Sippornas tid

Nu har det hänt och fort gick det. I fredags och lördags skedde björkarnas lövsprickning i mina trakter. Nu skimrar det av den allra sprödaste grönskan när man ser ut över landskapet. Visst är lövträdens grönska efterlängtad och ju äldre jag blir desto mer uppskattar jag den vilket också innebär att jag får värre och värre mentala skavsår under de månader då träden är kala.

Blåsipporna i all sin ljuvliga prakt

Linudden för en vecka sedan var fortfarande fri från lövträdens annalkande grönska

För en vecka sedan var det mestadels de ivriga blåsipporna som sträckte sig mot det värmande vårljuset. Under veckan som passerat har även vitsipporna kommit igång på riktigt. Sippornas tid infaller innan lövträdens grenar täcks av fullstora löv. Ljuset som når ner till marken är vad sipporna önskar. Det blir extra tydligt om man besöker Linuddens naturreservat utanför Nyköping.

Blåsipporna på kanten av rotvältan är i alla fall på behaglig fotohöjd

Att välja blommor som fotomotiv sägs vara ett big no no. För trivialt. Med rätt ljus och låg fotovinkel tycker jag ändå om att jaga blommotiv. I skrivande stund har jag dock lite svårt med grodperspektivet, det är liksom inte fysiskt möjligt för mig att lägga mig platt på marken eftersom jag inte skulle kunna ta mig upp igen med hänsyn till den relativt nyopererade höften.

Som tur är har mina nyare kamerahus vinklingsbar display vilket gör att jag kan fota utan att titta genom kamerans sökare. Jag kan dock inte vänja mig vid detta och tappar kontrollen över de exakta detaljerna, något som för mig är betydligt lättare när ögat betraktar motivet i sökaren. Vid mitt besök vid Linudden kunde jag sätta mig på knä och sedan dra mig upp med hjälp av den medhavda kryckan. Osmidig som en atlantångare men vad gör man inte för konsten?

Vitsipporna hade börjat titta fram när jag besökte Linudden

En lungört hittade jag bland alla sippor

I och med besöket vid Linudden har jag klarat av en av årets få "måsten" som ju blåsipps-bilderna räknas till. Vi har några enstaka blåsippor hemma på skogsdelen av vår tomt och de finns där som reserv ifall Linudden-besöket inte blir av.

När hösten övergick till vinter

Fredagen den 14:e november var dagen då fulhösten lämnade över stafettpinnen till vintern. Från drägligt milda temperaturer till kyla, från strumpläst till fårskinnstofflor. Jag jobbar hemifrån i snitt ett par dagar i veckan och när ljuset började krypa fram fredagen den 14:e så gick jag utanför altandörren på baksidan av huset och fångade trädgårdens sista blommor.

Höstens sista överlevare

Tack vare sent planterade lökar fick vi njuta av färgprakt i elfte timmen. Stackars blomma, att vakna till liv när omgivningen sedan länge gett upp. Minuterna efter att jag tagit bilden här ovanför gick blomstjälken av och blommorna hängde lite ledsamt nedåt istället.

En sorglig samling klena höstastrar

Jag fotade med min Canon EOS 5D Mark IV och min trotjänare Canon EF 100 mm macro. Det blir i stort sett noll fotografering utanför sportvärlden för mig just nu. Därför dammar jag liksom inte av objektiven och kamerahusen som används till "vanlig" fotografering. Sedan ett par veckor tillbaka är det krycka som gäller igen, det blev ungefär ett år utan krycka. Röntgade mina höfter nyligen och väntar på besked, troligtvis närmar jag mig en höftprotes även på högersidan där artrosen fått fritt spelrum i en allt högre takt.

Att leta fotomotiv runt villan i Stigtomta är torftigt. Med macroobjektivet kan jag i alla fall hitta isolerade motiv och små detaljer. Under vintern kanske jag lyckas mata in lite övervintrande småfåglar till fågelbordet och det kan ju bli trevliga bilder med hjälp av det långa teleobjektivet, en telekonverter och gimbalhuvudet på stativet.

Julen närmar sig med stormsteg och bilden till årets julkort är i alla fall tagen. Skönt. Nu har jag ett par kuvert vid skrivbordet fulla med förstoringar som senare ska läggas på posten till en utvald skara stackars mottagare.

Träskokille

Det är antagligen en generationsgrej. Sannolikt har utvecklingen sprungit ifrån mig. Inte så konstigt kanske, man springer så dåligt i träskor. Barndomsminnen ploppar upp och de för med sig lika delar stukade fötter som söndersparkade fotknölar orsakat av springandet med träskor på fötterna. För så var det och så skulle det bara vara.

Jag minns hur häftigt jag tyckte det var att min barndomsväns storebror hade platåträskor. Wow, det var tufft. Själv var jag inte tillräckligt gammal eller frän för att ha platåskor. Av alla modenycker kan dock platåträskor sorteras in i gruppen fullständigt feltänkta saker.

På fältet mot Skillra odlas för första gången på många år inte fodermajs

Korn är nog det allra vackraste av våra sädesslag

Att använda träskor har hängt med mig genom livet. Enligt mig den perfekta skon att trä i foten i när man ska gå ut i trädgården eller ner till garaget. Det ska vara en äkta träsko, för några år sedan fick jag ett par "träskor" där träet var ersatt av någon mjukare gummiblandning. Antagligen mer ergonomisk men oj så fel!

Min syn på vad som är att betrakta som en bra och smidig toffel har gjort att jag aldrig ägt eller ens provat de fruktansvärt fula foppatofflorna. Någon måtta får det vara. Jag är inte generellt en traditionalist utan snarare progressiv till min läggning men här och där dyker det upp stockkonservativa åsikter från mitt håll. Träskorna är en helig ko, en kulle värd att dö på, för mig.

Den som uppfann rallarrosen (mjölkört) borde få medalj!

Bilderna i dagens blogginlägg är tagna med min Canon R6-kamera och mitt nyinförskaffade Canon RF 70-200 mm-zoomobjektiv. Jag blev tvungen att leta upp ett begagnat 70-200 mm-objektiv med bländare f/2.8 eftersom mitt tidigare exemplar är på väg att trilla isär. Skruvarna som jag kommer åt kan jag göra någonting åt men långt in i objektivet börjar de också skruva upp sig själva vilket gör att det glappar och inte är att lita på längre. Nu äger jag två RF-objektiv och sakta men säkert tar den spegellösa tekniken över i min kamerautrustning.

Semester-makro

Så har min första semestervecka inletts. Oftast har jag betraktat sommarsemestern som absolut nödvändig för att vila, ladda om och bygga upp energidepåerna för arbetet som väntar runt hörnet. I år är naturligtvis semestern också välkommen men eftersom jag började jobba deltid i månadsskiftet oktober/november och inte gick upp på heltid förrän i maj så har jag inte känt mig så slutkörd som annars. Det som däremot är väldigt välkommet är att få känna mig ledig på riktigt, det går inte att jämföra semesterledighet med sjukskrivning.

Lavendeln står nu i full blom hemma i Stigtomta

Min första semestervecka tillbringar jag på egen hand innan den andra och bättre hälften går på sin månadslånga semesterledighet. Och det är märkligt hur snarlika dagarna blir jämfört med när jag var hemma förra året. Det är närapå lite mentalt tufft eftersom jag kastas tillbaka till konvalescenstiden. Då fokuserade jag på att tillfriskna, numera får jag oroa mig för att inte bli sjuk igen. Oron tar inte överhanden men när jag från min läkare får höra att jag bör vara observant på hälsoförändringar med tanke på all medicinering jag fått i mig (cellgifter och antikroppsbehandling framförallt) eftersom det ökar riskerna för andra cancerformer. En av de största riskerna är hudcancer vilket gör att jag ska undvika att solbränna mig. Sa någon vampyr?

Med kepsen på huvudet och kameran i högsta hugg åkte jag denna onsdagsmorgon med bilen upp till grusparkeringen utanför Friluftsgården (OK Hällens klubbstuga). Där tog jag en 2 km-promenad på det gamla motionsspåret. Tyvärr har min högra höft blivit så dålig p.g.a. artros att jag inte klarar längre promenader än 2-3 km. Det funkar bra att träna på gymmet, vilket jag gör enligt plan och schema, men promenaderna tangerar numera gränsen till plågsamma. Jag biter ihop och står ut ett tag till innan jag adresserar operationsbehovet till vården.

Annars är jag nog drabbad av löpar-avundsjuka. Den motionsform jag tyckt bäst om förutom lagidrotter och badminton. När näst äldsta dottern numera ägnar sig åt ultramaraton blir jag givetvis glad för hennes skull men skulle väldigt gärna backa bandet 13 år eller längre (det var då det konstaterades att jag hade artros i höfterna). Nu är det som det är och det finns annat att syssla med för att hålla sig fysiskt aktiv. Gymmet på sommaren bjuder dock på utmaningar, varmt och klibbigt. Crosstrainern och motionscykeln står på samma fläck hur mycket jag än trampar och vevar ...

Om allt vill sig väl och hälsan fortsätter att vara stabil siktar vi på en roadtrip norrut under sista delen av vår semester. Många timmar stillasittande i bilen är väl det som talar emot med hänsyn till mina höfter. Nu vill jag gärna tampas med knott och mygg norröver och därmed får jag finna mig i viss obekvämlighet. Någon fiskeresa är det inte tänkt att bli, kanske inte ens ett par spön följer med i packningen. Kameraryggsäcken ska dock packas men med eftertanke för att inte bli för tung.

När jag skruvade på mitt makroobjektiv på kameran denna morgon slog det mig att det var länge sedan jag använde just det objektivet. Det blir inga låga bildvinklar längre, kommer jag ner så kommer jag nog inte upp på fötterna igen. Det roliga med tajta närbilder är att hitta detaljer och under sommarsolens hårda ljus är det lite lättare att hitta gränserna mellan ljus och skugga när bildvinkeln är snäv.

Nu hoppas jag på fler dagar med 18 grader och mulet, det är faktiskt mitt favoritväder sedan länge. Det passar också bra i min nya vampyr-livsstil ...

På spaning efter lämplig fotoplats

När söndagsförmiddagen inte var allt för långt gången så gav jag mig ut med ett kamerahus och mitt 85 mm-objektiv för att spana in lämpliga fotoplatser. Detta var en förberedelse för en utlovad familjefotografering som jag själv inte är skyldig till men som getts bort av andra där jag var den tilltänkta kameraoperatören. Låt gå för detta uppdrag, när det är närstående till en av döttrarnas pojkvän ställer jag givetvis upp. Kanske blir det kul för alla iblandade parter även om det inte alls är inom min komfortzon.

Jag åkte först till Kisäng norr om Stigtomta där jag på förhand visste vad jag hade att förvänta mig. Ett svep ner till badstranden, kolla in klipphällarna vid vattnet, och därefter upp i skogen längst den ringlande skogsstigen. Perfekt så när som på att solen kommer från "fel håll" under förmiddagen. Det löser sig antagligen, prognosen för fredagen är regn ... Och när en av huvudpersonerna är mellan 1 och 2 år gammal kan vi inte skjuta för länge på fotograferingen för vem vill ha ett trött och ledset barn framför kameran?

Nöjd med vad jag hittat vid Kisängs badplats satte jag mig i bilen och åkte söderut mot Bärstabadet. Detta kanske var en bra reservplats för fotograferingen? Nja, vid närmare eftertanke var det inte lika inspirerande men vid mitt söndagsbesök fick jag åtminstone näring till min egen själ. Fågelsången i buskagen mellan stranden och Bärstakärret var hänförande. Färgerna från det blommande rapsfältet och syrenblommorna var betagande.

Om jag missar att fota fler landskapsbilder med rapsfält innan den gula färgen försvinner denna försommar har jag i alla fall några bilder med detta motiv. Det räcker långt för mig. Tyvärr hann molnen dra ihop sig på himlavalvet och den där riktiga lystern försvann i bilderna.

Nu återstår det för mig att hålla koll på väderprognosen för fredagen. Kamerautrustningen ska packas och jag behöver bestämma mig för vilka objektiv som ska göra ett par av kamerahus i packningen. Dessutom ska jag nog leta fram ett par reflexskärmar som kan användas om solen tittar fram och vi fotar i motljus. Det ordnar sig nog.

Årets blåsippsdos

I två veckor har jag roat mig med en förkylning. Efter tre dagar med feber övergick den i en ständigt närvarande hosta som nu äntligen verkar vara på väg att ge sig. Det är första gången sedan min stamcellstransplantation för 1,5 år sedan som jag åkt på en förkylning och mitt immunförsvar är väl en smula osäkert och förvirrat. Jag har även hunnit med ett läkarbesök, en påfyllning av vacciner och ett tandläkarbesök. Man roar sig kungligt må jag säga.

Förra söndagen packade jag fotoryggsäcken och gav mig in till Rosvalla där jag tänkt fota en fotbollsmatch. Av detta blev det intet, matchen var inställd och jag fick fundera på om jag skulle åka hem eller hitta på något annat. Jag kom på att det var ett tag sedan jag senast besökte naturreservatet vid Linudden och därmed ställde jag in siktet på en blåsipps-exkursion.

Nu hade jag inte riktigt de objektiv med mig som jag hade föredragit men mitt 24-70 mm-objektiv fick duga. Marken var täckt av blåsippor medan vitsipporna var i startgroparna. Efter veckans sommarvärme är det säkert lika vitt som det är blått på marken, snart dominerar de något mer trögstartade vitsipporna. Det är något speciellt med blåsippor och jag kan inte sluta att fascineras av deras skönhet.

Söndagsvädret var lite småtrist och mulet, solsken hade varit att föredra för att locka fram lite mer lyster i de blå vårhälsningarna. Kanske hinner jag besöka Linudden ytterligare någon gång innan säsongen är över men om så inte blir fallet har jag i alla fall fyllt min årliga dos av blåsippor.

Snart är påsken här och ett tu tre är vi inne i sköna maj. April är länken mellan smuts-våren och den prunkande våren, vi kan nu se tidiga buskar slå ut sina gröna blad och gräset börjar så sakteliga växa upp med nya och gröna strån. Jag njuter och tar in vad naturen har att erbjuda, så även stundande pollenutmaningar ...