måndag 24 juli 2017

Djupdykning i lavendeln

Under söndagen gav jag mig hän i det årliga försöket att fota insektslivet i den allt större lavendel som växer framför huset. Hur svårt kan det vara att fånga en humla eller ett bi i luften? Skitsvårt, tydligen.






Jag riggade mitt macro-objektiv på min Canon 7D Mark II. Det är ju en kamera som är snabb att sätta fokus. Jag försökte förutse hur de små nektar-suktande insekterna skulle flyga. Vissa av dem var nervösa som en operasångare på premiärdagen, andra var mer metodiska och ytterligare några var planlösa som ett barn i en godisbutik.







De få bilder där fokuset satt som det skulle var när insekterna behagade sitta stilla. Träning och åter träning krävs för att lyckas med fotografering av flygande insekter. Och tur. Nåja, bilderna på stillasittande insekter kan också vara trevliga att titta på, särskilt som lavendelns färg utgör en behaglig omgivning.

En nässelfjäril slog sig ner för en slurk lavendelnektar
Vårtbitaren satt djupt inne i lavendelbusken
Den stora gräshoppan rörde sig inte en millimeter när jag kom närmare med kameran

Jag riktade kameran mot den fjolårsplanterade stockrosen. Förra året var det bara en massa stora blad men i år har stänglar skjutit i höjden och de vackra blommorna pryder verkligen sin plats. Kanske borde man ha dem stående mot väggen men i vårt fall är de planterade i en stor balja. Funkar tydligen det också.

Stockros

Nu låter jag insekterna vara ifred ute i lavendeln. Snart har den blommat ut och då dröjer det ett år till nästa försök att sätta den perfekta bilden på flygande humlor. Tålamod.

söndag 23 juli 2017

Lunchstopp i Gränna

På hemvägen från västkusten hade vi egentligen all tid i världen. Ingen stress eller några måsten som skulle klaras av på hemmaplan innan dagen var till ända. Istället för ett provianteringsstopp vid Brahe Hus valde vi att svänga av E4:an och glida in till Gränna vid Vätterns östra strand. Några dagar tidigare, på vår resa västerut, stannade vi för lunch vid Brahe Hus men kön till matserveringen var evighetslång så vi åt grillad korv från bensinmacken istället...

En av vägarna i Gränna som går ner mot Vättern
Magnifikt trähus i centrala Gränna
Där ute på Vätterns vatten ses färjan över till Visingsö

Jag kan inte minnas att jag varit i Gränna tidigare. Kanske har jag något barndomsminne att plocka fram om jag gräver tillräckligt djupt och länge. Möjligtvis har detta att göra med att jag verkligen, verkligen inte tycker om polkagrisar. Av någon anledning har Gränna blivit synonymt med polkagristillverkning och för den som tycker om kladdig, tandkrämssmakande godis måste detta vara himlen på jorden. Typ.

Stegen på Grännas huvudgata var få mellan de olika polkagriskokerierna
Trångt, trångt på kullerstensgatan genom Gränna

Gränna verkar ha fastnat helt i sin syn på sig själva att vara polkagris-staden. Oj så mysigt det var bland alla gamla hus. Omgivningarna i förkastningen ner mot bråddjupa Vättern var fantastiska. Här finns potential för mer än osmakliga godis-associationer. Nåväl, vårt stopp var inriktat på mat, och det skulle det också bli.

Det fanns gott om fina matserveringar och av allt detta valde vi asiatiskt från ett gatukök...
I väntan på föda på det lutande torget i Gränna

Med god aptit slängde vi oss käket vid det lutande bordet. Förvisso mer än mätta gick vi de få stegen till nästa servering för att inhandla efterrätten. Hemgjord glass för dyra pengar slank lika obehindrat ner och vi kunde kosta på oss att strosa in till den lilla parken för att i lugn och ro smälta smakerna och intrycken.

Där handlade vi vår efterrättsglass
Mätta, nöjda och belåtna på en av Grännas parkbänkar

Det var hysteriskt mycket folk inne i Gränna. Busslaster med turister lämpades av eller plockades upp. Många bilar svängde ner mot färjelägret, men där i närheten verkade det också finnas en camping. Gränna gav mersmak men för min del skulle det krävas betydligt lugnare tider än en dag i mitten av juli för att till fullo njuta av den lilla ortens charmiga resurser.

Molnen såg hotfullt mörka ut men gav inget regn
I denna gamla skola skulle jag kunnat tänka mig att gå
Vita rosor framför blyinfattat fönster
Många valde Gränna som alternativ väg för att slippa E4:an under en stund

Jag taggade detta blogginlägg med "familjebilder" så därför kommer det ytterligare några bilder under denna rubrik.

Lovisa
Alva
Anita

Vägen ut ur Gränna och upp på motorvägen var minst lika attraktiv som själva samhället. Odlingarna ner mot vattnet, bokskogen, betesmarkerna, husen och gårdarna, allt var verkligen som taget ur en vacker målning. Detta var sannerligen en positiv överraskning och måste utforskas mer vid lämpligt tillfälle!

lördag 22 juli 2017

Kvällssolens sista strålar

Besöket på västkusten är över för denna gång. Det är alltid med visst vemod vi lämnar denna lilla plats på jordklotet men förvissningen att vi alltid är välkomna känns gott i hjärtat. Fyra timmars bilresa gör att det inte går att spontanbesöka vårt värdpar (tillika släktingar). Det finns så mycket att upptäcka när man kommer till andra platser än hemtrakterna men för mina två yngsta döttrar är det troligtvis Liseberg som lockar lite extra. Om det är något vi lärt oss genom åren så är det att inte ge sig in på Liseberg under semesterperioden, allra minst under Gothia Cup-veckan. Och den vecka som nu är på väg att ta slut har innehållit just detta. (Och är det något som inte lockar, trots att jag är att betrakta som fotbollsnörd, så är det Gothia Cup men det resonemanget hör inte hit och det tänker jag inte fördjupa i denna text.)

Lång och ringlande grusväg med kvällens sista solstrålar

Jag tog kameran ur ryggsäcken för ett par kvällar sedan och gav mig ut på jakt efter kvällssolens sista strålar. Vid huset där vi bodde hade skuggan redan lagt sig, solen stod bakom trädtopparna på kullens trädridå. Jag visste att jag kunde få lite solsken om jag sökte mig uppåt i terrängen längst den grusväg som passerar huset.



Macro-objektivet är en trogen följeslagare och det krävs inte särskilt mycket för att bygga upp ett lämpligt motiv. Ge mig en växt, trivsamt ljus och jag torde få till någon bild i alla fall. Till skillnad från de vidvinkligare objektiven avgränsar brännvidden 100 mm det som blir synligt för kamerans sensor. Självklart gör sig klipporna vid Bohusläns kust utmärkt som motiv för vidvinkelgluggen. Men det är inte alltid landskapet "talar" så tydligt att man vill ha ett bredare perspektiv.




Skillnaden mellan att fota växter i fullt dagsljus och i kvällsljus är stor. De varma tonerna, möjlighet till snyggt släpljus och motljus med en låg ljuskälla är några av sakerna som dyker upp i mitt huvud.





Min korta kvällspromenad med kameran kom till stor del att handla om att fota fingerborgsblommorna. De växer, vad jag vet, hemma i mina hoods. Nu tycks de vara ganska lika lupinerna i sitt sätt att växa längst vägkanterna. Likväl saknas de som motiv där jag går till vardags.






Som avslutning på denna promenad blev det en bild på några prästkragar. Det var en fin liten samling som stod på grusvägen men solen hade för länge sedan lämnat denna plats och skuggan var allestädes närvarande. Det funkade bra ändå, tror jag.

Prästkrage fotad rakt uppifrån och som frilagts från bakgrunden tack vare kort skärpedjup 

Jag avrundar med tre bilder som jag tog från min systers farstukvist. Utanför husets dörr matas fåglarna flitigt och jag riktade min kamera mot ett par av utfodringsställena. För dessa bilder använde jag mitt 70-200 mm teleobjektiv samt telekonvertern (x1,4). Tyvärr är inte min Canon 5D Mark II någon autofokuskanon men det var det kamerahuset jag hade med mig på denna resa.





Ett kommande blogginlägg kommer att visa några bilder från charmiga orten Gränna där vi stannade till för lunch under hemresan från västkusten. I och med det är den västliga upptäcktsfärden redovisad och kan läggas till handlingarna.

Peace out

torsdag 20 juli 2017

Marstrand runt i sommarväder

Besöken på Sveriges västra sida har under åren varit frekventa. Kusten norr om Göteborg har varit föremål för en och annan utflykt. Men av någon konstig anledning hade jag inte varit vid Marstrand förrän onsdagen den 19:e juli anno 2017.

Utflykt till Marstrand

Vägen mellan Stenungsund och Marstrand tog oss genom det typiska landskap som råder innanför västra sidans kustlinje. Åkerlapparna är små men gårdarna många. Småorterna radar upp sig efter varandra. Krokiga och smala landsvägar tar sig fram där urberget tillåter det. En och annan bro löper mellan öarna tills det slutligen tar stopp och endast båt är möjligt färdsätt.

Växtlighet där det går

Resesällskapet denna onsdag innehöll ciceroner med god lokalkännedom. Min stackars syster och svåger har denna sommar redan klarat av Marstrand ett par gånger. Nu fick de ännu en chans att visa hur, var, vad och varför. Längst ute på Koön tar man färjan över till Marstrandsön och inte fick jag använda mitt Västtrafikkort utan systerns kort for fram genom kortdragaren. Jag som åkt med ett Västtrafikkort i plånboken sedan 2012...

I väntan på färjan
Utsikt från Marstrandsdelen på Koön mot Marstrandsdelen ute på Marstrandsön där Carlstens fästning är det stora blickfånget
Västtrafik-färjan Lasse-Maja

Ute på Marstrandsön var mängden societetshus i trä påfallande många. Jag läser mig till att Marstrand är en av Sveriges första och populäraste badorter och att det kan "skyllas" på att kung Oscar II gjorde årliga visiter på ön. Jo, man ser spår av allt detta när man går runt i den pittoreska och idylliska bebyggelsen på ön.

En helt okej arkitektur för en Tempo-butik

Vi valde besöksdag med omsorg. Veckan inleddes med alldeles förskräckligt hårda vindar men enligt prognoserna skulle det bli både varmt, molnfritt och vindstilla under onsdagen. Nu är troligtvis besökstrycket vid Marstrand maximalt i mitten av juli och det var folk precis överallt. Färjan gick liksom inte direkt tom mellan Koön och Marstrandsön.

Flakmoppar var det gott om ute på Marstrandsön

Marstrand är verkligen ett Mekka för seglare och övrigt båtfolk. Uppenbarligen ligger det bra längst rutten norr om Göteborg. Givetvis fanns mindre båtar vid bryggplatserna men de enorma miljonflytetygen stack ut på de finaste kajplatserna. Långväga gäster, om man ska tolka flaggorna i akterspeglarna.

Segelbåtar på västkusten är liksom sinnebilden för båtlivet
En aldrig sinande ström av båtar tog sig in och ut vid Marstrand

Vi tog det långa varvet runt klipporna på Marstrand. Jag fick en rejäl och uppfriskande dos av Bohusläns klippor och kustlinje. Det är ju så otroligt vackert! Det karga landskapet vittnar om tuffa förhållanden för allt levande när inte vädret är så fint som det var denna onsdag. Saltstänk, stormande hav och minimalt med jordmån ger inte utrymme för frodigt liv och grönska.

Våra steg tog oss sakta men säkert ut mot de bortre delarna av Marstrandsön
Bra stigar och leder med kompletterande lägeskartor
Vattenpaus för hela sällskapet
Mums för oss ostkustbor som inte är vana vid denna typ av kustlinje

Våra steg tog oss sakteliga närmare baksidan på Carlstens fästning som tornar upp sig på Marstrandsöns högsta punkt. Vi äntrade fästningen, på fredligt sätt, och försåg oss med glass i en av kioskerna. Därefter valde några av oss, läs "gästande ostkustbor", att följa med på en guidad tur inne på fästningen.

Fästningen dök upp inför våra ögon

Carlstens fästning påbörjades 1658 och slutfördes 1860. Av dess militära historia fick vi veta förvånansvärt lite under rundvandringen av guiden. Att fästningen är byggd av rivna borgar och slott är ett märkligt bevis för att innevånarna i de sydligare delarna av Bohuslän inte hade kunnande eller tradition av stenbearbetning. Det hade jag aldrig kunnat tro... Fästningen är byggd av fångar. Dessa brottslingar och kriminella fick vi däremot veta allt om under rundvandringen på fästningen.

Utsikt från toppen av Carlstens fästning

Mest berömd, och otroligt omtjatad av guiden var Lasse-Maja. 1800-talets bedragare var egentligen inte ett dugg sympatisk men efter en lång tjyvkarriär blev han benådad av Carl XIV år 1838 och fick idolstatus i societetskretsar. Ja jisses.

Lovisa och Alva vid en av fästningens kanoner

Många steg senare var vi redo att gå tillbaka till hamnområdet och ta färjan över till Koön. För övrigt är det så att orten Marstrand heter Marstrand Arvidsvik på Koö-sidan sedan 2015. Varför jag nu noterat detta bland alla vita villor och prunkande trädgårdar.

Trängsel på färjan mellan Marstrands-halvorna

Eftersom vi sparat vår matsäck i en kylväska stående i en av bilarna blev det ett matstopp på vägen hemåt. Vi hittade ett brofäste där mackor, kaffe och frukt smakade ovanligt bra.

Godkänd plats för en eftermiddagsfika

Jag åker gärna till Marstrand fler gånger. Nu vet jag vad jag har att förvänta mig och det var en plats som verkligen levererade allt man kan önska av västkusten. Vackert. Bilderna i dagens blogginlägg kompletteras med ett extra bildballeri. Länk till Flickr-galleriet med 43 biler från Marstrand >>>

Tack för idag, slut för idag.