Flugsnappare inreder holken

Igår (den 16:e maj) fyllde jag år. 59 år är för de allra flesta ingen bedrift att uppnå. För mig har det däremot varit ett hyfsat motsträvigt och utmanande år sedan jag fyllde 58. Därför kändes det som en ynnest att faktiskt få fira den 59:e födelsedagen.

Gullvivorna på vår gräsmatta blommar för fullt

Finvädret har infunnit sig och därmed har det blivit mer lockande att tillbringa tid utomhus. I helgen som var satte jag mig på parkbänken som är placerad uppe i skogsbacken på bakre delen av vår tomt. Det tog inte lång tid förrän småfåglarna avslöjade sig bland trädgrenarna. Livet runt en av fågelholkarna dominerades av ett flugsnappar-par som med frenesi försökte hålla andra fåglar borta. Det är inflyttningstider och holkarna ska inredas med småkvistar m.m.

Svartvit flugsnappare

Under måndagsförmiddagen bestämde jag mig för att försöka fota flugsnapparna. Jag riggade min Canon R6-kamera med telekonvertern och mitt 400 mm-objektiv. Det gamla objektivet är tungt och något jag med nöd och näppe lyckades bära med min onda och strulande höft. Jag valde att använda mitt enbensstativ eftersom mitt trebenta stativ i kombination med gimbalhuvudet hade blivit några kilo för mycket för mig just nu.

Jag satte mig tillrätta på parkbänken och behövde inte vänta länge på att mina tilltänkta motiv visade sig. En rödstjärt satte sig på en björkgren för en kort stund, tyvärr hann jag inte få någon skarp bild på den lille rackaren. Jag kände ringrosten när jag skulle ställa in kameran och dessutom fota motiv som inte ville hålla sig blickstilla framför kameran.

Canons R6-kamera är absolut en trevlig och kompetent kamera men den hade gärna fått vara något mer högupplöst. Canon har tagit utvecklingen vidare och i R6:ans Mark II-modell har de gått från 20 till 24 megapixel. För ett år sedan var jag på vippen att köpa en R6 Mark II men sedan kom leukemin i vägen och min investeringsiver stannade av. Vi får se var jag landar i allt detta så småningom.

Nu fortsätter vi njuta av vad maj har att erbjuda!

Strömstarar i Vrenaån del 2

Från att ha blivit orimligt lycklig över att en strömstare ville visa sig framför mina ögon till att i en euforisk känslostorm försöka ta in att ytterligare en strömstare valde att ansluta till Vrenaån. Söndagsförmiddagens foto-utflykt kröntes i grandios stil med en strömstare-kubbning i den isiga strandkanten. Tackar tackar.

Man kan ju som utomstående och människa tycka att strandbrinken var stor nog åt betydligt fler strömstarar än bara två individer. Ändå valde de att fajtas om herraväldet över en sketen liten fläck av en iskant.

Till sist stod en av strömstararna som segrare och den andre flög ett tiotal meter nedströms och sedan över till min sida av ån innan den vek av längst sjökanten nedanför utloppet i Långhalsen. 

Om det var den "första" fågeln som vann slaget eller om det var nykomlingen har jag absolut inte en aning om. I deras värld var det säkert en prestigefylld kamp medan det landade lite mjukare hos mig som utomstående betraktare.

Strömstare i Vrenaån del 1

Söndagsutflykten till Vrena hade ett huvudmål. Då jag under lördagen hört att strömstaren verkade finnas vid utflödet till Långhalsen kändes det lockande att kolla om den skulle visa sig även för mig. För att ha en rimlig chans att få den rackarns tättingen på bild så släpade jag med mig mitt 400 mm-objektiv och min telekonverter. På så sätt hade jag åtminstone en brännvidd på 560 mm med bländaröppning f/4.

Platsen för spaning efter strömstaren

Som alla känner till som försökt fotografera fåglar så har man aldrig tillräcklig brännvidd. Det fattas alltid 100 mm, typ. Som du ser på följande bilder så fyller inte strömstaren särskilt stor del av bildrutan och då har jag ändå beskurit bilderna från min fullformatskamera (Canon 1DX i aktuellt fall). Och på bilden här ovanför kan du också se att vattendraget definitivt inte badade i solsken. Hårt beskurna bilder, ISO 1600 och därmed inte befriade från brus och med halvtaskig detaljteckning. Suck.

Efter mer än en timmes väntan ...

... var den plötsligt där. Strömstaren.

På motsatta stranden satt den och åt av vad den hittat nere i vattendraget.

Jag ser kanske inte bilderna som mer än bonus för den fina naturupplevelse det innebar att stå och titta på en jagande strömstare. De är ju en aning udda som fångar sin föda under vattnet i strömmande vatten och forsar. De äter insektslarver och andra småkryp.

Faktum var att det var med mycket liten marginal som fågeln blev iakttagen denna söndag. Jag hade efter en dryg timmes väntan börjat ge upp. Med de två yngsta döttrarna som sällskap tyckte jag mig märka att de hade fått nog. Plötsligt såg jag skymten av det vi kom för och då var showen igång till 100%. Strömstaren satt en stund och spanade på strandkantens is för att sedan flyga ut och dyka ner i vattnet. Och så fortsatte det en god stund.

Att sikta på något relativt litet som rör sig galet snabbt genom 560 mm brännvidd är fasen inte helt plättlätt. Kanske inte riktigt som att titta igenom ett sugrör men bra nära. Jag utökade antalet fokuspunkter centralt i sökaren och smattrade på. Ingen annan gång har uttrycket "spray and pray" stämt bättre in.

Hur som helst var det en jättekul utmaning att försöka fotografera strömstaren i luften. Hade jag inte haft någon kamera med mig hade jag ändå varit helnöjd med naturupplevelsen. Ungefär som den enda gången jag (hittills) sett en kungsfiskare. I nästa blogginlägg kommer jag att visa bilder då ytterligare en strömstare dök upp och de båda började tjafsa om vem som hade rätt att sitta på bästa strandremsan. 

På återseende!