Med den nedgående solen i ögonen

De där tillfällena när jag behöver fördriva tid i väntan på att fotbollsträningarna på Rosvalla ska ta slut är snart över. Åtminstone tills nästa vinterhalvår inträffar. IK Tuns damlag kan rimligtvis börja träna hemma på Enstaberga IP inom de närmaste veckor och det för med sig ett förändrat föräldraskjutsuppdrag. Spelarna slipper konstgräset, jag slipper det emellanåt själsdödande knatandet på Brandholmen.

Kvällssolen reflekteras mot höghusens fönsterglas

I måndags kväll var det dags igen att döda ett par Rosvalla-timmar och därför tog jag med mig kameran. En promenad ner till stadsfjärden med sikte mot hamnen i Nyköping blev mitt självpåtagna uppdrag. Det såg väldigt bra ut med en molnfri himmel och nedgående sol. Men jämrans elände vad det blåste kallt. Usch.

Jag tog en hel mängd bilder där jag valde att underexponera rakt mot solen. Färgtonen i bilderna blev därefter. Speciell. Men gillar man sepiatonade bilder kanske mina motljusbilder i Nyköping är acceptabla.

Solen bredvid den ombyggda silon i Nyköpings hamn

Gäss

När jag kom fram till hamnbassängen hade solen gått ner bakom husen. Inget mer spännande med solen som ingrediens med andra ord. Jag skiftade från mitt 70-200 mm-objektiv till min vidvinkelzoom (17-40 mm). Tog de följande två experimentella bilderna.

När jag gick tillbaka från hamnen till Rosvalla valde jag att gå längst gatorna längre bort från strandpromenaden. Den isande kalla vinden lockade inte och jag fick lite mer lä uppe bland industrifastigheterna.

När apostlavingarna är enda alternativet

Under stora delar av vintern har jag tillsammans med några andra Stigtomta-baserade fotbollsföräldrar turats om att skjutsa fotbollstjejer till Rosvalla-träningar några gånger i veckan. Jag har inte alls haft något emot detta, tillvand sedan många år som fotbollsledare. Jag har kunnat gå runt på området och spanat in andra träningar och när det varit kylslaget har jag suttit inomhus och tittat på bl.a. Onyx innebandyherrar när de tränat. Nu är alla inomhusidrotter nedsläckta av pandemin och därmed finns inget som lockar inne i Rosvallas inomhushallar.

Rosvalla en knapp timme efter solnedgången

Inför körningen till tjejernas fotbollsträning under onsdagskvällen packade jag med mig kameran samt mitt 28 mm-objektiv och min 14 mm-ultravidvinkel. Jag var medveten om att jag behövde slå ihjäl ett par timmar på något sätt och då är ju fotografering lockande. I min värld.

Hargs BK:s herrlag tränade med hög intensitet

IK Tuns damtrupp i ett hörn av konstgräsplanen i väntan på sin tur

Kvällsfotografering kan vara kul men jag hade inte några direkta idéer vad jag skulle leta efter för motiv. Med enbart vidvinkliga alternativ i kameraryggsäcken visste jag att jag kunde fota på frihand med ganska långa slutartider (ju längre brännvidder desto kortare slutartider krävs för att undvika skakningsoskärpa).

Stolpar i "buren" för friidrottarnas kastgrenar

Jag traskade runt på Rosvallaområdet innan jag valde att gå ner mot stadsfjärden. Där visste jag att den lilla hamnbassängen kunde ge lite trevliga vattenspeglingar från husens upplysta fönster och utomhusbelysning.

Ett av Nyköpings mer attraktiva bostadsområden

I bakgrunden sticker de två höghusen vid Rosvalla upp och nosar på den mörka kvällshimlen

Mitt varv tog slut alldeles för snabbt och jag satte mig i ett av avbytarbåsen för att kolla när tjejerna tränade. Sånt är också kul, åtminstone en stund. Sedan fick vi åka hem till Stigtomta igen. Så kan en onsdagskväll se ut i en Stigtomtafamiljs liv.

Tidvis mitt andra hem

Utöver hemmet och arbetsplatsen finns det ingen plats jag återvänder till lika många gånger som Rosvalla i Nyköping. Det har med åren utvecklats någon slags hatkärlek till denna plats i närheten av Brandholmen och stadsfjärden.

Jag och de flesta med mig åker till Rosvalla för någon sportanknuten aktivitet. Och jag är faktiskt ganska säker på att många utsocknes känner igen Nyköping enbart tack vare Rosvalla. Ungdomscuper, cheerleading-SM och allt vad det kan vara drar ju människor till området från hela landet. Cool.

Utomhus står sig Rosvalla slätt i mina ögon. Visst är det smutt och praktiskt med konstgräs, särskilt under vinterhalvåret då det är ett underlag som funkar att lira boll på trots tjurig väderlek. Men det luktar boksatvligen skit ganska ofta tack vare vattenreningsverket längre ut på Brandholmen och det blåser ta mig tusan alltid på Rosvalla.

Nej, Rosvalla är en välkänd anläggning främst för dess inomhusfaciliteter. Två ishallar, åtskilliga inomhushallar, samlingsutrymmen, bowling m.m. och det är allt detta som sticker ut och lockar människor från när och fjärran.

Som sportfotonörd är jag alldeles för ofta på Rosvalla. Som förälder till idrottande barn är jag väldigt ofta på Rosvalla. Bilen hittar till denna avlägsna punkt av sig själv. Jag skriver avlägsen eftersom anläggningen ligger helt galet till för oss på västra sidan om Nyköping.

I skrivande stund förbereder jag mig för ett tredje besök på Rosvalla sedan igår kväll. Jo men så är det och det är bara att gilla läget.

Vidvinkligt vid löparbanan

Onsdagskvällen avslutades med att jag skjutsade fyra fotbollstjejer från Stigtomta till deras träning på Rosvalla. De tillhör numera IK Tuns damtrupp och denna vecka har den tunga och intensiva försäsongsträningen dragit igång. Det innebär träning måndag till torsdag kväll, samtliga träningar i någon av lokalerna som finns vid Rosvalla.

Huvudentrén vid Rosvalla

En vy där man skymtar den nyaste sporthallen samt ett av höghusen vid Rosvalla

Onsdagskvällen var vikt för löpträning på banorna inne i Multihallen. Som de längtat ... Och vilket härligt sätt att tillbringa timmen mellan 20.30 och 21.30. För att jag inte skulle dö sotdöden tog jag med mig kameran och mitt ultravidvinkelobjektiv. Tanken var egentligen att jag skulle gå runt på Rosvalla, både inne och ute, och hitta intressanta vinklar och ljus. Den planen sket sig, Multihallen är som Fort Knox och antingen är man kvar utanför eller stannar på insidan av entrédörren. Det är ganska rejält opraktiskt och innebär att man inte fritt kan komma och gå som man vill. (Nej, om dörren ställs på glänt går ett högljutt larm.)

IK Tuns damer började träningen med att springa de utlovade milen från Musikhjälpen-aktiviteten

Jag blev således ståendes inne i Multihallen under träningen och där var det sannerligen inte optimalt med en fullformatskamera med ett 14 mm-objektiv monterat. Efter några bilder vid ena kortsidan med låg fotoposition började jag experimentera med långa slutartider. Därefter flyttade jag mig till andra kortsidan och försökte ta lite tajtare bilder liggande på mage. Hur tajt det nu kan bli med brännvidden 14 mm. Bilderna här nedanför har beskurits tämligen hårt för att man åtminstone ska se vem som fastnat på minneskortet.

Avslutningsvis tänkte jag att jag kunde testa länga slutartider utan att panorera. Det blev verkligen inte som jag tänkt mig. Jag lät kameran stå på golvet för att undvika skakningsoskärpa, inga problem med det. Om jag tog för långa slutartider så syntes inte tjejerna när de passerade kameran ... Lagom är bäst men det blev långt ifrån bra. Typ.

Om man inte är nyfiken och testar ger man inte sig själv möjligheten att utvecklas. Vem vet, slumpen kanske ger en och annan dräglig bild längst den resan. Om inte annat har man fått nytta av hårddiskens lagringsutrymme.

Kulturljus i decembertid

När jag gick på lågstadiet var det blockflöjt som gällde. Under mellanstadieåren valde jag av någon outgrundlig anledning att släpa på en cello från bonnlandet där jag bodde till lektionerna i Musikskolans regi. I tonåren kom jag till sans och spelade gitarr samt försökte sjunga. Uppträdde i olika sammanhang men det var nog hellre än bra, om jag försöker vara objektiv.

Det jag på min tid kallade Musikskolan har stöpts om i nutid och det heter numera Kulturskolan. Här ryms inte bara musik nuförtiden utan ett betydligt bredare spektrum av den så otroligt viktiga kulturen. Jag kan raljera och hävda att jag är en kulturell analfabet men jag uppskattar verkligen allt från teater, konst, dans och musik. Det är bara det att jag lever så långt ifrån dessa uttryckssätt numera.

Här svängde det något alldeles grymt mycket!

På Luciadagen firade Kulturskolan i Nyköping 70 år genom att bjuda in till en grandios uppvisning inför fullsatta läktare på Rosvalla. Man såg till att öppna portarna till A-hallen där publiken trängde ihop sig på ena läktarsidan. (Vilken sjusärdeles lokal vi har i kommunen för allehanda event och arrangemang!)

Familjens 15-åring har under terminen haft dansprofil under sin skolgång och hennes grupp var en del av det 2,5 timmar långa program som utspelades inför våra ögon och öron. Naturligtvis bänkade vi oss bland alla övriga anhöriga och intresserade.

Kulturskolans tidigare elev Renaida uppträdde med två nummer

Här har Renaida fyra dansare som sällskap under uppträdandet

Vi kom i god tid, trodde vi, men läktaren var i det närmaste full. Anita hade tidigare under torsdagen köpt biljetter och en liten stund senare var det slutsålt. Wow. Att hamna hyfsat högt upp och allra längst ut på en stolsrad var helt okej om jag undantar fotomöjligheterna.

Nu hade jag med mig mitt 70-200 mm objektiv och på så sätt kunde jag ändå få några bilder där det gick att urskilja ansiktena på de som uppträdde. Men den där riktiga närvaron i bilderna blir det givetvis inte från det avståndet och en vinkel snett ovanifrån.

Dagen till ära bjöds vi i publiken på ett Luciatåg mitt i programmet

Jag gillade vad Kulturskolan levererade och de hade också fått till ljud- och ljusriggen riktigt bra. Barnen och ungdomarna var fantastiskt duktiga, inte bara för att det var sött och gulligt. Nu var det ingen ungdom som imponerade allra mest på mig utan en tidigare elev på skolan som numera återfinns i Radiosymfonikerna. Oj oj oj, vilken skicklig cellist!

Ola Karlsson briljerade på cello

Bland de allra sista programpunkterna dök slutligen vår dotter Lovisa upp tillsammans med sina kompisar. Tyvärr var nog deras uppträdande ett av de som hade allra sparsammast med ljussättning och dessutom med rödtonade lampor. Gaaah, jag låg redan på ISO 12800 med kameran och kunde inte göra mycket annat än att ta stöd för kameran och hoppas på att någon bild var skarp.

Lovisa till höger i bilden

Jag har fixat ett litet bildgalleri med 50-talet bilder från Kulturskolans "Kulturljus i decembertid" och du hittar dessa bilder HÄR >>>

I elljusets sken

Jag åkte till Rosvalla under onsdagskvällen med yngsta dottern i släptåg. Hon och några av hennes jämnåriga fotbollskompisar från Stigtomta IF skulle vara med på distriktets zonträning dit spelare från övriga föreningar i området också var välkomna.

Under vintern kommer sammanlagt fyra zonträningar att arrangeras och det görs parallellt på fler platser i distriktet. När tjejerna blivit 15 år har de som för tillfället kommit längst i sin fotbollsutveckling möjlighet att kämpa om några åtråvärda platser till utvecklingslägret i Halmstad. Alla träningar dessförinnan ska absolut inte enbart ses som ett selekteringsverktyg för distriktets representanter.

Zonträningarna är jättespännande för de deltagande spelarna. Plötsligt får de lyssna på nya tränarröster, göra nya övningar och träna tillsammans med tjejer från lag som de annars möter i seriespelet. Jag lovar att det är väldigt nervöst och spänt inför det allra första träningstillfället.

På planen bredvid tränade Nyköpings BIS F15-19

Efter en och en halv timmes träning hade de spända anletsdragen ersatts med svettiga men leende ansikten. Jodå, det är kul att träna fotboll under dessa omständigheter. Även om träningen slutade klockan 21 och det blir en väldigt sen kväll innan man är duschad och ligger till sängs.

Rosvalla är kanske allra mest känt för sin ständigt plägande vind och frammanande av kroniska köldskador. Men denna sena oktoberkväll var det varken blåsigt eller kallt. Tänk. Stanken från avloppsreningsverket var dock värre än vanligt, det luktade nästan så mycket att ögonen tårades...

Jag konstnärade lite

Jag tog med kameran samt mina 28 mm- och 50 mm-objektiv. Förhoppningen var att dimman skulle ligga tätare än vad den gjorde. Nu tog jag ändå några halvdisiga bilder där den enda "effekten" var elstolparna som mot den svarta bakgrunden ändå byggde ett trevligt blickfång och motiv.

Hampus Almberg var en av instruktörerna under F05:ornas zonträning

Jag laddar om och åker till Norrköping under torsdagen för att jobba från det kontoret. Det blir en repris på den resan även under lördagen då jag siktar på att fota rugbylandskampen mellan Sverige och Moldavien på klassiska Bollspelaren. Det är tur att det är hyfsat nära till grannorten på andra sidan Östgötagränsen.