Vad kan egentligen januari erbjuda?

Nej, särskilt mycket fotograferande blir det inte för min del just nu. Det finns två huvudsakliga anledningar till detta; vintereländet och artrosen. De flesta dagarna från november fram till mars bjuder på mulet väder, minimalt med dagsljus och kala träd. Året började dock med några rejäla lass med snö vilket gett landskapet lyster och karaktär. Vad hjälper det när varje steg är en plåga?

Delar av familjen på Steam Hotel i Västerås under trettonhelgen (mobilbild)

Januari började finfint, bästa hustrun Anita fyllde 60 år den 7:e januari och det har bjudits på kalas och resor till Steam Hotel för döttrar med respektive. Bilresan på Trettondagen till Västerås skedde i fullkomligt uselt väglag, snön vräkte ner och sikten var minimal. Vi kom fram och hade ett kanontrevligt dygn på det mycket speciella Steam Hotel.

Och däremellan kommer ... handboll. (Rosvalla den 11/1 -26)

Jag hasade iväg till Rosvalla för att fota IFK Nyköpings handbollsherrar den 11:e januari. Månadens enda sportfotografering men jag längtar till uomhussäsongen och ordentlig distans till det totalt oinspirerande ljuset i inomhushallarna.

Selfie på gymmet i Stigtomta (mobilbild)

Trots mina stora höftproblem har jag kunnat hålla fast vid träningspasset på gymmet. Jag behöver båda kryckorna för att gå men gymmets motionscykel och crosstrainer funkar att ge järnet på. Faktum är att gymmet är min oas och räddningsplanka, där kan jag ta ut mig fysiskt, bli svettig och känna mig "normal". Det gäller bara att undvika att ta Alvedon innan träningspasset, det är annars något jag knaprar dygnet runt numera.

Andra resan till Steam Hotel ägde rum den 24-25/1 (mobilbild)

Man hade ju hoppats på bättre väglag när vi åkte till Västerås för andra gången i januari men nog tusan snöade det även den 24-25:e januari. Precis som i början av månaden kom vi tryggt och säkert till Västerås och ännu en gång hade vi ett kanondygn på Steam Hotel. Spa för de som ville, shuffelboard, bio på hotellet, fantastisk mat och någon timme rundpingis för de som kan stå och gå utan kryckor.

Torkade rester av hortensian framför farstukvisten den 31/1 -26

60-årsfirandet får sin avslutning idag (31/1) då vi bjudit Anita på mat och ett uppträdande av Måns Möller på Culturum i Nyköping. Sedan kan vi pusta ut, skifta fokus och ta oss an nya utmaningar. Jag står i operationskö för en höftledsoperation men det dröjer antagligen ett tag till innan de trycker in protes nummer två i min kropp. Tills dess blir det nog fler mobiltelefon-bilder än systemkamerabilder. Kryckor hjälper mig mycket men är extremt motvals när man har en systemkamera runt nacken.

Så fick det bli denna månad.

När hösten övergick till vinter

Fredagen den 14:e november var dagen då fulhösten lämnade över stafettpinnen till vintern. Från drägligt milda temperaturer till kyla, från strumpläst till fårskinnstofflor. Jag jobbar hemifrån i snitt ett par dagar i veckan och när ljuset började krypa fram fredagen den 14:e så gick jag utanför altandörren på baksidan av huset och fångade trädgårdens sista blommor.

Höstens sista överlevare

Tack vare sent planterade lökar fick vi njuta av färgprakt i elfte timmen. Stackars blomma, att vakna till liv när omgivningen sedan länge gett upp. Minuterna efter att jag tagit bilden här ovanför gick blomstjälken av och blommorna hängde lite ledsamt nedåt istället.

En sorglig samling klena höstastrar

Jag fotade med min Canon EOS 5D Mark IV och min trotjänare Canon EF 100 mm macro. Det blir i stort sett noll fotografering utanför sportvärlden för mig just nu. Därför dammar jag liksom inte av objektiven och kamerahusen som används till "vanlig" fotografering. Sedan ett par veckor tillbaka är det krycka som gäller igen, det blev ungefär ett år utan krycka. Röntgade mina höfter nyligen och väntar på besked, troligtvis närmar jag mig en höftprotes även på högersidan där artrosen fått fritt spelrum i en allt högre takt.

Att leta fotomotiv runt villan i Stigtomta är torftigt. Med macroobjektivet kan jag i alla fall hitta isolerade motiv och små detaljer. Under vintern kanske jag lyckas mata in lite övervintrande småfåglar till fågelbordet och det kan ju bli trevliga bilder med hjälp av det långa teleobjektivet, en telekonverter och gimbalhuvudet på stativet.

Julen närmar sig med stormsteg och bilden till årets julkort är i alla fall tagen. Skönt. Nu har jag ett par kuvert vid skrivbordet fulla med förstoringar som senare ska läggas på posten till en utvald skara stackars mottagare.

Uppsamlingsheat med två fotoutmaningar

De senaste två veckorna har jag haft Alvedon-dygnet-runt-ont i min höft. Tyvärr. I samband med ett inlämnat blodprov konstaterades att jag hade höga CRP-värden vilket tyder på infektion eller inflammation. Lite feber på kvällarna ger samma fingervisning. Inte kul, nu blir det ett nytt varv hos Ortopedmottagningen och en ny punktion för att spåra bakterier. Tänk att det aldrig får vara riktigt lugnt.

Med tanke på smärtorna i höften har det inte blivit varken utomhusvistelser eller sportfotografering de senaste två veckorna. Dock har jag lyckats klämma in två undantag, till sin karaktär väldigt långt ifrån varandra men icke desto mindre fotograferingsbara. På Trettondagsafton blev jag med kort varsel indragen i en vigsel-fotografering. Kul! Jag hittade ner till Lastudden (nära Stjärnholm i Oxelösunds kommun) och eftersom vigseln ägde rum utomhus tackade alla inblandade för det optimala vinterväder som rådde denna söndag. Kallt som sjutton men vintervackert.

Nästa fotograferingstillfälle blev i helgen som precis passerat då hustruns födelsedag skulle firas med barnen och två av döttrarnas pojkvänner. Vi bowlade och gick på tapas-restaurang i Nyköping. Bowling är precis omöjligt att fota vilket ledde till att jag mestadels tog porträttbilder på deltagarna när de inte rullade kula.

Min nya dator rullar på riktigt bra när jag väljer ut och redigerar bilder. Den onödigt dyra Apple-skärmen är utomordentligt bra och när jag äntligen fick uppdatera programvaran i min Canon 5D Mark IV går det utmärkt att flytta över bilder från kamerorna. (De äldre kamerahusen är inte testade och fungerar antagligen inte men då kan jag alltid plocka ut minneskorten och läsa över innehållet via en USB-ansluten kortläsare.)

Jag gör mig redo för en "vanlig" läkarkontroll hos hematologiläkaren i Eskilstuna under onsdagen. I samband med resan till Mälarsjukhuset passar jag på att jobba mina fyra timmar på vårt nordliga IT-kontor. När februari kommer är jag förhoppningsvis redo att gå upp till 75% och sedan får jag se hur det går. Tröttheten finns där fortfarande men den klingar förhoppningsvis av så småningom.

En dag i taget

När jag skrev mitt förra blogginlägg berättade jag om en tyngre period som fortsatte ytterligare ett par veckor. Akademiska sjukhuset hittade viruset som orsakade den andra infektionen som jag fortfarande inte blivit av med (BK-virus som finns hos de flesta människor men hålls i schack av ett normalt fungerande immunförsvar). Efter mer än fyra veckor med lätt feber är jag i alla fall lite piggare sedan ett par veckor tillbaka.

Björkdunge med Halla Bil & Plåt i bakgrunden (tidigare en Coop-butik)

Eftersom jag blivit något piggare har jag kunnat ta mig utomhus på kortare promenader. Mitt nuvarande promenadmax är ca 2,6 km och sedan får jag ont i min opererade höft. Jag nöter på med promenader och rehabiliteringsövningar för höfterna, väl medveten om att det kräver tålamod och disciplin för att till slut kunna lämna kryckan hemma.

Takåsar på en bild som togs från järnvägsbron på vägen mot Jönåker

Innevarande vecka slipper jag åka till Akademiska sjukhuset i Uppsala för kontroller. Det bedömdes att det räckte med att jag i måndags lämnade blodprover på Provtagningscentralen på Nyköpings lasarett och ett par dagar senare hade telefonkontakt med en av mina hematologi-läkare i Uppsala. Slipper jag åka på veckovisa kontroller i Uppsala är det positivt, dessa resor börjar kännas riktigt sega. Fem timmar i baksätet på en taxi för resan Stigtomta-Uppsala t.o.r. är inte högst upp på min önskelista.

Inget spårspring längre över TGOJ-banan (men en livsfarlig passage över järnvägsbron)

Nog borde jag kunna fotografera mer än vad jag gör just nu, eller? Jovars, men om det inte varit för halt ute har det varit oinspirerande väderomständigheter och för korta promenadstråk för att hitta några vettiga fotomotiv. Bilderna i detta inlägg är från tisdagen den 6/2 innan snön återigen började falla från himlen. Jag monterade mitt 70-200 mm-objektiv på kameran och valde att gå fram till Prästgården och Skillra innan jag vände hemåt igen.

Skillra i utkanten av Stigtomta

Det gamla magasinet vid TGOJ-banan som numera inhyser en golfsimulator

Faluröda fasader med vita husknutar vill man ju ha i denna miljö

Den tappade aptiten återfanns för ett par veckor sedan och det är jag tacksam för. Nu kan jag t.o.m. tänka mig eftermiddagskaffe! Ska jag dessutom promenera en sväng varje dag och göra övningar så behövs mer energi än vad som går åt om jag ligger på sofflocket hela dagarna.

Jodå, detta motiv är uttjatat vid det här laget ... (vägen upp mot Prästgården)

Många döda träd har tagits omhand vid Skillra och Prästgården

Den gula Prästgården tittar fram bakom kullen

En av grindstugorna vid Prästgården med Tiondeboden i förgrunden

Tiondeboden som sköts av Hembygdsföreningen

Nu laddar jag om för nästkommande veckas Uppsala-resa. Det finns inte mycket annat i min kalender att hålla ordning på. Nej, det kryper inte i kroppen eller knoppen av otålighet och leda. Krafterna finns inte ännu för några aktiviteter eller äventyr dessutom behöver jag fortsätta hålla mig någorlunda isolerad från omvärlden med hänsyn till mitt immunförsvar. Allt har sin tid och just nu är det så här, det funkar bra med tanke på alternativet som kunde ha varit så galet mycket sämre.

Midvinterkyla med solbonus

För den som gillar riktig vinter har det varit en period med mycket av den varan. Vi har fått några dagars andhämtningspaus med enstaka plusgrader men nu väntar återigen sträng kyla. För min egen del har vädret dock inte haft någon praktisk betydelse den senaste månaden, jag är tyvärr för hängig för att ta del av vad som händer utanför ytterdörren.

Den senaste månaden har varit en prövning kantad av en eller två olika infektioner. Jag konstaterades ha en virusinfektion som ger körtelfeber (samma virusstam som även ger vattkoppor och bältros) och fick en antikroppsbehandling en gång i veckan under tre veckor. De två första behandlingarna gavs på Viktoriaenheten i Eskilstuna där jag också fick övernatta i samband med behandlingen.

Efter den tredje behandlingen, som jag fick på Onkologmottagningen på Nyköpings lasarett, såg värdena bra ut och jag slapp en fjärde dos av antikroppsläkemedlet (en form av cytostatika). Kände mig lite piggare fredagen den 5/1 och passade på att ta en kort promenad i kylan och solskenet. Någon dag senare började jag hosta, fick feber och har sedan dess varit orkeslös, trött och allmänt ynklig. Nya prover som i alla fall visar att det inte är Covid, vinterinfluensa eller RS-virus. Inte heller har jag någon bakteriell infektion och övriga värden är bra. Det viktigaste provsvaret om jag återigen fått ökade värden av EBV-viruset (körtelfeber) har dock inte kommit i skrivande stund.

Egentligen borde jag vara mentalt förberedd på denna fas i återhämtningen efter leukemi-behandlingen där infektionsriskerna är påtagliga. Efter en månad av orkeslöshet är dock energidepåerna ganska tomma och jag kämpar för att hålla mig flytande. Jag tappar dessutom i vikt eftersom mat verkligen inte lockar. Att få rådet av min läkare att "äta allt jag kommer över" kan låta som ett kalas-erbjudande men det har visat sig svårt att efterleva.

Vad händer på dagarna då? TV-soffan och varierande sittställningar där jag matas av TV-reklam för slem- och bajslösande preparat. Med ett rejält tilltaget Viaplay-abonnemang och flera olika streamingtjänster kan det väl aldrig bli tråkigt? Jodå, jag lovar att det till slut inte finns något som lockar att titta på. Då somnar man istället ...

Nu längtar jag efter att bli feberfri och piggare så att jag återigen kan ta mig ut på kortare promenader. Den friska luften och fysiska aktiviteten är så viktig för återhämtningen. Livet inne i min bubbla är sparsmakat och andra intryck än vad TV-kanalerna kan erbjuda är välkomna (förutsatt att jag orken att ta mig an vad omvärlden har att erbjuda).

Det finns inget annat än att bita ihop, uthärda och hoppas på en ljusare morgondag. Jag längtar inte riktigt lika mycket till alla dagar i väderprognosen med -10 grader eller kallare. Dubbla filtar i TV-soffan!

Kylslaget Koppartorpsbesök

Det finns en person i denna världen som jag känt i hela mitt liv, redan från den första celldelningen. Min tvillingsyster. Vi är inte helt lika varandra, vare sig utseendemässigt eller till sättet. Sedan många år tillbaka bor vi på var sin sida av Sverige vilket gör att vi inte träffas särskilt ofta. I veckan tog vi dock chansen att synka ihop oss öga mot öga för första gången sedan jag diagnosticerades med leukemi. Tanken var att hon och hennes man skulle ha besökt mig på sjukhuset i Eskilstuna men då fick jag feber och det planerade besöket ställdes in. Självklart har vi haft en tät dialog i digital form sedan i slutet av juni men det är trots allt något extra att träffas IRL.

Torsdagen den 14:e satte vi oss i bilen och åkte ner till Koppartorp där Tunabergs kyrkas minneslund är sista viloplatsen för våra föräldrar. Med gravlyktor i händerna strosade vi ut i den påtagligt kalla decemberluften, förbi våra morföräldrars gravplats (som fortfarande är kvar på kyrkogården trots att stenen vid det här laget borde varit borttagen).

Det är inte så ofta jag åker ner till Koppartorp trots att det är relativt nära och väldigt charmiga omgivningar. Allt som oftast har det varit mulet när jag varit där, denna gång sprack molnen isär under den halvtimme vi var på plats. Tack för det!

Med viss ansträngning lyckades vi få fyr på några gravlyktor vid minneslunden och vi gav oss själva chansen att ta ett bonusvarv bakom kyrkan och till Koppartorps "centrum" innan vi korsade landsvägen och genade över den nedre kyrkogården. Minnen från vår barndom bubblade fram då vi under sommarmånaderna ofta åkte förbi Koppartorp på vägen ner till Nävekvarn. Det nästan obligatoriska stoppet innebar en koll på morföräldrarnas gravplats samt proviantering i kyrkogårdens lövhög där mask skulle plockas för fiske på Lilla Krokholmen där vi hade vår sommarstuga.

Efter torsdagens huvudmål i Koppartorp tog vi oss försiktigt fram på de hala vägarna förbi barndomshemmet i Bränn-Ekeby, därifrån mot Palmtorps Allé och Arnö innan vi återvände till Stigtomta. Vi fick några välkomna och välbekanta synintryck och hemma i husvärmen kunde kaffebryggaren bidra till att skänka ytterligare värme. Några eftermiddagstimmar som var värda sin vikt i guld för mig!

Adventsbesök vid Kisäng

Söndagen den 3:e december satte jag mig i min bilen och puttrade iväg till Kisäng. Solen hade vänligheten att visa sig denna första advent men naturligtvis kom en molnslöja och lade sig i vägen under huvuddelen av tiden då jag var på min expedition.

Framme vid badplatsens parkering valde jag att gå tillbaka längst vägen jag nyligen hade åkt för att ta några bilder på välbekanta fotomotiv. På kameran hade jag denna gång skruvat på mitt 85 mm-objektiv som väger förvånansvärt mycket. Mycket glas i den gluggen men oj oj oj vad bra det är. En klassisk porträtt-lins som naturligtvis går att använda till många andra motivområden.

Vinterbesöken vid Kisäng är speciella. Nuvarande snötäcke gör dessutom att det blir lite extra bling i omgivningarna. Å andra sidan är det väldigt vackert där även på somrarna. En sak är säker och det är att det ligger fler båtar förtöjda vid bryggorna under de varma sommarmånaderna. Från bryggorna tog jag den strandnära stigen till badplatsen. En gubbe med krycka bör ta det försiktigt, vilket jag gjorde, och jag tog mig fram men svor över mitt vägval eftersom det till sist visade sig ha bildats små snödrev längst stigen. Jobbigt med hamsterlungor, tandpetarben och försvagade höfter.

Det blev till sist en precis lagom lång promenad för mig och det är trevligt med variation eftersom jag annars tar dagliga promenader i hemmets närmaste omgivningar. Nu hade jag tillgång till en av våra bilar och då gäller det att passa på att göra små utflykter.

Jag har i skrivande stund lagt ännu ett kontrollbesök i Uppsala till handlingarna. Provsvaren är överlag positiva nu när det gått tre veckor sedan utskrivningen från sjukhuset. I nästa vecka har det gått två månader sedan stamcellstransplantationen och vid kommande besök på Akademiska sjukhuset (13/12) görs därför en extra koll på vissa specifika värden. Nästa benmärgsprov får jag längt ända till mitten av januari för att uthärda ...