Kan hästar hålla hov?

Ålspånga Säteri är naturligtvis inte bara vackra omgivningar placerad i den sörmländska myllan. Stallet, hagarna och ridhuset har ju några äkta huvudrollsinnehavare i form av hästar. Vad vore platsen utan dessa fyrhovade vänner?

Flugorna var irriterande

Vargen, åldermannen i stallet, kom nyfiket fram för att kolla läget

Några av hästarna kom nyfiket fram för att hälsa, andra var mer reserverade. Jag lät hästarna signalera hur de ville ha det, det är ju liksom ingen idé att strutta runt och försöka klappa varenda djur som man ser. Som om de vore till för att jag skulle få agera "djurvän". Det är onekligen lite knepigt med djurarter som är domesticerade, är de som individer människans egendom eller har de någon form av inhägnat livsrum? Frihet?

På väg till kvällens ridlektion

Hästar har nästan lika stor variation som hundar. Det finns stora och små, slanka och runda. Att det varit ett nyttodjur under årtusenden råder det ingen tvekan om. I dagens västerländska samhälle har nyttan klivit åt sidan för nöjet. Hästarna finns för rekreation, motion, tävling och spel. Oavsett vilket så utgör de ett trivsamt sällskap.

Jag har fått höra att ponnies är envisa rackare. Många gånger har de svårt att motstå de gröna grässtråna på marken vilket kan sätta stopp för hela ekipaget (hur gärna ryttaren än vill att de ska fortsätta). Trots allt måste ridskolehästar beundras för deras tålamod och stabila sinne. De får onekligen stifta nya bekantskaper ideligen.

Alva manar på

Torsdagskvällen var trots den hotfullt regntunga himlen väldigt behaglig. Vindstilla och varm. Även om ridhuset vid Ålspånga är väldigt fint är det mycket skönare att vara ute om vädret och ljuset tillåter. Så uppfattar i alla fall jag en ridlektion när jag står vid sidan av och tittar på.

Pixie betar i gröngräset innan det är dags att flyttas in i stallet över natten

Slut på ridlektionen och dags att ta in hästarna i stallet

Hösten gör sig allt mer påmind och snart är dagsljuset borta på torsdagskvällarna då Alva har sina ridlektioner. För mig som verkligen gillar hösten är det bara att glädjas innan fulhösten gör sitt intåg.

Annalkande regn vid Ålspånga

Det var dags igen, dags för mig att axla rollen som hästtjejsförälder. Mot Ålspånga Säteri med andan i halsen efter arbetsdagens slut. I steget greppade jag en av kameraryggsäckarna, det du ger ju inte att åka in i Flens kommun utan kamera i resepackningen. Och en keps.

Tveklöst stundande regn till senare på kvällen

Stallet och ridhuset vid Ålspånga Säteri i bakgrunden

En allé är alltid lockande att fotografera

Knotig och en aning märkt av tidens tand

Jag insåg att Alva som vanligt skulle klara sig själv och gick istället på den sedvanliga upptäcktsfärden i närområdet vid stallet. Förutom det flyktande dagsljuset var de blygråa regnmolnen det som satte sin prägel på landskapet denna torsdagskväll.

Långt därborta står banvaktsstugan vid TGOJ-banan

Banvaktsstugan fotograferad med mitt 135 mm-objektiv

Jag hade med mitt Canon 5D Mark IV-kamerahus. Till det plockade jag med mitt 50 mm-objektiv och det allt för sällan använda 135 mm-objektiv. De är ljusstarka och det passade en kväll som denna då inte ljusmängden var särdeles generöst.

Jag gick förbi den galet vackra huvudbyggnaden och tog mig ner mot sjön. Det är vackert därnere och värt promenaden. Dit går det galant men vägen tillbaka innebär en motig uppförsbacke. Vem som har förmånen att ha tillgång till den lilla stugan har jag absolut inte en aning om.

Nere vid sjön njöt jag av den vindstilla och ljumma kvällen. Kortbyxor och t-shirt räckte mer än väl men tyvärr gillade även knotten lugnet vid vattnet. Och mina ben.

I nästa blogginlägg kommer några hästbilder. Det går ju inte att åka till ett säteri utan att fotografera några av huvudrollsinnehavarna.

Ålspånga Säteri

Tack för idag, slut för idag.

Mitt Stigtomta

Det mest avgörande för hur man ska betrakta och värdera omgivningarna är den egna inställningen. Vill man se det vackra hittar man det i både det stora och det lilla. Är man en dysterkvist lär man däremot lyckas se det fula i vad man än har framför ögonen.

Blåklockor vid vägkanten hammavid

Årets fruktskörd ser ut att bli riklig (minst sagt)

När jag promenerar runt i Stigtomta-trakten värderar jag ofta det jag ser utifrån rådande humör. Om något extraordinärt såsom dimma, solnedgång eller annalkande oväder dyker upp rycks jag obönhörligen upp ur min eventuella surmulna dvala och allt blir vackert och intressant.

Skillra

En av hästarna vid Skillra

Kålfjäril, hane

För mig är naturen och det lantliga generellt vackrare än bebyggelse och asfalt. Undantag finns givetvis; ett kalhygge är förfärligt ovackert medan en fäbod och en gärdesgård är alldeles utomordentligt fina skapelser av oss människor. Jag har även förvånansvärt svårt för tät granskog (den som någon sin försökt att forcera en granskog vet vad jag menar).

Grusväg bakom Stigtomtas gamla flygfält

Skillra och Prästgården i bakgrunden

Höst i sädesfältet

När jag rör mig i Stigtomta vet jag vad jag har och vad jag får. Mitt Stigtomta är välbekant men fortfarande långt ifrån färdigutforskat. Landskapet, vägarna, träden, gårdarna men också villakvarteren har hela tiden något att avslöja för den nyfikne. Är däremot humöret i botten ser jag bara skitdikets brunsörja, de omålade staketen, de plogade åkrarna eller hundbajspåsarna längst skogsstigarna.

Vad förbannad jag blev när jag hittade dessa burkar ute i vallen (jag kastade dem förstås i en soptunna)

Allt mer sällan tar jag mig tid att verkligen ge mig ut på långpromenader i hemtrakterna. Det har sin förklaring och tyvärr är det inte bara tidsbrist och många-bollar-i-luften utan även allt påtagligare problem med en höft. Det kostar på att åldras.

Stigtomta kyrka

Kålfjäril, hona, på rödklöver

I mitt Stigtomta finns både de elbelysta gatorna men också det lantliga jordbrukslandskapet inom armlängds avstånd. På många sätt en väldigt fin bygd som förvaltas på ett varsamt sätt av oss alla som verkar i och utanför orten.

Från kyrkogården såg jag tröskan ta in årets magra och söndertorkade skörd

Mängden rönnbär vid Kyrkbyn avslöjar en kärv vinter (om man ska tro Bondepraktikan)

Inne i Stigtomta sker förändringar just nu. Kommunens påkostade skolbygge är inne på slutspurten och ska stå klar för inflyttning efter vinterlovet. Det gamla Stigtomtaföretaget Bil & Traktorservice har flyttat in till Nyköping men i deras tidigare lokaler har nu en ny verksamhet slagit rot.

Ytskikt, färgval och former på den nya skolbyggnaden känns spännande

Asfaltservice har etablerat sig i Stigtomta

Det är absolut inte så att jag med uttrycket "mitt Stigtomta" menar att jag är kungen på byn. Nej nej, jag är blott en ödmjuk tjänare. Mina fötter trampar på Stigtomtamalmen med lika liten eller stor rätt som någon annans. Att jag beskriver orten med egna ord och bilder blir min tolkning och därmed mitt Stigtomta.

För 25 år sedan flyttade vi till Stigtomta och till detta då nybyggda hus på Pegevägen

Det får räcka för denna gång. Tack för den tid du lånade ut till mig och mitt blogginlägg.

Gotlandsresans avslutning

För varje resa till Gotland ingår en återresa till fastlandet. Jag måste erkänna att de senaste årens resande till ön har gjort mig mer och mer beroende och det känns en smula vemodigt när siktet åter riktas västerut till den väntande hamnen i Nynäshamn. Vår stora familjeresa avslutades på dag fem och det var torsdagen den 9:e augusti. Stugorna tömdes och bilarna fylldes i motsvarande takt. När städning och utcheckning klarats av återstod många timmar i väntan på att färjan skulle avgå klockan 19.20. En bra tid att åka på eftersom det ger en hel dag på resmålet. Vi började på Medeltidsmarknaden eftersom jag kände att vi inte var riktigt färdiga med den. Trots resans varmaste dag. Usch vad varmt det var.

På scenen Forum Vulgaris uppträdde den tyska gruppen Corvus Corux

Plötsligt var jag konsertfotograf igen vilket ju är otrampad mark för mig

Det spelar ingen roll vilken form det är på säckpiporna...

...de låter lika satans ämliga oavsett form

Efter att vi tagit del av de uppenbart bedagade medeltidshårdrockarna i Corvus Corux behövdes syre. Värmen inne på marknadsområdet var så galet tryckande att vi bara var tvungna att ta oss utanför ringmuren där Östersjöns svaga bris letade sig fram genom de skuggande träden på strandremsan. Vi var inte ensamma om detta lokaliseringsbeslut.

Genom öppningen på muren kunde jag iaktta de passerande som strosade fram i kläder vars värmehållande egenskaper torde duga även en svinkall januaridag. Huvudbonaderna var dock inte så pjåkiga och förmodligen ganska behagliga som skydd för solen denna sommardag.

Vår näst äldsta dotter bestämde sig för att hon ville testa att skjuta pilbåge. Vi kippade efter luft och sökte oss in i marknadsmyllret på nytt. En sväng förbi scenen Forum Vulgaris avslöjade ännu en konstellation som gjorde vad de kunde för att underhålla publiken.

Växtligheten i botaniska trädgården är alltid fin att vila ögonen på

Bågskyttet sköttes av tyskspråkiga marknadsdeltagare

Jag lyckades övertyga sällskapet att vi absolut behövde se klinten i Visby. Man kan liksom inte vara i Visby utan att ha tagit del av utsikten från klinten. Uppåt, uppåt och med sega ben vek vi av vid Rackarbacken och upp på klinten.

Precis så torrt har det varit denna sommar

Valnötsträd uppe på klinten

Idyll uppe på klinten

Att vara i Visby är för mig åtskilliga steg på stegräknaren och nivåskillnader som bidrar till ökad puls samt en och annan svettdroppe. Att även strosa i vallgravarna på utsidan av ringmuren tillhör traditionen för mig när jag ges chansen.

Den andra hälften av eftermiddagen ägnade vi åt att ta bilarna och åka en liten bit norrut om Visby där vi besökte badstranden vid Brissund. Härligt att svalka av sig innan vi ställde oss i kön för att komma upp på färjan. Jag avrundar med en bild som knyter ihop resan från första till sista stunden. Vi började Gotlandsvistelsen med frukost på Själsö Bageri och vi tog farväl av ön med bageriets Citroën utanför Österport i Visby.

Kanske kommer det ytterligare några bilder från Gotlandsresan. Kanske inte. Om det blir några bilder handlar det om mitt resesällskap under femdagarsexpeditionen.