Utmanande fotouppdrag i bowlinghallen

Jag slängde in en flexledig fredag när januari var snubblande nära att ta slut. En "bonusdag" utan några som helst planer eller förpliktelser. Eftersom regnet var ständigt närvarande på utsidan av huset i Stigtomta iddes jag inte ge mig ut i spenaten. Förmiddagen tillbringades därför med en av vinsterna från julens julklappsspel. Ett 1000-bitars pussel tar faktiskt tid att bara vända på rätt köl och när alla kantbitar lagts ihop fick det räcka för stunden.

Hasse

Janne

Per

Jag åkte in till Nyköping, käkade lunch (lyx a' la McDonalds ...) och via ett artighetsbesök hos min tidigare arbetsgivare landade jag på Rosvalla. Vilka dagar i veckan är jag INTE på Rosvalla? Nåväl, det fanns ett syfte med mitt Rosvallabesök. Bäste svågern Per var på besök från västkusten och skulle bowla med gemensamma bekanta. Kameran var med, här skulle minsann tillfället utnyttjas för att förstå hur sjutton bowling kan avbildas på något begripligt sätt. Facit; det går inte!

En tidig eftermiddag är det inte särskilt många banor som är upptagna och det gjorde att jag kunde kliva ner bredvid mina bowlande kompisar. Men precis som i skytte så är detta inte en sysselsättning som låter sig fotas rakt framifrån. (Man kanske kan muta sig in i maskinrummet bakom käglorna men det var definitivt inte läge för det denna fredag.)

Jag hade med mig min Canon 1DX och sedan skiftade jag mellan tre objektiv; 70-200 mm, 14 mm samt 50 mm. När jag använde mitt 70-200 mm-objektiv hade jag som största bländaröppning f/2.8 och då var jag tvunget att kliva upp på ISO 8000 för att få drägliga slutartider (typ 1/500 sekund). Det är inte direkt dagsljus i en bowlinghall. De andra två objektiven har f/1.8 respektive f/1.4 som största bländaröppning vilket gjorde att jag kunde skruva ner ISO-talet en hel del.

Jag valde att fota i jpg-format. Innan jag började så vitbalanserade jag kameran med mitt medhavda gråkort. Det tar en halvminut, typ, och är definitivt värt besväret. Visst hade jag kunnat fota i RAW och vitbalanserat i efterhand hemma vid datorn men då tar det längre tid samt blir sällan lika bra. Tycker jag.

Hur gick det då för dessa herrar i sina bästa år att bowla? Inte en aning, när första timmen passerat och de var på väg in mot timme två fick jag nog och lämnade dem åt sina öden. Det var ju "bara" träning och de gnuggade detaljer där Per hade ett och annat tips att lämna till de övriga två.

Fota bowling överlåter jag nog till andra att sköta i framtiden. Det var närapå omöjligt enligt mig.

Stadsfjärdsskymning

Om du har en förkärlek för solnedgångsbilder kan detta blogginlägg vara precis rätt. Förvisso utan de vackra underbelysta moln som förekommit flitigt i mitt sociala mediaflöde den senaste månaden. Söndagen tillbringades på Rovalla och när eftermiddagen gled över till kväll såg jag till att ge mig ut på ytterligare en promenad. Denna gång satte jag mitt 28 mm-objektiv på kameran.

Vasskant där strandlinjen vid fjärden normalt brukar vara

Vilken färgpalett som jag erbjöds när jag riktade kameran mot den djupblå himlen och den gultonade horisontlinjen. Mitt val av objektiv gav mig ett lagom vidvinkligt omfång och genom att fotografera med ungefär bländare f/8 fick jag krispig skärpa. Några enstaka bilder togs på maxbländaren f/2.8 när jag ville ha kortare skärpedjup.

Belysningsslinga på överliggaren vid gångbron

Vy från gångbron in mot den lilla hamnbassängen för småbåtar

Jag har en viss svaghet för de vinterkala trädens grenverk under vinterhalvåret. Motivet är självklart väldigt organiskt och med solnedgångens färgprakt i bakgrunden förstärks mystiken med stammarna, grenarna och de tunna kvistarna.

Nere vid vattnet och längst strandpromenaden letade jag andra detaljer som skulle kunna utgöra huvudmotiv eller förgrund. Jag höll fast vid mid vidvinkelobjektiv men självklart hade jag kunnat skifta till t.ex. mitt 135 mm-objektiv för omväxling i bilderna. Nu tyckte jag att 28 mm funkade bra och då fanns det ingen anledning att ställa om bildseendet till tele-mode.

Nypon i förgrunden och en guldfärgad vattenspegel som viktig ingrediens

Kaveldun och brygga

Coola vilstolar har placerats längst strandpromenaden

Jag kom slutligen fram till Vattensportens Hus. Där blev det uppenbart hur högt vattenståndet är för närvarande. Och jag fick ett par bilder med en fullkomligt motsatt färgskala än om jag tagit dem mot solnedgången. Vänd bort från solnedgången framkom färgerna som präglar den "blå timmen" som alltså är timmen innan soluppgång eller efter solnedgången. Även dessa nyanser blev tämligen ljuva att fånga på bild.

Flaggstängerna vid Vattensportens Hus

Björk, brygga, blålila

Om det var värt en andra vända från Rosvalla till stadsfjärden under söndagen? Det tycker i alla fall jag. Hoppas du håller med mig!

Stadsfjärdseftermiddag

I ett par blogginlägg kommer jag att visa bilder som jag tog söndagen den 19:e januari när jag tillbringade en hel del tid på Rosvalla i Nyköping. Oftast när jag är där har jag ett hektiskt och välfyllt schema men denna gång bestod mycket av min tid av väntan. Och vad gör man då? Passivt stillasittande med halvöppen mun eller ut och gå i solskenet med en kamera i händerna? Jag valde det sistnämnda.

Ett av höghusen vid Rosvalla

Jag hade med mig min lilla kameraryggsäck och i den hade jag packat min Canon 1DX samt objektiven 14 mm, 28 mm samt 135 mm. Tanken var inte att fota sport utan annat som kunde förefalla intressant.

Mina två promenadrundor tog mig till den närliggande stadsfjärden där Brandholmen möter Östersjön. Under den tidiga eftermiddagsrundan valde jag att skruva på mitt ultravidvinkelobjektiv och det är onekligen en prövning att få till något vettigt med 14 mm brännvidd på en fullformatskamera. Utan att det bara är blå himmel i bilden.

Vattensjukt och översvämmat i kanten av stadsfjärden

Blå himmel och färggranna hus

Detta är inte den vinter som hittills uppvisat några som helst vintriga egenskaper annat än uteblivna soltimmar. Marken är mjuk av mycket regn och obefintlig tjäle. Det som lockar ut oss är dock när solen behagar lysa, något som inte har hört till vanligheterna på några månader.

Gräsänder. Bokstavligen.

Promenaden från Rosvalla ner till vattnet är inte lång. Man får däremot passera genom ett kvarter med nybyggnation, det växer upp huskroppar som svampar på Brandholmen. Det går naturligtvis att utsträcka promenaden längst vattnet i flera nivåer men denna tidiga eftermiddag företog jag den kortast möjliga rundan.

I nästa blogginlägg ska du få följa med mig på en skymningspromenad i samma område. Då blir det stor skillnad i bilderna, utan tvekan.