fredag 15 mars 2024

Rasta Asta

Hundvalpen Asta är ett riktigt energiknippe med massor av spring i benen. Med omättlig nyfikenhet och sylvass alligatorkäft tar hon sig an omgivningarna även om de emellanåt blir lite läskiga. Häromdagen sammanstrålade jag med Asta när hon tillsammans med sin matte luftade lungorna på allmänningen ner mot Tängstaområdet i Stigtomta.




Kryckkäppar är läskiga grejor!

Med långlinan hängandes efter sig visade Asta att det finns tusen sätt att sno in sig när man rusar fram och tillbaka över det beigegröna underlaget. Det vårtrötta gräset gick för övrigt bra ihop med Astas päls, hon föreföll tämligen bra kamouflerad.





Till detta hundmöte hade jag plockat fram mitt Canon 5D Mark IV-hus samt telezoom-objektivet 100-400 mm. Inte den mest snabbfotograferande kombon vilket märktes på de bilder jag försökte ta då Asta kom springandes rakt emot mig. Där hann inte kamerahuset med att sätta skärpan. Tyvärr hade inte någon av mina "sportfotokameror" laddade batterier så kameravalet blev som det blev.




Så här i mitten av mars kan vi notera att våren har anlänt men att den ännu inte är så pålitlig. Några fina solskensdagar har vi fått samtidigt som väderprognosen utlovar snö under den kommande helgen. Precis som det ska vara i mars med andra ord.

Yes, gäss!

Jag kämpar vidare i takt med vårens intåg!

onsdag 21 februari 2024

Hamnsightseeing i grannkommunen

Planerna började formas under lördagsförmiddagen för en liten utflykt till Oxelösund. Vädret var tilltalande, kamerabatteriet var laddat och bilen var tillgänglig. På kort varsel kom mina planer på skam, jag fick finna mig i att vara hundvakt hemma i Stigtomta istället. Nu är denna syssla inte den sämsta, tvärtom är det ett väldigt välkommet uppdrag. Istället för en lördagsutflykt i strålande solsken blev det en söndagstripp i betydligt molnigare väder till kommunen i öster där jag tittade till några hamnar som besökts och fotograferats åtskilliga gånger. Huvudsaken var inte bilderna utan min önskan att få ut huvudet utanför den snäva bubbla som omger mig just nu.






Jag tror att samtliga bilder jag tog i Oxelösund denna söndag blev repriser på bilder jag tagit åtskilliga gånger tidigare. Sådant kan funka men då bör man helst jaga yttre betingelser som sticker ut lite extra, t.ex. oväder eller spektakulära ljusförhållanden.




Efter första stoppet i Gamla Oxelösund tog jag mig vidare till gästhamnen. Där var det synnerligen lugnt och stilla, båtsäsongen är låg snarare än hög i mitten av februari. Några söndagsflanörer kunde iakttas här och där med ett epicentrum på vägen ut mot Femöre där en motionsbingo arrangerades av OK Måsen.





När jag tittat till fiskehamnen kände jag att det fick räcka för denna gången. Det blev dock en snirklig omväg tillbaka till Stigtomta i och med att jag valde att åka förbi Stjärnholm, Palmtorps Allé, Bränn-Ekeby, Tuna och Enstaberga. "Hemma" för mig en gång i tiden och det finns alltid massor att titta på när jag passerar dessa trakter. För ett gäng år sedan parkerade jag bilen och promenerade på vägarna runt Bränn-Ekeby, något jag borde göra ytterligare en gång. Synen av Lövhagens gamla skola och Lövsta handel m.m. väcker liv i det nostalgiska hjärncentret.

onsdag 7 februari 2024

En dag i taget

När jag skrev mitt förra blogginlägg berättade jag om en tyngre period som fortsatte ytterligare ett par veckor. Akademiska sjukhuset hittade viruset som orsakade den andra infektionen som jag fortfarande inte blivit av med (BK-virus som finns hos de flesta människor men hålls i schack av ett normalt fungerande immunförsvar). Efter mer än fyra veckor med lätt feber är jag i alla fall lite piggare sedan ett par veckor tillbaka.

Björkdunge med Halla Bil & Plåt i bakgrunden (tidigare en Coop-butik)

Eftersom jag blivit något piggare har jag kunnat ta mig utomhus på kortare promenader. Mitt nuvarande promenadmax är ca 2,6 km och sedan får jag ont i min opererade höft. Jag nöter på med promenader och rehabiliteringsövningar för höfterna, väl medveten om att det kräver tålamod och disciplin för att till slut kunna lämna kryckan hemma.

Takåsar på en bild som togs från järnvägsbron på vägen mot Jönåker

Innevarande vecka slipper jag åka till Akademiska sjukhuset i Uppsala för kontroller. Det bedömdes att det räckte med att jag i måndags lämnade blodprover på Provtagningscentralen på Nyköpings lasarett och ett par dagar senare hade telefonkontakt med en av mina hematologi-läkare i Uppsala. Slipper jag åka på veckovisa kontroller i Uppsala är det positivt, dessa resor börjar kännas riktigt sega. Fem timmar i baksätet på en taxi för resan Stigtomta-Uppsala t.o.r. är inte högst upp på min önskelista.

Inget spårspring längre över TGOJ-banan (men en livsfarlig passage över järnvägsbron)

Nog borde jag kunna fotografera mer än vad jag gör just nu, eller? Jovars, men om det inte varit för halt ute har det varit oinspirerande väderomständigheter och för korta promenadstråk för att hitta några vettiga fotomotiv. Bilderna i detta inlägg är från tisdagen den 6/2 innan snön återigen började falla från himlen. Jag monterade mitt 70-200 mm-objektiv på kameran och valde att gå fram till Prästgården och Skillra innan jag vände hemåt igen.

Skillra i utkanten av Stigtomta

Det gamla magasinet vid TGOJ-banan som numera inhyser en golfsimulator

Faluröda fasader med vita husknutar vill man ju ha i denna miljö

Den tappade aptiten återfanns för ett par veckor sedan och det är jag tacksam för. Nu kan jag t.o.m. tänka mig eftermiddagskaffe! Ska jag dessutom promenera en sväng varje dag och göra övningar så behövs mer energi än vad som går åt om jag ligger på sofflocket hela dagarna.

Jodå, detta motiv är uttjatat vid det här laget ... (vägen upp mot Prästgården)

Många döda träd har tagits omhand vid Skillra och Prästgården

Den gula Prästgården tittar fram bakom kullen

En av grindstugorna vid Prästgården med Tiondeboden i förgrunden

Tiondeboden som sköts av Hembygdsföreningen

Nu laddar jag om för nästkommande veckas Uppsala-resa. Det finns inte mycket annat i min kalender att hålla ordning på. Nej, det kryper inte i kroppen eller knoppen av otålighet och leda. Krafterna finns inte ännu för några aktiviteter eller äventyr dessutom behöver jag fortsätta hålla mig någorlunda isolerad från omvärlden med hänsyn till mitt immunförsvar. Allt har sin tid och just nu är det så här, det funkar bra med tanke på alternativet som kunde ha varit så galet mycket sämre.

lördag 13 januari 2024

Midvinterkyla med solbonus

För den som gillar riktig vinter har det varit en period med mycket av den varan. Vi har fått några dagars andhämtningspaus med enstaka plusgrader men nu väntar återigen sträng kyla. För min egen del har vädret dock inte haft någon praktisk betydelse den senaste månaden, jag är tyvärr för hängig för att ta del av vad som händer utanför ytterdörren.


Den senaste månaden har varit en prövning kantad av en eller två olika infektioner. Jag konstaterades ha en virusinfektion som ger körtelfeber (samma virusstam som även ger vattkoppor och bältros) och fick en antikroppsbehandling en gång i veckan under tre veckor. De två första behandlingarna gavs på Viktoriaenheten i Eskilstuna där jag också fick övernatta i samband med behandlingen.


Efter den tredje behandlingen, som jag fick på Onkologmottagningen på Nyköpings lasarett, såg värdena bra ut och jag slapp en fjärde dos av antikroppsläkemedlet (en form av cytostatika). Kände mig lite piggare fredagen den 5/1 och passade på att ta en kort promenad i kylan och solskenet. Någon dag senare började jag hosta, fick feber och har sedan dess varit orkeslös, trött och allmänt ynklig. Nya prover som i alla fall visar att det inte är Covid, vinterinfluensa eller RS-virus. Inte heller har jag någon bakteriell infektion och övriga värden är bra. Det viktigaste provsvaret om jag återigen fått ökade värden av EBV-viruset (körtelfeber) har dock inte kommit i skrivande stund.


Egentligen borde jag vara mentalt förberedd på denna fas i återhämtningen efter leukemi-behandlingen där infektionsriskerna är påtagliga. Efter en månad av orkeslöshet är dock energidepåerna ganska tomma och jag kämpar för att hålla mig flytande. Jag tappar dessutom i vikt eftersom mat verkligen inte lockar. Att få rådet av min läkare att "äta allt jag kommer över" kan låta som ett kalas-erbjudande men det har visat sig svårt att efterleva.


Vad händer på dagarna då? TV-soffan och varierande sittställningar där jag matas av TV-reklam för slem- och bajslösande preparat. Med ett rejält tilltaget Viaplay-abonnemang och flera olika streamingtjänster kan det väl aldrig bli tråkigt? Jodå, jag lovar att det till slut inte finns något som lockar att titta på. Då somnar man istället ...


Nu längtar jag efter att bli feberfri och piggare så att jag återigen kan ta mig ut på kortare promenader. Den friska luften och fysiska aktiviteten är så viktig för återhämtningen. Livet inne i min bubbla är sparsmakat och andra intryck än vad TV-kanalerna kan erbjuda är välkomna (förutsatt att jag orken att ta mig an vad omvärlden har att erbjuda).


Det finns inget annat än att bita ihop, uthärda och hoppas på en ljusare morgondag. Jag längtar inte riktigt lika mycket till alla dagar i väderprognosen med -10 grader eller kallare. Dubbla filtar i TV-soffan!

lördag 16 december 2023

Kylslaget Koppartorpsbesök

Det finns en person i denna världen som jag känt i hela mitt liv, redan från den första celldelningen. Min tvillingsyster. Vi är inte helt lika varandra, vare sig utseendemässigt eller till sättet. Sedan många år tillbaka bor vi på var sin sida av Sverige vilket gör att vi inte träffas särskilt ofta. I veckan tog vi dock chansen att synka ihop oss öga mot öga för första gången sedan jag diagnosticerades med leukemi. Tanken var att hon och hennes man skulle ha besökt mig på sjukhuset i Eskilstuna men då fick jag feber och det planerade besöket ställdes in. Självklart har vi haft en tät dialog i digital form sedan i slutet av juni men det är trots allt något extra att träffas IRL.

Torsdagen den 14:e satte vi oss i bilen och åkte ner till Koppartorp där Tunabergs kyrkas minneslund är sista viloplatsen för våra föräldrar. Med gravlyktor i händerna strosade vi ut i den påtagligt kalla decemberluften, förbi våra morföräldrars gravplats (som fortfarande är kvar på kyrkogården trots att stenen vid det här laget borde varit borttagen).






Det är inte så ofta jag åker ner till Koppartorp trots att det är relativt nära och väldigt charmiga omgivningar. Allt som oftast har det varit mulet när jag varit där, denna gång sprack molnen isär under den halvtimme vi var på plats. Tack för det!




Med viss ansträngning lyckades vi få fyr på några gravlyktor vid minneslunden och vi gav oss själva chansen att ta ett bonusvarv bakom kyrkan och till Koppartorps "centrum" innan vi korsade landsvägen och genade över den nedre kyrkogården. Minnen från vår barndom bubblade fram då vi under sommarmånaderna ofta åkte förbi Koppartorp på vägen ner till Nävekvarn. Det nästan obligatoriska stoppet innebar en koll på morföräldrarnas gravplats samt proviantering i kyrkogårdens lövhög där mask skulle plockas för fiske på Lilla Krokholmen där vi hade vår sommarstuga.




Efter torsdagens huvudmål i Koppartorp tog vi oss försiktigt fram på de hala vägarna förbi barndomshemmet i Bränn-Ekeby, därifrån mot Palmtorps Allé och Arnö innan vi återvände till Stigtomta. Vi fick några välkomna och välbekanta synintryck och hemma i husvärmen kunde kaffebryggaren bidra till att skänka ytterligare värme. Några eftermiddagstimmar som var värda sin vikt i guld för mig!

tisdag 5 december 2023

Adventsbesök vid Kisäng

Söndagen den 3:e december satte jag mig i min bilen och puttrade iväg till Kisäng. Solen hade vänligheten att visa sig denna första advent men naturligtvis kom en molnslöja och lade sig i vägen under huvuddelen av tiden då jag var på min expedition.






Framme vid badplatsens parkering valde jag att gå tillbaka längst vägen jag nyligen hade åkt för att ta några bilder på välbekanta fotomotiv. På kameran hade jag denna gång skruvat på mitt 85 mm-objektiv som väger förvånansvärt mycket. Mycket glas i den gluggen men oj oj oj vad bra det är. En klassisk porträtt-lins som naturligtvis går att använda till många andra motivområden.





Vinterbesöken vid Kisäng är speciella. Nuvarande snötäcke gör dessutom att det blir lite extra bling i omgivningarna. Å andra sidan är det väldigt vackert där även på somrarna. En sak är säker och det är att det ligger fler båtar förtöjda vid bryggorna under de varma sommarmånaderna. Från bryggorna tog jag den strandnära stigen till badplatsen. En gubbe med krycka bör ta det försiktigt, vilket jag gjorde, och jag tog mig fram men svor över mitt vägval eftersom det till sist visade sig ha bildats små snödrev längst stigen. Jobbigt med hamsterlungor, tandpetarben och försvagade höfter.





Det blev till sist en precis lagom lång promenad för mig och det är trevligt med variation eftersom jag annars tar dagliga promenader i hemmets närmaste omgivningar. Nu hade jag tillgång till en av våra bilar och då gäller det att passa på att göra små utflykter.

Jag har i skrivande stund lagt ännu ett kontrollbesök i Uppsala till handlingarna. Provsvaren är överlag positiva nu när det gått tre veckor sedan utskrivningen från sjukhuset. I nästa vecka har det gått två månader sedan stamcellstransplantationen och vid kommande besök på Akademiska sjukhuset (13/12) görs därför en extra koll på vissa specifika värden. Nästa benmärgsprov får jag längt ända till mitten av januari för att uthärda ...