eller annan bild mest för att bevisa att jag inte var ensam vid Stendörren under den blåsiga söndagen.

Ute på ön i gattet som är själva Stendörren satt Båtsman med sin lillmatte!
Vid det fina båthuset packades det i en båt som låg förtöjd

När jag var på väg till bilen efter drygt 2,5 timme vid Stendörren mötte jag en herre som uppenbarligen var både fågelintresserad och fotograf. Han bar på ett kamerastativ i ena handen när han frågade mig om jag sett några örnar. Det hade jag inte (men jag nämnde att jag sett en inåt land på vägen till Stendörren tidigare på förmiddagen). Han var uppenbart målstyrd till örnar för han fortsatte prata om dessa och var inte särskilt intresserad av min berättelse om den stora mesflocken jag spanat på inne i skogen. Jag hade inte heller hjärta att säga att jag inte är särskilt bra på fåglar eller specialintresserad av örnar. Kanske tycker han att det per automatik är så att om man har kamera med sig vid Stendörren så är det för att fota just örnar?

Bland alla murriga höstfärger stack deras blå jackor ut en hel del

Jag skrev i gårdagens inlägg att det fyllde på ordentligt med besökare vid naturreservatet under min vistelse där. För att belysa detta tog jag följande intetsägande bild:

Fler besökare vid Stendörrens bortre bilparkering

Min ursprungliga tanke var att delar av familjen skulle följt med. Då skulle vi ha grillat korv (vilket kanske var skönt att slippa med tanke på blåsten) och fiskat. Döttrarna är roade av spinnfiske, vilket är jätteskoj, men de är ännu så unga så all min tid går åt till att fixa loss dem från bottennapp och knyta på nya drag kontinuerligt. Det var förhållandevis många som spinnfiskade under söndagen på läsidan men jag såg ingen som lyckades lura upp något ur Östersjön.

Paus i fisket
Fiske mellan vassarna
Spinnfiske vid Stendörren
Flugfiskaren undrade nog varför i hela fridens namn jag fotade honom

Nu får det vara nog med mänsklig närvaro i bilderna. Raskt över till fåglarna. De var sammantaget betydligt fler än vi tvåbeningar. Jag mjukar upp med en vanlig standardkråka modell 1A. Klart högre upp på min lista än alla kajor. Men snäppet under de vackra och symbolstarka korparna.

Standardkråka över hösthimlen vid Stendörren

Högre upp över trädtopparna och i en halvstor flock for ett gäng trastar omkring. De landade nästan inom fotoavstånd vid ett tillfälle. Jag blir inte riktigt klok på vilken sorts fågel det är men har nu läst mig till att flera av de olika trastsorterna, t.ex. dubbeltrast, rödvingetrast och taltrast samlar ihop sig under senhösten och flyger söderut. Någon som är klokare än vad jag är i detta ämne?

Är det en trastflock och i så fall vilken sort?

Mellan fastlandet och en av öarna man kommer ut till via en hängbro hade jag närkontakt med en stor mesflock. De sökte skydd bland träden och var inte helt plättlätta att komma till tals med ur ett fotografiskt perspektiv. Kameran fick rusa upp till ISO 1600 eftersom mitt telezoom har en ganska elak och begränsad största bländaröppning på 400 mm brännvidd (f/5.6). Nära parkeringen lyckades jag lura den första fågeln.

Den lilla talltitan är ganska söt

Jag är inte duktig på fåglar, långt därifrån, men jag tyckte mig höra ett par arter som jag sedan aldrig fick syn på. I förfjol var jag vid Stendörren i november och fann mig själv smygande på en flock skygga och gäckande sidensvansar. Igår smög jag också och det höll på att sluta med att jag blev påsprungen av ett rådjur! Jag stod bakom en tall för att försöka fota en liten fågel som for fram mellan tallkvistarna och hade väl helt enkelt varit stilla tillräckligt länge för att rådjuret missat mig. Oj vad den blev rädd när den såg mig och oj vad det gick undan när den väl lade benen på ryggen. Jag var minst lika oförberedd så någon bild från vårt möte blev det aldrig.

Vad var det för liten fågel jag såg ryttlande framför tallkvistarna? Den såg nästan ut som en kolibri. Liten, liten i kroppen och den tycktes slå sig ihop med mesflocken. Jo, så här i efterhand har jag fått kunskapen att det var en kungsfågel, Europas minsta fågel.

Jag ser dig och du ser mig. Kungsfågel vid Stendörren.

Dagens sista fågel och också sista bild är en jättekul art. I alla fall för mig som aldrig sett någon tidigare. Tofsmesen är inte att ta fel på. Jag hade både tur och otur när jag stod där bakom den stora tallen och smög. Tofsmesen hoppade mot mig på marken och det som borde blivit den bästa bilden blev istället en suddig fågel med en knivskarp sten i bakgrunden. Skit också. Därför får min första tofsmesbild bli på fågeln när den precis landat på marken, bakom en massa grässtrån.

Tofsmes

Det är nog så att ett ljusstarkare objektiv är att föredra vid fågelfotografering. I alla fall inne i skogen. Och en kamera som är mycket bättre på att sätta fokus rätt än min 5D Mark II. (Sportkameran skulle funka men den är med dagens mått mätt lite för lågupplöst.) Jag hoppas och tror att jag på kamerafronten snart ska ha ett sprillans nytt och roligare alternativ! Och fåglar är riktigt kul att fota, även om jag inte på något sätt varken kan eller har ambitionen att bli en tvättäkta fågelfotograf.

På återhörande!

söndag 26 oktober 2014

Ett blåsigt Stendörren

Dagens utflyktsmål blev Stendörren. Ett blåsigt Stendörren. Trots allt var vädret bättre än prognoserna hotat med eftersom solen tittade fram ganska frekvent.




Tanken var att jag skulle ha med mig övriga familjen (kanske inte de två äldsta döttrarna dock) men av det blev det intet. Grillkorven och ketchupen fick bli kvar hemma. De yngsta döttrarna valde att stanna hemma för att kunna gå på ungdomsfotbollsavslutningen (som pågick i 20 minuter med start kl 14.00...)



För mig var nog detta första besöket vid Stendörren i år. Senaste gången var i augusti 2013. Synd och skam, naturreservatet förtjänar frekventare besök än så. Däremot får jag medge att flera av dagens fotomotiv redan visats tidigare. Kanske har jag i alla fall lyckats tolka dem annorlunda denna gång då hösten definitivt står för en viktig ingrediens.



Jag tog stora ryggsäcken med mig och proppade den full med objektiv som jag aldrig plockade fram. Blåsten ute på klipporna gjorde det helt omöjligt att macro-fotografera. Vidvinkelzoomen låg tryggt kvar och ytterligare ett objektiv såg aldrig dagsljuset. Men mitt telezoom, 100-400 mm, samt mitt 50 mm-objektiv fick jobba desto flitigare.



När jag stannade till på den bortre parkeringen var vi inte mer än 4 bilar på plats. När jag åkte efter drygt 2,5 timmar var det fler än 20 bilar där. Jag såg och mötte många ute på klipporna. Mer om alla människor i ett kommande inlägg eftersom detta inläggs bildmängd blev i mastigaste laget.




Jag har blandat och gett i efterbehandligen av bilderna. Några är i svartvitt, andra är kraftigt kontrastförstärkta och ytterligare andra har fått ökad lyster och färgmättnad. Jag håller mig dock någorlunda inom ramarna för sanningsenliga tolkningar av vad naturen hade att erbjuda.



Min 5D Mark II är inte snabb i vändningarna när det kommer till att sätta fokus. Detta fick jag erfara när jag smög på en mesflock inne i skogen. Några bilder kommer i nästa inlägg men jag hade anledning att svära ett par ramsor över detta. Kameran har andra fördelar men med dess uppföljare Mark III har Canon kommit runt problemet tack vare en rejäl trimning av just fokusegenskaperna. Inom en snar framtid kommer min arbetsgivare att ha en sådan kamera för miljö- och produktbilder så då får jag en utmärkt chans att bilda mig en uppfattning om det hela. Ska bli kul och intressant!



När bilder kan komponeras i lugn och ro behövs ingen snabb fokus. Det är nästan en lyx att stå och pilla med inställningar och utsnitt tills man är nöjd. Så känner i alla fall jag som så ofta fotat sport. Där har man snävt utrymme för bildkomposition och andra inställningar utan får justera vissa saker efter hand så att inte exponeringarna blir för ljusa eller mörka, slutartiderna för långa m.m.




Jag tillhör inte skaran som tar med mig stativ ut i naturen. Jag borde kanske göra det men det blir så himla mycket mer att släpa på. Jag har ett bra stativ men det är tungt och mest för studiomiljön. De lätta alternativen är oftast hemskt mycket dyrare och där är jag inte riktigt.



Jag gissar att med stativ tar man sig ännu mer tid innan man knäpper av bilden. Och det är nog att föredra just för att onödiga bilder förblir otagna. Stativet fungerar som en slags broms för det som annars skulle bli spray and pray. Jag vill ändå tro att jag tänker lite i alla fall innan jag trycker på kamerans avtryckare.



Störst risk för ogenomtänkta bilder upplever jag i helt nya omgivningar och miljöer. Kanske blir det för mycket "turistbilder" eller annars tar jag mig inte tid att läsa in miljön ordentligt innan jag fotar. Störst chans till genomtänkta bilder sker för mig i miljöer där jag är ofta. Hemmavid är det t.ex. olika ljusförhållanden och väder som kan trigga en större lust att tolka det jag ser på ett sätt som inte gjorts tidigare.



Nu är jag kanske både naiv och banal när jag fotar men då får det vara så med ambitionen att i alla fall hitta utsnitt och kompositioner som mognar efterhand som jag tränar och lär mig. Nej, jag går inte med håven utan det är ett krasst konstaterande.




Det stundar ett tillfälle till "turistfoto" i slutet av veckan och då lär jag vara där igen med hastigt plåtade byggnader utan direkt tanke. Om jag överhuvudtaget ska ta med kameran. Vi får se, men Uppsala domkyrka skulle vara kul att få på bild i alla fall. Den är så stor och hög så jag lär knappast lyckas...



Dagens söndagsutflykt var i alla fall givande på flera sätt. Rent fotografiskt är det bara att tacka och ta emot för att hösten varit mild och gjort att det fortfarande finns vackert färgade löv kvar på trädens grenar. Frisk luft kan jag lova att jag fick eftersom det blåste rakt genom huvudet på mig.




Som jag skrivit tidigare i inlägget så kommer ytterligare ett inlägg från mitt besök vid Stendörren. Där är bilderna av ett annat slag och kanske inte fullt så tydliga landskapsfoton.



I och med att vi nu återgått till normaltid är ljuset definitivt släckt när jag slutat jobba på vardagarna. Återstår gör helgerna för utomhusfotografering. Och en och annan lunch förstås. Den korta lunchpromenaden ska inte underskattas, framförallt för att komma ut och röra på sig en stund.



Ha en fortsatt trivsam söndagskväll!