Det blir bättre i april

Efter sterila och dammtorra mars kommer april. Mer sol, gladare grönska och nysopade gator. Jo man tackar, och mitt i detta konstaterar jag att min egen återhämtning efter höftoperationen den 4:e mars rör sig parallellt med våren. Framåt och uppåt.

Återhämtningen och läkningen efter operationen har gått bra, åtminstone så långt jag kan bedöma. Förbättringarna sker successivt och nu när det har gått 6 veckor kan jag lita så pass mycket på högerbenet att jag kan köra bil igen. Det opererade benet ömmar inte mer än lite, lite grann på vissa punkter. Benet har dessutom slutat att vara överdrivet varmt, med andra ord tror jag en stor del av läkningen är avklarad.

De rehabiliteringsövningar jag fått som uppgift att göra kan jag hantera med allt större kraft och energi. De dagliga promenaderna har efterhand blivit längre och längre och de sker även i allt snabbare promenadtakt. Nu ska dock påpekas att jag som längst har gått 2,4 km och takten har minskat från ca 20 min/km till ca 13,5 min/km. Det är inga siffror att skryta med men för den som fått en höftledsprotes inopererad är siffrorna mer relevanta. Jag har tills igår gått med två kryckor men nu har jag företagit två promenader med bara en krycka vilket har fungerat tillfredsställande (utan att vagga i gången).

I måndags begav jag mig till gymmet för första gången på 6 veckor. Senaste träningen var ett par dagar före operationen. Nu testade jag motionscykeln i 15 minuter och det gick bra även om det var väldigt jobbigt. Trist att kondition är en så tydlig färskvara ... Kroppen svarade med lite träningsvärk men i övrigt fick jag inga problem med den nyopererade höften. Och vad skönt att kunna cykla utan smärta från ljumsken p.g.a. höftartros!

Rester efter påskhelgen

Rester efter julhelgen

Efterhand som jag kan lita mer på höften ges utrymme för fler aktiviteter och mer rörlighet. Hittills har jag känt att jag fått ont om jag suttit rakt upp och ner på en köksstol (t.ex. vid födelsedagskalas) eller blivit stående alternativt gående för länge. Sammantaget är jag nöjd med var jag är i återhämtningen och framförallt är det befriande att slippa artrosvärken.

Mot försommaren och fler äventyr!

Norrsken vid Kisäng

Denna vinter har det plingat till regelbundet i mobiltelefonen när aviseringar om norrsken kommit från den app jag installerat. I stort sett varje gång har det tyvärr varit mulet väder och helt omöjligt att se effekterna av den ökade solaktiviteten. Det var därför extra spännande när det under söndagskvällen kom en avisering som indikerade att det var hög sannolikhet att se norrsken och vi hade en helt molnfri himmel. Klockan var inte mer än ca 19.30 och det är ju en behaglig tidpunkt långt ifrån sängdags.

Norrsken fångat från badstranden vid Kisäng utanför Stigtomta

Eftersom jag är nyopererad och behöver två kryckor för att ta mig framåt fick jag förankra min önskan om norrskensfotografering med bästa Anita. Hon var inte nödbedd, det är snarare hon som tidigare gånger försökt få med mig på norrskensäventyr. Med henne som caddie (stativet behövdes) och chaufför åkte vi till badplatsen vid Kisäng som ligger strax norr om Stigtomta. Vi kunde se norrskenet med blotta ögat även om färgerna inte framträdde, det påminde mer om molnslöjor som rörde sig över himlen.

Badplatsen ligger bra till och utsikten över sjön Långhalsen är i huvudsak i västlig riktning. Vill man ha sikt rakt norrut får man gå en grusad stig till en udde i närheten av badstranden. Den vådliga promenaden gör jag inte så gärna med kryckor ... Vi kom antagligen till sjön vid en perfekt tidpunkt runt 20.30 då norrskenet verkligen blossade upp framför våra ögon.

Jag hade med mitt otympliga Manfrotto-stativ, min Canon 5D Mark IV och mitt Sigma 14 mm-objektiv. Med pannlampans hjälp kunde jag navigera bland kamerans inställningar och knappar men jag inser i efterhand att jag borde ha testat fler manuella varianter än de jag nu fastnade för. Med vetskapen att norrskenet kan försvinna när som helst så var jag nöjd med de första bilder jag såg på displayen och sedan fortsatte jag med de inställningarna. Nästa gång, om och när det nu blir av, ska jag minska slutartiden och öppna bländaren lite mer. Nu låg jag på 20-25 sekunder, bländare mellan 6,3 och 9 och ISO 3200.

Efter en knapp halvtimme avtog norrskenet, vi började känna av kylan (det var fyra plusgrader) och det kändes som kvällsäventyren kunde avslutas. Vi njöt av stjärnhimlen och molnskenet innan vi baxade oss in i bilen och tog oss hemåt igen.

Det här var kul, det gör jag gärna om!

Plast och metall

Idag är det exakt två veckor sedan min höftledsoperation. Onsdagen den 4:e mars klockan 07.45 rullades jag in i en av operationssalarna på Nyköpings lasarett och klockan 09.45 väckte de mig och jag transporterades till uppvakningsavdelningen. Efter några timmars väntan hade bedövningen släppt och jag hamnade i en tvåsal på Ortopedavdelningen där jag tillbringade en natt innan utskrivning och hemgång. Ingen dramatik, inga överraskningar och ännu en av många höftledsoperationer på sjukhuset var avklarad.

Snödropparna visar upp sin iver att kungöra att våren är här

Förutom läkemedelslista och stödstrumpa fick jag med mig ett A4-blad med sex stycken övningar att göra tre gånger om dagen de kommande veckorna. De två första dygnen var behovet av smärtlindring ganska stort men efter det har jag klarat mig med Alvedon och nu efter två veckors läkning har jag dragit ner på paracetamol-dosen till mindre än hälften av maxdos. Inte för att jag är helt smärtfri utan för att det onda är uthärdligt.

Mina "kompisar" som jag kvitterade ut redan sensommaren 2023

Min återhämtnings- och läkeprocess pågår fortfarande efter operationen. Även om höft- och knäledsoperationer görs i mycket stor omfattning inom vården är det för patienten ganska brutala ingrepp. De har ju sågat bort delar av skelettet och ersatt det med plast och metall. Över operationsärret sitter fortfarande ett långt förband och mitt högerlår känns som en enda stor lårkaka. Efter två veckor känner jag ändå att stabiliteten i benet sakta men säkert återkommer. Hemma i villan fuskar jag och går oftast med endast en krycka som stöd (vilket innebär att jag överbelastar min vänsterhöft något vilket den höftprotesen inte riktigt gillar).

Kanadensiskt gullris från fjolåret

Utöver rehab-övningarna som ska utföras några gånger varje dag så är det önskvärt att man som patient tar en daglig kort promenad. Här snackar vi korta promenader, jag har en räckvidd som ökat från ca 500 meter till ungefär en kilometer. Bil ska jag inte köra de sex första veckorna efter operationen vilket innebär att mina utomhusäventyr är begränsade till grannskapet. Trösten är att solen visar sig allt oftare och att temperaturerna är uthärdliga.

Björnbärsranka i kanten av Frubäcksvägen

De enkla övningarna och promenaderna hjälper till i läkningen och är väl en försiktig start på den återuppbyggnad som komma skall. Allra främst syftar dessa rörelser till att minimera risken för blodproppar efter operationen. Min första höftledsoperation som gjordes i juni 2021 ledde till blödningar och infektion och följdes av fler operationer. Då svullnade mitt vänsterben upp väldigt mycket (jag fick bl.a. kompartmentsyndrom) och med hänsyn till den historiken tyckte de att jag behövde stödstrumpa även efter denna operation. Nåja, lite motvilligt accepterade jag mitt öde och varje dag går jag med den förbaskade stödstrumpan som sträcker sig ända upp till ljumsken. Det är väldigt befriande att ta av den på kvällarna, det kan jag intyga.

Till bortre delen av Pegevägen i Stigtomta flyttade vi våren 1993

Med tanke på hur det gick när jag opererade min vänsterhöft har jag nog varit lite nojig nu när högerhöften är fixad. Blödningsrisken är minimerad och har inte varit någon grej för mig (jag har ju genomgått en stamcellstransplantation) men infektionsrisken finns ju alltid även om det "bara" är några procent som drabbas i samband med ledoperationer. Med mitt förhållande till fru Fortuna och ödet så kan jag ju inte blunda för att det skulle kunna hända igen ...

Här låg tidigare en liten fastighet med en veterinärmottagning

På fredag har jag en bokad tid med en sjukgymnast på min vårdcentral. Då är det dags att kontrollera min rörlighet samt utöka mitt rehabiliteringsprogram som en del i återuppbyggnaden. Jag behöver fortfarande läka och man kan inte gå för fort fram eftersom protesen ännu inte kapslats in (vare sig i lårbenet eller de sönderskurna vävnaderna  över höftleden). Om en vecka har jag en tid hos Ortopedmottagningen då en sjuksköterska ska kontrollera förbandet över operationsärret. Om jag inte minns fel ska detta förband sitta kvar i ytterligare någon vecka. Denna gång har de sytt ihop mig med stygn som försvinner av sig själva, förra gången häftade de ihop mig med agraffer.

Videung på sälgen vid järnvägen

Mars är egentligen en rackarns ful månad. Fördelarna är det tilltagande dagsljuset och allt fler soliga dagar. Några tidiga vårtecken dyker upp men inte mycket gror, den mesta växtligheten är död och torr sedan fjolåret. Bilderna i detta blogginlägg är tagna på min förmiddagspromenad den 18/3 och jag använde min Canon 5D Mark IV och det lilla pannkaksobjektivet Canon EF 40 mm f/2,8. Att fota när man måste ha en kryckkäpp i vardera handen är inte lätt, det finns liksom inte något BRA sätt att ställa ifrån sig kryckorna utan att riskera att de ska välta och hamna på marken (dit man inte riktigt når när man är nyopererad).

Jag kämpar vidare!

Orörlig i vintervädret

Nu kommer ännu ett sånt där intetsägande blogginlägg som illustreras med skitbilder. Sorry, jag har känt ett stort sug att ge mig ut med kamerorna och vädret har varit ganska tilltalande vissa dagar i februari. Det är tyvärr inte görligt för mig sedan en tid tillbaka eftersom jag med stor ansträngning endast kan ta mig fram med en krycka i vardera näven. Min ännu inte opererade artros-höft bråkar så mycket med mig att jag inte bara har fysisk värk oavbrutet, det tär även på sinnet att ha konstant ont.

Magnolian jag fick i 60-årspresent uppvisar vissa livstecken

Jag har valt att allt oftare jobba hemifrån eftersom jag då slipper promenaden på 900 meter mellan personalparkeringen och kontoret. De senaste nätterna har jag inte kunnat sova ordentligt eftersom jag vaknar av att det gör ont. Jag vet precis när Alvedonen jag tagit innan jag har gått och lagt mig gått ur kroppen. Nästan allt i min tillvaro handlar om höften. Som tur är har jag med envishet lyckats hålla i min träning på gymmet och det går fortfarande hjälpligt att trampa i en halvtimme på motionscykeln samt göra några övningar för bål- och benstyrka. Tack för det!

Lite nysnö under lördagskvällen och skifte från plus till minus skapade lite is i buskagen

Det finns i alla fall ljus i tunneln! För en och en halv vecka sedan fick jag ett brev från regionen med en kallelse till en planerad operationstid för min höftled. Onsdagen den 4:e mars är det dags och jag blir opererad på Nyköpings lasarett. Klockan 07.00 glider jag in, dubbelduschad med det hemska Descutan-rengöringsmedlet och får en "skoj" dag på operationsbordet.

Buxbomen hade nog behövt en liten trimning i somras ...

Nu gäller det bara att jag håller mig frisk. Ingen förkylning eller annan infektion, snälla rara. Jag har allt jag behöver för hemkomsten efter operationen, det enda jag behövt be om var en griptång som jag nu har kvitterat ut på min vårdcentral. Sittdynor och kryckor har jag sedan tidigare och till skillnad mot förra höftoperationen sommaren 2021 har jag nu tränat flitigt på att använda kryckorna. Jag minns att det var lite trixigt i början och att jag fick väldigt ont i händerna.

Lite fruset vatten på spetsen av ett rhododendron-blad

Det går att se fram emot en operation samtidigt som man bävar, har jag upptäckt. Det är ett "dussin-ingrepp" för vården men för patienten är det ändå en utmaning. Att slippa värken är belöningen men den kommer när ingreppet börjar läka och när rehabiliteringsträningen fått göra nytta. Min första operation för snart fem år sedan följdes av komplikationer, något som jag verkligen hoppas slippa denna gång. Då blev det ofrivilligt 4,5 månaders sjukskrivning, nu räknar jag med kanske en månads frånvaro från jobbet.

Kaprifolen är en underlig växt som är grön trots sträng vinter

Vid ett par tillfällen i februari har jag trotsat värken och tagit med mig kameraryggsäcken och kryckorna för att fota lokal inomhussport. Det är ju mitt livselixir! Tyvärr har det inte kunnat bli någon bandyfotografering och säsongen hinner ta slut under min konvalescens. Det är lite för långt mellan bilparkering och bandyhall i Katrineholm för att jag ska kunna släpa mitt 400 mm-teleobjektiv. Nåväl, det kommer nya säsonger och nya matcher.

En spretig brudspirea med mer av det frusna vattnet

Nu håller jag och mina närstående tummarna för att operationen går bra och att jag kan få en drägligare tillvaro. Läkemedelsindustrin är ambivalent ... en tillfällig topp efter operationen är ju kul för dem men sedan kan de se sig blåsta på mina återkommande inköp av smärtlindrande medicin.

På återhörande!

Vad kan egentligen januari erbjuda?

Nej, särskilt mycket fotograferande blir det inte för min del just nu. Det finns två huvudsakliga anledningar till detta; vintereländet och artrosen. De flesta dagarna från november fram till mars bjuder på mulet väder, minimalt med dagsljus och kala träd. Året började dock med några rejäla lass med snö vilket gett landskapet lyster och karaktär. Vad hjälper det när varje steg är en plåga?

Delar av familjen på Steam Hotel i Västerås under trettonhelgen (mobilbild)

Januari började finfint, bästa hustrun Anita fyllde 60 år den 7:e januari och det har bjudits på kalas och resor till Steam Hotel för döttrar med respektive. Bilresan på Trettondagen till Västerås skedde i fullkomligt uselt väglag, snön vräkte ner och sikten var minimal. Vi kom fram och hade ett kanontrevligt dygn på det mycket speciella Steam Hotel.

Och däremellan kommer ... handboll. (Rosvalla den 11/1 -26)

Jag hasade iväg till Rosvalla för att fota IFK Nyköpings handbollsherrar den 11:e januari. Månadens enda sportfotografering men jag längtar till uomhussäsongen och ordentlig distans till det totalt oinspirerande ljuset i inomhushallarna.

Selfie på gymmet i Stigtomta (mobilbild)

Trots mina stora höftproblem har jag kunnat hålla fast vid träningspasset på gymmet. Jag behöver båda kryckorna för att gå men gymmets motionscykel och crosstrainer funkar att ge järnet på. Faktum är att gymmet är min oas och räddningsplanka, där kan jag ta ut mig fysiskt, bli svettig och känna mig "normal". Det gäller bara att undvika att ta Alvedon innan träningspasset, det är annars något jag knaprar dygnet runt numera.

Andra resan till Steam Hotel ägde rum den 24-25/1 (mobilbild)

Man hade ju hoppats på bättre väglag när vi åkte till Västerås för andra gången i januari men nog tusan snöade det även den 24-25:e januari. Precis som i början av månaden kom vi tryggt och säkert till Västerås och ännu en gång hade vi ett kanondygn på Steam Hotel. Spa för de som ville, shuffelboard, bio på hotellet, fantastisk mat och någon timme rundpingis för de som kan stå och gå utan kryckor.

Torkade rester av hortensian framför farstukvisten den 31/1 -26

60-årsfirandet får sin avslutning idag (31/1) då vi bjudit Anita på mat och ett uppträdande av Måns Möller på Culturum i Nyköping. Sedan kan vi pusta ut, skifta fokus och ta oss an nya utmaningar. Jag står i operationskö för en höftledsoperation men det dröjer antagligen ett tag till innan de trycker in protes nummer två i min kropp. Tills dess blir det nog fler mobiltelefon-bilder än systemkamerabilder. Kryckor hjälper mig mycket men är extremt motvals när man har en systemkamera runt nacken.

Så fick det bli denna månad.

Nu är det jul igen

Året är 2025 och vi har nått fram till ännu en julhelg. Härligt men stressigt och krävande, lediga dagar men också fullt upp med allt från paket till mat. Sött och salt, vin och vatten. Och dagen är kommen då årets julkort publiceras i officiella kanaler!

Från oss alla till er alla!

Det blev orten-tema på årets julkort. Vi Stigtomtabor får ofta höra att vi är lantisar och det må ligga ett uns av sanning i detta påstående, åtminstone för de som bor i tätorten Nyköping. Att vi bor i "förorten" (orten) kan vi bära med viss stolthet trots allt. Någon gängrelaterad verksamhet ägnar vi oss inte åt men ge oss lite utrymme så tycker vi nog ändå att vi är lite tuffa.

Årets julkort togs redan den 1/11 för att med säkerhet hinna beställa förstoringar att posta till än den ena än den andra. Portot har blivit så galet dyrt att julkortstraditionen blir allt jobbigare att hålla fast vid. Hemma på tomten riggades kameran på stativet, upp i luften med kamera och objektiv och sedan flera försök att synka hela Team Jansson så att åtminstone en vettig bild fastnat på minneskortet. Hon som brukar blunda på 95% av alla bilder har solglasögon framför ögonen för säkerhets skull ...

Här kommer ett gäng bonusbilder:

Med dessa bilder önskar jag och hela familjen dig en riktigt god jul och ett gott nytt år!

När hösten övergick till vinter

Fredagen den 14:e november var dagen då fulhösten lämnade över stafettpinnen till vintern. Från drägligt milda temperaturer till kyla, från strumpläst till fårskinnstofflor. Jag jobbar hemifrån i snitt ett par dagar i veckan och när ljuset började krypa fram fredagen den 14:e så gick jag utanför altandörren på baksidan av huset och fångade trädgårdens sista blommor.

Höstens sista överlevare

Tack vare sent planterade lökar fick vi njuta av färgprakt i elfte timmen. Stackars blomma, att vakna till liv när omgivningen sedan länge gett upp. Minuterna efter att jag tagit bilden här ovanför gick blomstjälken av och blommorna hängde lite ledsamt nedåt istället.

En sorglig samling klena höstastrar

Jag fotade med min Canon EOS 5D Mark IV och min trotjänare Canon EF 100 mm macro. Det blir i stort sett noll fotografering utanför sportvärlden för mig just nu. Därför dammar jag liksom inte av objektiven och kamerahusen som används till "vanlig" fotografering. Sedan ett par veckor tillbaka är det krycka som gäller igen, det blev ungefär ett år utan krycka. Röntgade mina höfter nyligen och väntar på besked, troligtvis närmar jag mig en höftprotes även på högersidan där artrosen fått fritt spelrum i en allt högre takt.

Att leta fotomotiv runt villan i Stigtomta är torftigt. Med macroobjektivet kan jag i alla fall hitta isolerade motiv och små detaljer. Under vintern kanske jag lyckas mata in lite övervintrande småfåglar till fågelbordet och det kan ju bli trevliga bilder med hjälp av det långa teleobjektivet, en telekonverter och gimbalhuvudet på stativet.

Julen närmar sig med stormsteg och bilden till årets julkort är i alla fall tagen. Skönt. Nu har jag ett par kuvert vid skrivbordet fulla med förstoringar som senare ska läggas på posten till en utvald skara stackars mottagare.