fredag 22 mars 2019

Islossning vid Harhålet

Jag hade i förväg inte kunnat föreställa mig den ljudkuliss som bjöds vid Harhålet under fredagsmorgonen. Delar av Yngaren har fortfarande ett istäcke men det bryts nu ner av vårsolen och den stigande dygnstemperaturen. Det sjöng om isen, knakade och knäppte och det varvades med långa råmanden från den sönderbrytande ytan. Ett skådespel för öronen. Mäktigt.

Alhängen vid Harhålet
Morgonfrosten satt fortfarande kvar i gräset

Islossning vid Harhålet


Gryningen bjöd på någon enstaka minusgrad. Det var absolut vindstilla. Dit solens strålar nådde kände man ändå att vårvärmen var närvarande. En riktigt, riktigt fin marsmorgon om du frågar mig.

Detta är en segling och jag har roterat bilden ett halvt varv (den är alltså uppochner)

Jag genade över åsen för att ta mig till solsidan där jag också planerade att ta en mugg kaffe. När jag passerade blåsippsstället noterade jag att det ännu dröjer lite innan de tittar fram ur den mossbelupna marken. Sippornas tid är snart här och leder väg för lövsprickningen.



Inne i barrskogen har vildsvinen bökat upp mossan på södra sidan av den vidsträckta åsryggen. När jag avancerat fram genom den lättpromenerade terrängen nådde jag strandlinjen på nytt där spår av den uppbrytande isen talade sitt tydliga språk. Våren är här.





Kaffe smakar aldrig bättre än ute i naturen. Att inta förmiddagsfika vid Yngarens strandlinje räknas definitivt som vardagslyx. Något jag unnade mig denna fredag.



Fredagen rundas av i Oxelösund där yngsta dottern och hennes fotbollslag spelar träningsmatch. Det blir också bra, nästan som en fredagsfika vid Yngaren.

torsdag 21 mars 2019

Hundsällskap vid Ryssbergen

Torsdagen inleddes med att jag hämtade Emmas franska bulldog inne i Nyköping. Därifrån tog jag mig sedan till Ryssbergen för en spännande titt i den smältande slalombacken samt ut till fågelskådarplatsen i Svanviken.

Ett löv som blåste förbi måste ju kontrolleras enligt Enzo


Det där med konstsnö som pistats och nu smälter var ju ganska spännande tyckte mitt promenadsällskap. Hårt och halt. Och marken lutade ju väldigt mycket också, det tyckte nog både hunden och jag.


Inför löftet om en hundgodis fick jag Enzo att sitta still i 2 sekunder
Ett löv blåste upp i Enzos rumpa. Lövröv eller rövlöv?

Jag hade satt mitt vidvinkelzoom på kameran i en förhoppning att kunna ta några bilder. Det är ju inte helt lätt att hålla kopplet i ena handen och fotografera med den andra. Sedan går det inte att dölja det faktum att hunden är i ena änden av ett koppel och att han sitter fast i mig i den andra änden.

Envist styvnackad står hunden och stretar åt sitt håll

Vi gick ut på den långa spången som leder ut till en fågelskådarplattform i Svanviken. För Enzo var det väldigt spännande att spana ut på det vattensjuka och översvämmade området. Det rasslade och prasslade när de vårvarma vindarna drog förbi.






Vi kom så långt det gick på spången och där satte jag mig en liten stund. Något behov av paus fanns inte hos Enzo och han tittade otåligt på mig. Det som återstod var att resa sig och påbörja promenaden tillbaka till bilen.






Jag är inte så där jättevan vid hundar och lär mig efterhand som jag tar hand om den knappt ettåriga bulldogen. Han är viljestark och spattig men också väldigt nyfiken. Att ägna minut efter minut åt att nosa på marken verkar viktigt i en hunds liv. Och att skita både en, två och tre gånger på morgonen.

Några tussilago hade tittat fram vid foten av slalombacken

På vad ställer vi in siktet nästa gång? Det återstår att se, nya utflykter väntar runt hörnet.

onsdag 20 mars 2019

Snabbrunda på Tunabergshalvön

Det var inte förrän någon timme in på onsdagseftermiddagen som molnen sprack isär och den utlovade vårvärmen smekte våra kinder. Dessförinnan var det fulvår, svinkallt, rått och tråkigt. Självklart var det under den sämre delen av dagen som jag valde att ge mig ut på en miniexpedition.

Klocktornet vid Tunabergs kyrka i Koppartorp




Jag grubblade mer än ett varv under onsdagsmorgonen vad jag kunde ställa in siktet på för att ha som utflyktsmål. Fantasin tröt och jag kom liksom inte på något nytt som kunde utforskas. Det blev en favorit i repris. Tunabergshalvön där jag övergav Nävekvarnsvägen vid Buskhyttan och tog mig till Koppartorp.





Jag gick runt den fina träkyrkan och tog mig till baksidan där minneslunden finns. Därefter upp genom den äldre delen av kyrkogården för att titta till gravplatsen där mina morföräldrar funnit sin sista vila. Med tanke på hur gråtråkigt vädret var så valde jag att fota med mitt 70-200 mm teleobjektiv och kunde tajta till bilderna utan att få med allt för mycket blyfärgad himmel.

Kyrktaket sett från baksidan nere i sänkan på väg mot de nyare gravplatserna



Skiftat fokus

När jag huttrat klart i omgivningarna runt kyrkan tog jag den oerhört krokiga grusvägen från Koppartorp till Nävekvarn. Det var ett bra tag sedan jag var i Nävekvarn och då var det nog för att titta på fotboll på Hyttvallen. Nu ville jag ner till småbåtshamnen och kanske gå ut till Skäret.




Det där med en promenad ut till Skäret avskrev jag fortare än kvickt när jag kände hur oskönt det blåste vid Bråvikens kant. Nu blev det istället en mycket kort promenad runt båtklubbens fina klubblokal. Jag snirklade mig fram bland alla stora segelbåtar som fortfarande väntar på bättre tider. Sjösättningen brukar vara i skiftet mellan april och maj, då är det bättre tider.

Fiskebåtarna var ensamma om att uppta bryggplatser

Hamnområdets gissel har hittat tillbaka efter vintern

Bättre än så här blev det inte idag. Men det var verkligen inte det sämsta. Söder om Nyköping känner jag att jag har mina hoods trots att det är väldigt länge sedan jag växte upp där.

tisdag 19 mars 2019

Långsammaste promenadsällskapet

Att ta en promenad med den franska bulldogen Enzo är något av det mest okontrollerbara och långsamma man kan ge sig i kast med. Tålamod, överseende, övertalningsförmåga och gott om tid är vad som krävs om man sätter sig själv i andra änden av kopplet.

Men först måste vi kissa, och sedan kissa, och därefter slå en drill. Vänta!!

Jag såg till att under tisdagen få lite sällskap av Enzo. Hans matte fick på så sätt lite lugn och ro i sina högskolestudier. Solen sken och eftersom jag befann mig inne i Nyköping så valde jag att stanna till vid motionsspåret i Ekensberg. De nordvästliga vindarna var, trots solskenet, ruggiga och inne i skogen fick vi lä.

Vårtecken

Enzo är ännu inte ett år. Han är valpig och måste så få vara. Hans nos är trubbig och när han får vittring på något (vad som helst förmodligen) måste han lägga minut efter minut på att noggrant undersöka den spännande doften. En promenad på någon kilometer tar tre evigheter och åtta bedrövelser att avverka.

Enzo vill få tid på sig att lukta

Vi kryssade fram på motionsspåret mellan motionärer, flanörer och andra hundförare. Bitvis var det is i spåret och det vittnar nog om att det är skuggigt i skogen och inte har varit särskilt varmt ännu. Men våren kommer med stormsteg, var så säker.

Under den där tallkvisten luktar det alldeles extra gott

Enda tillfället som hunden fick lite fart var när en motionär sprang om oss och den rackaren ville givetvis Enzo komma ifatt. I den stunden var det faktiskt hundförare Jansson som var den gränssättande och det togs inte tillräckligt raska steg för att komma ikapp joggaren.

Tisdagen avrundas med något spännande men då får inte Enzo följa med.

onsdag 13 mars 2019

Då går man på museum

Vad gör man när luftrummet fylls av snöblandat regnblask en onsdagmorgon i mars? Går på museum! Allra helst när det är ett nyöppnat och fint museum i centralorten. Nyköping har ju begåvats med en fantastiskt fin anläggning som invigdes i november 2018 och som går under namnet Sörmlands Museum.





Jag var inte riktigt på plats till klockan 10.00 då museet slog upp sina portar. Jag hade tänkt mig någon timme för att titta på någon utställning och bekanta mig med lokalerna. Det är gratis entré, utmärkt!, och museet ligger i mitt närområde så jag kan ju åka dit ofta och inte känna att jag måste gå igenom allt på en gång under en mastig 8 timmars-insats. Som det oftast blir när man går på museum i Stockholm. Jag visste inte att de hade guidade turer även under förmiddagarna så jag valde att följa med när den startade klockan 11.00. Iklädd tossor på fötterna och vit laboratorierock, fniss, följde jag ett sällskap på 20 personer för att under en timme lära oss allt om kläder genom historien från medeltiden och framåt.

Hamnområdet var mindre inbjudande denna dag. Museet ligger bakom den ombyggda silon.


Jag är inte ung längre men jag kände mig definitivt yngre i sällskap av de övriga som guidades genom de berättande magasinen som utställningarna finns i. Det lilla jag hann se av de öppna utställningsytorna lockar till fler besök. Lokalerna är mycket fräscha och det finns säkerligen mycket spännande att se både i de låsta magasinen (som bara går att komma åt via de guidade visningarna) samt i utställningslokalerna som är tillgängliga för vem som helst.