måndag 25 september 2017

Stendörren som avvänjning

Nu har det gått några dagar sedan jag åter satte fötterna på fastlandet efter vistelsen på Gotland. Till min glädje är det inte långt kvar tills nästa Gotlandsresa ska genomföras! Innan dess ska en märklig "vardagsvecka" klaras av och därefter är det några dagar i en helt ny arbetsmiljö som gäller. En märklig mellanperiod som jag nu försöker utnyttja till max. En verkstadstid till min bil var bokad under måndagen men innan dagen blivit särskilt gammal ringde verkstaden och meddelade att de tvingades flytta min tid till onsdagen. Suck. Omplanering.

Stendörren åt alla håll och kanter

På en lapp hemma på skrivbordet står det några olika att-göra-punkter för tvåveckors-perioden som uppstått i glappet mellan två jobb. (En period jag hade tänkt fylla med någonting helt annat men som istället blivit till 100% ego-tid.) Bilen tog mig till Stendörren istället för till verkstaden. Funkade det också även om det inte överensstämde med min ungefärliga planering.









Vid ankomsten till Stendörren var jag helt själv på området. Inga andra bilar och därmed inga andra besökare. Himlen var fortfarande mulen. Jag behövde inte vänta särskilt länge innan molnen började spricka isär och det anlände fler naturtörstande besökare. Den mest påtagliga mänskliga aktiviteten denna dag runt Stendörren var den svenska marinen som representerades av många, många båtar. Militärövningen Aurora 17 är inne i sin slutfas och de två närmaste dygnen eskalerar övningen i trakterna runt sydöstra Södermanland. Artigt vinkade marinens folk från båtarna. Trevligt. Jag tog en del bilder men törs faktiskt inte visa dem eftersom jag i ärlighetens namn inte vet vad som gäller kring just bilder på militär verksamhet. Rörliga skyddsobjekt? En blogg utan ansvarig utgivare kanske inte har samma rättigheter som t.ex. lokaltidningen (där det visats både stillbilder och videomaterial på Aurora 17-övningen).



Jag gick ut till passagen som är själva Stendörren. På en bänk intog jag det medhavda kaffet. Aldrig smakar kaffe så gott som ute i det fria. Naturens begynnande höstfärger talade tydligt till mig. Med mitt macro-objektiv svepte jag över några uppenbara motiv.



Den gamla "krogdörren" som står vid Stendörren
Skiftat fokus till berberisen i nederkanten av bilden


Jag strosade runt ett tag innan jag tog sikte på Naturum och stigen genom fårhagen som tar besökare till en annan del av området. Jag stannade till flera gånger vid tallarna för att försöka få syn på någon av småfåglarna som sjöng besynnerligt välbekant. Jag ger mig sjutton på att det var de små kungsfåglarna som åt frön från tallkottarna. Jag såg bara skymten av ett par individer, roligare än så blev det inte denna gång.




Jag gick ut över den nyrenoverade hängbron och slog mig ner på läsidan av en hög klippa. Solen värmde så till den milde grad att både tröja och jacka åkte av. Att sitta i tisha i slutet av september tyder på helt okej väder. I lugnvattnet kryllade det av maneter. Många försök att fota dessa ledde till ett par visningsbara bilder. Tror jag.




Någonstans på vägen ut över hängbron valde jag att byta ut macro-objektivet mot mitt sällan använda 100-400 mm-objektiv. Det behöver en hel del ljus men jag hade faktiskt glömt hur bra den gluggen fortfarande är. Inte knivskarpt längst ut på största bländare men det går att jobba sig runt.

Fotograferad precis på objektivets närgräns som är 1,8 meter

Några timmar vid Stendörren räckte denna gång. Jag hittade lämpliga vägar hemåt som inte innebar köande bakom militärkolonner. (Jag fastande bakom fyra pansarbandvagnar på morgonen när jag skulle åka till Stendörren.) Det är tur att inte storövningar hålls särskilt ofta...

Vad min lista på att-göra-saker innehåller utöver Stendörren och verkstadsbesök kanske jag har anledning att återkomma till.

söndag 24 september 2017

Brucebo naturreservat

Torsdagen innebar hemresedag från Gotland. Färjan skulle lämna kajen klockan 16.30 så det fanns en hel del tid att fylla efter att hotellfrukosten intagits. Ännu en gång ställde jag in siktet norrut och tog en kortare bilresa längst väg 149. Inte många kilometer utanför Visby ligger Brucebo. Sida vid sida med Muramaris, en plats jag som hastigast tittade till under tisdagen.

Med blicken riktad norrut från klinten vid Brucebo naturreservat

Jag hamnade på en liten parkeringsficka 100-talet meter in i skogen där en skylt berättade om naturreservatet. Det fanns stigar som slingrade sig genom skog, klintkant och strandområde. När jag gick inne i den lummiga skogen fanns det emellanåt inte många tecken på att jag befann mig på Gotland. Sedan dök det upp en konstig kalksten eller en murgröna och då påmindes jag åter om var i världen jag för tillfället befann mig.

Bok finns på många ställen, så också på Gotland
Ljuset är sällan vackrare än under en bok 
Murgrönan kämpar sig uppåt på tall som...
...sten

Jag riggade min Canon 5D Mark II med mitt macro-objektiv. Skogen gjorde att det kändes som ett bra val. Fånga detaljer. Det var inte särskilt ljust där inne bland träden och det krävdes att jag gick upp till ISO 800 som mest för att inte få för långa slutartider. (Jag måste ha minst 1/125 till 1/160 sekund för att inte få skakningsoskärpa med mitt 100 mm-macro.)

Spännande! (Jag tror det är tysklönn i nederkant av bilden.)
Brucebogrottans ingång

Jag vill inte utge mig för att vara specialist på flora och fauna. Men jag har varit ute i den sörmländska naturen tillräckligt ofta för att se skillnader i vad som växer på andra ställen. Gotland bjuder på en hel del som inte alls förekommer i mina hemtrakter. Extra spännande att då använda macro-perspektivet på det som jag passerar förbi.

Bäckar rann ner från klinten och ut i Östersjön vid Brucebo

Stigen jag valde tog mig till högsta toppen för att sedan föra mig ner till stranden. Trappor underlättade när jag skulle bemästra den stora nivåskillnaden däremellan. Nere på plattmarken var det spänger långa stycken och de behövdes sannerligen vid mitt besök eftersom det regnat en hel del i september.

Konstateljé tillhörande Brucebo nere vid vattnet

Brucebo är ett konstnärshem med rötter från förra sekelskiftet. Numera är det en stiftelse som äger fastigheten där ett museum är upprättat. Jag nöjde mig med att gå vid stranden nedanför huset och jag kan förstå att inspiration fanns att hämta i stora lass på denna plats. Så vackert!

Vildklematis (?) som i sin utblommade fas liknar något ur filmen Avatar

Jag har i sociala medier visat exempel på ett självporträtt jag tog denna dag. Inför resan köpte jag ett litet, smidigt, lätt och dyrt kolfiberstativ för att bland annat kunna ta bilder med långa slutartider på vatten. Gråfilter var med i packningen. Jag hade dessutom investerat i en liten wifi-sändare som placerades i min Canon 7D Mark II. (Canon har länge varit dåliga på att bygga in wifi i sina semiprofessionella kamerahus.) Med mobiltelefon-appen fanns förutsättningar för fjärrstyrd fotografering.

Fundamentet till en serie självporträtt

Jag är direkt obekväm med stativfotografering. Inte ens i studio tycker jag om det. Jag undrar ju egentligen varför jag köpte ett kolfiberstativ när jag inte ens använder mitt stadiga aluminiumstativ. Nåväl, denna torsdag på Gotland fick jag för mig att jag ändå var tvungen att ta några bilder med stativet som stöd. Självporträtt.

Uppe på klinten var jag en riktig tuffing
På den fina sittbänken vid Brucebo var jag desto gladare
Här kröp jag lite närmare kameran och tycker en svartvit konvertering passar bra

I telefonappen kan man ställa in en massa saker men jag kunde tyvärr inte hitta någon konfiguration för tidsfördröjning. Alltså var jag tvungen att klicka på skärmen för att ta bilden, och då togs den direkt. Men skärpeområdet kan jag styra och det är ju praktiskt.

Ett sista bildgalleri från Gotland (för den här gången) hittar du HÄR >>>

Nu; tillbaka i vardagen!

lördag 23 september 2017

Visby med åskmoln i ryggen

En av de saker som jag upplever som positivt med Visby är dess storlek. Om man som turist begränsar sig till den gamla medeltida stadskärnan, den som håller sig innanför ringmuren, är den "lagom". Vid de fåtaliga tillfällen som jag besöker Stockholm upplever jag den byn som i största laget för att traska runt i. Med Visby är det annat. Hade området innanför ringmuren varit mindre hade man ledsnat. Mycket större och det blir oöverstigligt.

På en parkbänk i Almedalen utanför ringmuren

Jag hade en lyckad utflykt till Sigsarve bakom mig. Kvällen var inte kommen och jag tyckte gott att jag kunde ta ett varv i Visby. Med kameran. Jag valde att montera mitt 70-200 mm telezoom och då handlar det om att ta detaljbilder snarare än översiktsbilder.

Cyklar i Almedalen

Mitt boende denna resa skedde på Strand Hotell vilket innebär att det är ett stenkast till Almedalen. Visbys forna hamnområde när det begav sig. Visbys skyline blir inte vackrare än från perspektivet man får då man står i Almedalens grönska och tittar österut. Jag är oerhört svag för Almedalen och kan inte undvika att titta till  platsen då jag är i Visby. Precis som med Botaniska trädgården.

Solen bröt igenom och ljuset träffade de gamla fasaderna

Visby innehåller många pärlor. Alla regelbundna besökare har säkert sina egna favoritstråk och smultronställen. Jag missar ogärna Kruttornet, Fiskarporten och ytan utanför dessa. Precis som jag också gärna går utanför ringmuren vid Öster- och Nordergravar. Och så får vi inte glömma klinten ovanför S:t Maria domkyrka.

Plupparna längst Visbys strandpromenad är av nyare slag men ändå ganska schyssta
Genom Fiskarporten och en snabb titt in på Strandgatan där Strand Hotell är beläget

Att gå på Visbys gator i mitten av september ger ett helt annat lugn än motsvarande promenad under högsäsong. Vi är åtskilliga som är turister även under höstmånaden september men inte i närheten så många som under sommarmånaderna. Fantastiskt mycket behagligare, om jag får uttrycka min åsikt. Förvisso blev jag lite ledsen i ögat när jag konstaterade att ett par av mina favoritställen (restaurang respektive glasshak) var stängda för året. Ja ja, man kanske inte kan få allt. Är det lågsäsong så är det.

En ask framför en av Visbys kyrkoruiner avslöjar årstiden 
Ja men visst!

Den oroliga väderleken denna onsdag hade ställt till det tidigare när jag förflyttade mig från Sigsarve strand till Roma. Regnskurarna avlöste varandra. Min Visby-promenad började i varmt solsken men från öster trycktes de svarta molnen ihop sig och blev både påtagligare och allt mer hotande. Till slut kom en åsksmäll, helt logiskt utifrån hur mörkt det såg ut, och jag fick sträcka på benen för att hinna tillbaka till hotellet och undvika ösregnet.

Sadeltornet som effektfullt belyses västerifrån och med ovädrets mörka moln som fond
Takåsar i Visby

De flesta av bilderna på denna promenad kom att handla om kontrasten mellan Visbys solbelysta byggnader och den ovädersfront som utgjorde en dramatisk bakgrund. Ljuset man får i detta läge är alltid häftigt att få på bild men jag tackar givetvis inte nej till det om jag råkar vara just i vackra Visby.

Pelle Svanslös och jag blev lite kompisar där på gatan innan regnet kom

Ett litet bildgalleri med ytterligare Visbybilder hittar du HÄR >>>

Jag återkommer med ett avslutande blogginlägg från min nyligen avslutade Gotlandresa då jag på hemresedagen hann med ytterligare ett utflyktsmål.

fredag 22 september 2017

Sigsarve och en gnutta klosterruin

Att besöka Sigsarve strand och fiskeläge var definitivt rätt beslut. Under Gotlandsvistelsens tredje dag gav jag mig ut på den längsta utflykten från baslägret på Strand Hotell i Visby. Om man nu överhuvudtaget kan få ihop denna retreat som någon slags exkursion. När jag åkte norrut på väg 149 slog det mig hur fin den vägsträckningen är. Även om man bara visslar förbi genom landskapet så får man se väldigt mycket som är charmigt och tilltalande med Gotland (som inte är i direkt anslutning till havet).

Uppe på klinten med utsikt norrut vid Sigsarve strand

De sista två kilometrarna, innan man kommer till vägs ände vid Sigsarve strand, går på karaktäristisk grusväg. Den är vit (förstås) och smal. Gärna med några vattenfyllda hålor här och där så att bilen får ett grått lager ovanpå lacken. En liten parkeringsficka avslöjade att det var ett sällskap på plats före mig. Fiskare. Sympatiska människor förstås, eftersom jag själv räknar mig till denna skara. Numera fiskar jag inte mer än ett par gånger om året men passionen finns där strax under ytan och skrapar jag bort lagren av foto och fotbollsledande så bubblar det fram. Gotland skulle jag gärna upptäcka med vadarbyxorna på men jag kan inte förutsättningarna så jag får vackert avstå (eller betala dyra pengar till en fiskeguide).

Här krokas en silverblank havsöring loss

Denna dag gav jag mig själv mycket tid. Jag gick ner från klinten till det lilla fiskeläget och tog mig norrut längst stranden. De flesta objektiven i kameraryggsäcken användes och även båda kamerahusen. Allt mellan fisheye till teleobjektiv (med konverter) satt på kamerorna. När det kommer till den där telekonvertern blir jag inte riktigt klok. Ibland tycker jag det blir jättebra och andra gånger ser det "skit ut". Denna resa tillhör det senare alternativet. Är det min Canon 7D Mark II med sin lilla APS-C-sensor som inte vinner på teleförlängningen? Jag bländade givetvis ner en del men skärpan blev inte det jag ville. (Mitt 70-200 mm-objektiv är definitivt skarpt på alla mina kamerahus.)

Sjöfågel i flock
Oflockad sjöfågel på väg bort från sten

Trots att solen höll sig bakom molnslöjorna blev det varmare och varmare på förmiddagen. Min jacka fick klämmas fast på den redan överfulla ryggsäcken. Flaskan med vatten gjorde nytta. Den nästan vindstilla dagen gav lä men också mer sinnesro än om det blåst och tutat i. En plats att njuta av, en dag att minnas.

En strandnära vy söderut på Sigsarve strand

Att gå och strosa på de gotländska stenstränderna är spännande. Varje liten sten påminner om öns ursprung. Klintkanten skvallrar om fossila lager som pressats samman för miljontals år sedan. Ut ur detta eroderar det ena beviset fram efter det andra. Att ön har sitt ursprung som ett enormt rev vid ekvatorn blir en svindlande tanke som knappast går att ta in. Icke desto mindre står man där på Gotland och kan inte värja sig för dess udda och unika egenskaper.

De bitvis lösa kanterna står inte emot tidens tand särskilt bra
En macro-bild på en av de flata stenar som rasat ner från kanten avslöjar öns ursprung

Efter några timmar var jag färdig på platsen. Jag hade suttit ner och bara varit. Låtit havet förföra mig med sitt tillfälliga lugn. Höstluften var behaglig, omgivningarna spektakulära på ett sätt som bara den orörda naturen kan erbjuda.

Mitt andra mål för dagen var helt och hållet annorlunda. Här handlar det om vad mänsklig hand en gång åstadkommit. Och det var så långt från kusten som kan kan komma på Gotland. Roma och dess klosterruin stod på programmet.

Roma klosterruin

När jag åkte från Sigsarve till Roma passerade jag genom den ena regnvädret värre än det andra. Fy bubblan vad det regnade inåt ön. Och väl framme vid klosterruinen insåg jag hur långt från turisthögsäsongen jag var. Ingenting var öppet men ruinen låg ju där framför mina fötter och det räckte långt. Hade det inte varit för den udda urgotlänning som sökte upp mig och pratade hål i huvudet på mig hade jag säkert varit kvar längre än de 30 minuter som det nu blev. Han var kanske trevlig men jag förstod kanske var tredje ord som kom ur hans mun...

Onsdagseftermiddagen innehöll en fotopromenad inne i Visby och den rundan förtjänar ett eget framtida blogginlägg. Bilderna från Sigsarve strand har satts samman i ett bildgalleri som du hittar HÄR >>>

På återhörande!