Dramatiskt bröllopsväder

Som jag skrev i mitt senaste blogginlägg hade jag två bröllop att fotografera denna försommar. Det första var ett traditionellt kyrkbröllop medan det andra bjöd på en vigselceremoni i en beteshage strax utanför Vrena. Ett utomhusarrangemang kräver tumme med väderministeriet och trots en hel del regn, ibland onödigt intensivt, lyckades solen titta fram under de första minuterna av ceremonin. För oss som stått ut med duggregn under fotograferingen av brudparet och familjebilderna kändes det nästan magiskt när solen tittade fram. När vi tagit den stora gruppbilden på alla inbjudna gäster och hela sällskapet skulle gå tillbaka till gårdsplanen för tårta och mingel så började det regna och hagla. Tur eller en lönande muta till de som kontrollerar vädret?

Plötslig tittade solen fram genom de regntunga molnen

För mig började lördagen den 13:e juni på förmiddagen då jag åkte den korta vägen till gården bortanför Vrena. Där mötte brudparet upp med sina respektive familjer och vi tog familjebilderna i trädgården som tillhör gårdshuset. Därefter spatserade brudparet och jag iväg till den hage där vigseln senare skulle äga rum. Vi fotade de klassiska bilderna på brudparet med variation på bakgrunden och omgivningarna, trots ihållande duggregn var det betagande vackert med alla blommande ängsblommor.

Hotande åskmoln söder om oss

Jag hade varit klok nog att ta med mig paraply och reservskor. Nu hjälpte inte detta fullt ut, det är svårt att fota med ett paraply i händerna och har man inte med sig ett par torra strumpor får man skylla sig själv ... Brudparet hade planerat in rejält med tid för fotograferingen så vi behövde inte stressa. När vi var färdiga väntade vi in gästerna som skulle komma till vigselplatsen. Det var då vi fick ett överraskande och (om än tillfälligt) välkommet väderomslag.

Ett brudpar, en vigselförrättare, en mörk himmel, solstrålar och en död tall. Fick fram kameran mellan axlarna på två gäster för att fånga denna bild.

Innan vigselceremonin var avklarad gömde sig solen igen och när det var dags att gå tillbaka till gårdsplanen där gästerna skulle bjudas på dryck och tårta började de tunga regndropparna falla. Vi fick även en hagelskur som smattrade ilsket på de uppfällda paraplyerna.

När brudparet minglat med alla bröllopsgäster var det dags att hoppa in i bilen som rullats fram. Tomburkarna hängde på släp, förstås, och siktet ställdes in på Oppeby Gård (utanför Råby) där kvällens middag och fest skulle äga rum.

Brudparet puttrar iväg på en klassisk rallysträcka utanför Vrena

Jag hade lovat brudparet att ta några bilder när de anlände till festlokalen och när detta var avklarat var mitt fotouppdrag färdigt för dagen. Som du förstår var jag långt ifrån klar när jag åkte från Råby-trakterna hem till Stigtomta, det återstod många timmar innan bilderna var utvalda, redigerade och levererade.

Oppeby Gård ligger vackert vid Lidsjön utanför Råby

Denna gång har jag frågat brudparet om publicering och därför ser du dem på ett par av ovanstående bilder. De har fått drygt 350 bilder från sin stora dag och av dessa har jag plockat ut ett 25-tal bilder som de fått i högre upplösning samt i svartvita versioner. Jag använde samma utrustning som jag beskriv i mitt förra blogginlägg och dessutom låg ett tredje kamerahus samt ett par objektiv kvar i bilen som backup ifall något skulle strula.

Flera fotografiska erfarenheter rikare men framförallt tar jag med mig en upplevelse som definitivt är minnesvärd. Det blev onödigt kämpigt denna dag eftersom jag åkte på en rejäl förkylning några dagar innan bröllopet som t.o.m. höll mig borta från mitt avlönade jobb några dagar. Jag intalar mig att detta i slutänden härdade mig ...

Tack! 

Jag är ingen bröllopsfotograf

... men ändå åker jag på att fota bröllop med glesa mellanrum. I år verkar dock definitionen av "glesa mellanrum" vara exakt två veckor. Hur hamnade jag i denna situation, jag jagar aldrig fotouppdrag och känner mig hellre fri än tyngd av andras krav.

Alla Helgona kyrka i Nyköping lördagen den 30:e maj -26

Att det står bröllopsfotografering på två lördagar i min kalender kan helt skyllas på mina två äldsta döttrar. De har tydligen kompisar som är i giftastagen och då får pappa Lasse frågan om han kan ställa upp och fotografera. Det är svårt att säga nej men på axlarna läggs ett ok eftersom en bröllopsfotografering inte får gå fel. Några omtag finns liksom inte i detta sammanhang.

Rispuffar ska det vara nu för tiden eftersom råa riskorn inte är bra för fåglarna

Mitt i alltihopa är det ändå väldigt kul och trevligt att vara med på ett litet hörn vid ett bröllop. Det är ju ett fantastiskt vackert och glatt tillfälle som betyder mycket för brudparet, anhöriga och inbjudna gäster. Min största oro denna försommar har varit om min kropp skulle stå pall för belastningen. Fotoutrustningen väger bly och ska transporteras i en ryggsäck eller hänga runt nacken. Mycket stå och gå. Förra lördagens prövning pågick för min del mellan klockan 10.30-20.00 och jag var ordentligt mör i höfterna och ryggen när jag kom hem. Men det gick, jag och min relativt nyopererade höft höll ihop.

Bröllopsfesten i Storstugan på Jogersö koloniområde

Eftersom jag inte frågat brudparet den 30/5 om lov att publicera några bilder på dem blir det bara några detaljbilder från deras bröllopsdag. Vi tog de klassiska bilderna på brudparet på en klassisk plats i Nyköping. Nyköpingshus med omgivningar är top notch och där har jag varit en gång tidigare för att fota ett brudpar men då var det höstfärger och tidig oktober. Vigselceremonin ägde rum i Alla Helgona kyrka, en vacker kyrka och väldigt fint på torget utanför kyrkan. Festen under kvällen tog oss ner till Oxelösund där Jogersö koloniområdets storstuga öppnade sina portar.

Under dagen använde jag två kamerahus och fem olika objektiv. För bilderna på brudparet var det huvudsakligen mitt 85 mm-objektiv som kom till nytta. "Fin-objektivet" med stor bländaröppning använder jag sällan men rätt använt ger det finfina bilder. Sedan hade jag mitt 24-70 mm-objektiv för lite mindre tajta bilder. I kurkan använde jag mitt 70-200 mm-objektiv och normalzoomen (24-70). Vid festen körde jag med ett fast 28 mm-objektiv och mitt 135 mm-objektiv. En reservkamera och några objektiv fick ligga kvar i bilen och kom gudskelov inte till användning.

När tårtan skurits upp åkte jag hem till Stigtomta

Kommande lördags bröllop ska äga rum utomhus, nu håller vi alla tummar för uppehållsväder och svaga till måttliga vindar. Det bröllopet blir spännande, jag fotograferade brudens storasyster när hon gifte sig på samma plats för några år sedan. Något säger mig att jag har högre förväntningar på mig inför den fotograferingen än vad jag hade förra lördagen. Wish me luck, och för den delen även brudparet. ;-)

Besök vid Dambroängen i Ålberga

Hoppsan, nu har det gått mer än en månad sedan jag besökte Dambroängen i utkanten av Ålberga. Den 23:e april passade jag på att göra en utflykt och då var det ungefär två veckor kvar av min sjukskrivning efter höftledsoperationen. Man får ju roa sig så gott man kan. Vid det tillfället var det fortfarande en krycka som gällde men i skrivande stund är jag befriad från kryckstöd.

Klassisk idrottsanläggning i Ålberga

Inte hade jag väl trott att det skulle vara en endaste levande själ vid Dambroängen under en vardagsförmiddag i slutet av april. Jag hade väldigt fel. Redan innan jag klivit under skidspårsbron hördes att det pågick aktiviteter. Man höll på att riva bort de gamla sittplatserna bredvid fotbollsplanen men det stannade inte vid detta ingrepp. Bortanför själva klubbhuset revs även dansbandsgolvet och där stötta jag även på en riktig förenings-eldsjäl som tittade till killarna som fått demoleringsuppdraget.

För 15-talet år sedan besökte jag Dambroängen betydligt oftare, du kan följa denna länk för att se några av blogginläggen jag gjort i fotbollssammanhang. Med tiden har fotbollen försvunnit från Ålberga och några av idrottsplatsen byggnader har tydligt blivit märkta av tidens tand. Tyvärr.

Även om fotbollsplanen inte slits mer än av skolbarnen på orten så används givetvis Dambroängen fortfarande. Det är gymnastik inne i storsalen i klubbhuset, på vintrarna prepareras skidspåret och orienteringsklubbarna brukar använda idrottsplatsen som start- och målområde.

De byggnader som blir kvar vid Dambroängen kommer garanteras att omhuldas och skötas. På sätt och vis är jag nöjd när jag ser att den gamla publikplatsen vid fotbollsplanen är borttagen, ingenstans har jag kämpat mot så många knott som på den läktaren. (Möjligtvis vid Storforsen i Älvsbyn en kväll i slutet av 80-talet ...)

Jag knatar på och rehabiliterar mig både tålmodigt och någorlunda framgångsrikt efter höftledsoperationen. Jag började jobba heltid direkt efter sjukskrivningen, sedan den 6:e maj är jag igång och flänger i Region Sörmlands tjänst. Förutom träning har min fritidsprio varit att sportfota, därav få inlägg här i fotobloggen. Dygnets timmar hade gärna fått vara flera.

Sippornas tid

Nu har det hänt och fort gick det. I fredags och lördags skedde björkarnas lövsprickning i mina trakter. Nu skimrar det av den allra sprödaste grönskan när man ser ut över landskapet. Visst är lövträdens grönska efterlängtad och ju äldre jag blir desto mer uppskattar jag den vilket också innebär att jag får värre och värre mentala skavsår under de månader då träden är kala.

Blåsipporna i all sin ljuvliga prakt

Linudden för en vecka sedan var fortfarande fri från lövträdens annalkande grönska

För en vecka sedan var det mestadels de ivriga blåsipporna som sträckte sig mot det värmande vårljuset. Under veckan som passerat har även vitsipporna kommit igång på riktigt. Sippornas tid infaller innan lövträdens grenar täcks av fullstora löv. Ljuset som når ner till marken är vad sipporna önskar. Det blir extra tydligt om man besöker Linuddens naturreservat utanför Nyköping.

Blåsipporna på kanten av rotvältan är i alla fall på behaglig fotohöjd

Att välja blommor som fotomotiv sägs vara ett big no no. För trivialt. Med rätt ljus och låg fotovinkel tycker jag ändå om att jaga blommotiv. I skrivande stund har jag dock lite svårt med grodperspektivet, det är liksom inte fysiskt möjligt för mig att lägga mig platt på marken eftersom jag inte skulle kunna ta mig upp igen med hänsyn till den relativt nyopererade höften.

Som tur är har mina nyare kamerahus vinklingsbar display vilket gör att jag kan fota utan att titta genom kamerans sökare. Jag kan dock inte vänja mig vid detta och tappar kontrollen över de exakta detaljerna, något som för mig är betydligt lättare när ögat betraktar motivet i sökaren. Vid mitt besök vid Linudden kunde jag sätta mig på knä och sedan dra mig upp med hjälp av den medhavda kryckan. Osmidig som en atlantångare men vad gör man inte för konsten?

Vitsipporna hade börjat titta fram när jag besökte Linudden

En lungört hittade jag bland alla sippor

I och med besöket vid Linudden har jag klarat av en av årets få "måsten" som ju blåsipps-bilderna räknas till. Vi har några enstaka blåsippor hemma på skogsdelen av vår tomt och de finns där som reserv ifall Linudden-besöket inte blir av.

Det blir bättre i april

Efter sterila och dammtorra mars kommer april. Mer sol, gladare grönska och nysopade gator. Jo man tackar, och mitt i detta konstaterar jag att min egen återhämtning efter höftoperationen den 4:e mars rör sig parallellt med våren. Framåt och uppåt.

Återhämtningen och läkningen efter operationen har gått bra, åtminstone så långt jag kan bedöma. Förbättringarna sker successivt och nu när det har gått 6 veckor kan jag lita så pass mycket på högerbenet att jag kan köra bil igen. Det opererade benet ömmar inte mer än lite, lite grann på vissa punkter. Benet har dessutom slutat att vara överdrivet varmt, med andra ord tror jag en stor del av läkningen är avklarad.

De rehabiliteringsövningar jag fått som uppgift att göra kan jag hantera med allt större kraft och energi. De dagliga promenaderna har efterhand blivit längre och längre och de sker även i allt snabbare promenadtakt. Nu ska dock påpekas att jag som längst har gått 2,4 km och takten har minskat från ca 20 min/km till ca 13,5 min/km. Det är inga siffror att skryta med men för den som fått en höftledsprotes inopererad är siffrorna mer relevanta. Jag har tills igår gått med två kryckor men nu har jag företagit två promenader med bara en krycka vilket har fungerat tillfredsställande (utan att vagga i gången).

I måndags begav jag mig till gymmet för första gången på 6 veckor. Senaste träningen var ett par dagar före operationen. Nu testade jag motionscykeln i 15 minuter och det gick bra även om det var väldigt jobbigt. Trist att kondition är en så tydlig färskvara ... Kroppen svarade med lite träningsvärk men i övrigt fick jag inga problem med den nyopererade höften. Och vad skönt att kunna cykla utan smärta från ljumsken p.g.a. höftartros!

Rester efter påskhelgen

Rester efter julhelgen

Efterhand som jag kan lita mer på höften ges utrymme för fler aktiviteter och mer rörlighet. Hittills har jag känt att jag fått ont om jag suttit rakt upp och ner på en köksstol (t.ex. vid födelsedagskalas) eller blivit stående alternativt gående för länge. Sammantaget är jag nöjd med var jag är i återhämtningen och framförallt är det befriande att slippa artrosvärken.

Mot försommaren och fler äventyr!