tisdag 18 september 2018

Brittsommardag

För att verkligen dra nytta av denna underbart sköna brittsommardag tog jag mig ut en sväng med kameran efter arbetsdagens slut. Jag har sedan någon vecka spanat in ett fält med små solrosor och det passade utmärkt att ta sig dit nu när vädret var ljuvligt.

Solrosfält vid Bärsta


I korsningen där Jönåkersvägen erbjuder en infart till Hallavägen finns den lillstora odlingen av solrosor. Jag ger mig sjutton på att de lårhöga blommorna skulle haft potentialen att bli betydligt högre och ståtligare om vi inte haft en sådan ökentorka denna sommar. Men jag kan inte heller svära på att det är så eftersom det lika gärna kan handla om en sorts solros som inte blir högre, hur mycket den än kämpar.





Brittsommardag förresten, det är ett ord som inte ska särskrivas. Det finns ju en del personer som tenderar att särskriva precis allt de får för händer. Fröken Britt Sommar har kanske en eller annan dag men det är inte vad jag tänker mig kring denna septembertisdag.




 Idag minns jag exakt ett år bakåt i tiden då jag tog en tripp till Gotland på egen hand. Jag var då i ett tillfälligt vakuum mellan två jobb och gjorde en spontanresa till den bästa av öar. Sedan dröjde det inte länge förrän jag var där på nytt eftersom första helgen i oktober också innebar ö-vistelse.




Allt är inte solrosor som växer

Vi kämpar vidare och hoppas på fler brittsommardagar innan september är över.

måndag 17 september 2018

135 mm Norrköping

I fredags var jag på Norrköpingskontoret och jobbade. Något som händer regelbundet men inte mer än max en gång i veckan. Denna fredag var även kameran med samt några av porträtt-objektiven. Nya kollegor skulle fotas till företagets hemsida. Med porträtt-objektiv menar jag 85 mm, 135 mm och mitt 70-200 mm-zoom. Jag hade självklart kunnat haft med även mitt 50 mm-objektiv men till de bilder som skulle tas denna gång var det tveklöst ett kortare tele som behövdes.



När arbetsdagen närmade sig sitt slut vred jag på mitt 135 mm-objektiv på kameran. Promenaden från kontoret till parkeringshuset vid Skvallertorget bjuder på det bästa som det gamla industrilandskapet har att visa upp.



Tyvärr konstaterade jag att brännvidden 135 mm blev väldigt tajt mellan alla byggnader. Jag har bra koll på vad 100 mm innebär på ett fullformatshus men ytterligare 35 mm tele gjorde att jag oftast kom på mig själv med att vrida upp kameran för att åtminstone kunna ta stående bilder.



Det finns mycket att fotografera i industrilandskapet. Jag skulle däremot behöva avsätta mer tid än att bara rusa fram mellan parkeringshuset och kontoret. Och inte ha ett 135 mm-teleobjektiv på kameran.



Närvaron av studenter är påtaglig. Under sommarmånaderna när jag var nere i Norrköping kändes det nästan ödsligt men nu i september kryllar det av folk bland de gamla industrifastigheterna vid strömmen.



Jag ska nog utforska och lära mig en bit i taget av Norrköping. Den stan och jag är inte kompatibla, jag har noll koll på vad, var och hur. Med mekanisk nötning, envishet och repetition har jag lärt mig en väg till och från Skvallertorget, det räcker väldigt långt för mig just nu. Det kommer ju sådana där spårvagnar när man minst anar det också.



Med lite tur hittar jag också till City Gross Arena, Ingelsta köpcentrum, Bollspelaren, Himmelstalundsfälten och vägen ner mot Söderköping. That's it, no more nor less.



Jag kämpar vidare för att lära mig Norrköping. I små steg och med kameran som sällskap kanske jag får grepp om grannbyn i söder så småningom.

fredag 14 september 2018

Måste bollen vara med?

Den som har sprungit runt på en fotbollsplan som spelare vet att man under en 90 minuter lång 11-mannamatch inte får särskilt många minuter med bollen. Hårt jobb med många löpningar i tomme. En och annan närkontakt med motspelare men inte mycket duttande på bollskrället.



I en diskussion på en av Fotosidans forum dök det upp tankar för ett tag sedan kring fotbollsbilder. De allra flesta som deltog i diskussionen var överens om att bollen alltid måste vara med i bilden om det ska vara en bra fotbollsbild.




Jag är inte riktigt lika kategorisk och bestämd vad gäller fotbollens närvaro i fotbollsbilderna. Den är garanterat med i de flesta av mina egna alster men som jag påpekat sker en hel del aktiviteter på en fotbollsplan där man som spelare inte har förmånen att inneha kontroll på den där runda tingesten.



Om fotbollen behövs för att förklara vilken sport som illustreras? Jodå, det argumentet kan jag acceptera. Det skulle kunna vara rugbyspelare på bilden. Men inte curling. Eller motorsport. Eller hästhoppning. Knappast volleyboll och näppeligen basket.




För mig är fotboll kul att försöka fånga när spektakulära situationer utspelar sig. En stillbild med ett ögonblick på en 1/1000 sekund fryser förhoppningsvis något dramatiskt eller intressant som betraktaren kan ta del av i efterhand. Men en cool fotbollsbild är också utövarens ansiktsuttryck. Något som inte framkommer på samma tydliga sätt inom motorsport, ishockey, amerikansk fotboll och andra sporter där hjälmar och annan utrustning döljer hela eller delar av ansiktet.




Nej, jag tycker inte alls att bollen måste vara med i en fotbollsbild. I en perfekt värld kanske utövarens ansiktsuttryck är optimalt när också bollen syns i bilden men mycket oftare är minspelet bättre innan eller efter att bollen lämnat scenen/bildrutans yttre linjer.




Jag tror mig inte sitta inne med någon absolut sanning vad gäller bra fotbollsbilder eller inte. Det finns så många otroligt skickliga sportfotografer där ute som kan läxa upp mig och slå mig på fingrarna. Jag har dock tagit tillräckligt många 100 000-tals fotbollsbilder för att få tycka något för min egen personliga del. Det är alltid något.



Bilderna i detta blogginlägg kommer från de senaste helgernas fotbollsmatcher som jag bevakat. Faktum är att ett par av matcherna har fotograferats med min trasiga Canon 1D Mark IV där den bakre displayen är svart. Jag kan med andra ord inte kontrollera hur bilderna har blivit förrän jag kommit hem och flyttat över bildfilerna till datorn. Det går det också men jag behöver tyvärr åka till Stockholm för att lämna in kameran för ett kostnadsförslag på en service. Det kommer inte att hända i första taget, Stockholm undviker jag gärna in i det längsta och jag kan liksom inte vara ledig hur som helst.

lördag 8 september 2018

Ömt pannben efter personalaktivitet

Under fredagen var det dags igen. Den som tar i ordentligt kanske kan dra sig till minnes att jag i inledningen av juni visade lite bilder från en personalaktivitet med min arbetsgivare. Denna gång lade vi mer krut på konferens- och mötesdelen med nyttjande av Östsvenska Handelskammarens fina lokaler i Norrköping. Det är lätt att charmas och falla pladask för denna stads vattennära område i centrum.



Datarådgivarnas kontor kan knappast ligga bättre i Norrköping


Efter en god lunch på restaurang Enoteket och ytterligare en sittning i Handelskammarens lokaler tog vi oss ut till klinga där det ligger en gokartbana. Jodå, jag har kört gokart 3-4 gånger i mitt liv men kan inte påstå att jag har talang och fallenhet för motorsport.

Skvallertorget i Norrköping är en tillräcklig utmaning för mig som bilist

Vi delades upp i lag om tre förare och skulle under 60 minuter hinna köra så många varv som möjligt. Skitkul, rent ut sagt. För mig handlar det inte bara om att våga gå för fullt utan även om att utnyttja farten, hitta linjerna och inte få för mycket mjölksyra i armarna. Det finns uppenbarligen kollegor som är rent grymma på att bemästra plattan-i-mattan, full careta och med plats i hjälmen för två rejäla tävlingshorn.

Gokart vid Klinga i Norrköping

Eftermiddagens aktivitet följdes upp av fler men betydligt mindre svettiga övningar. En sväng till Norrköpingskontoret och därefter middag på lokal med riktigt schysst pasta. Det kolhydratuintaget hade kanske behövts innan gokart-racet?

Inte bara en skicklig systemtekniker utan även grym ute på gokartbanan

Jag kom under lördagsmorgonen fram till att mitt ömmande pannben inte kan bero på något annat än en trång och skavande hjälm från gokart-aktiviteten. Så måste det naturligtvis vara.

torsdag 6 september 2018

Fotoutrustningsfunderingar

Först och främst väljer jag att berätta att jag har hittat den bortre gränsen för vad ett kamerahus av proffsmodell tål. I alla fall när det gäller vatten. För ett par veckor sedan gav jag mig iväg på en fotbollsbevakning och den molniga men regnfria kvällen (enligt väderprognosen) blev ett regneländigt inferno. Satan vad det regnade. Och naturligtvis hade jag varken regnjacka eller paraply. Något jag borde haft. Och mitt regnskydd för kameran låg självklart hemma också.






All fotoutrustning placerades för att torka när jag kom hem på fredagskvällen. Inga uppenbara problem noterades och jag packade efter ett par dagar ner grejorna i ryggsäcken. Jag hade använt min Canon 7D Mark II samt min Canon 1D Mark IV. När jag tog fram kamerorna helgen efteråt så visade det sig att den bakre displayen på min 1D Mark IV valt att lägga av. Förmodligen har det letat sig in fukt någonstans i kameran och tyvärr har jag nu ett servicebehov. Om det nu går att laga, eller om det är värt att laga beroende på servicekostnaden. (Det värsta är att den närmaste serviceverkstaden är i Stockholm så redan där skiter sig hela idén med en snabb och enkel inlämning.)

Fast and nimble, grannens katt svepte förbi med ett språng värt att fotografera

Jag hade redan tänkt att jag skulle lämna in de två "sportkamerahusen" för att få sensorerna rengjorda. Alla dammkorn börjar göra sig påminda och det har jag motorsportfotograferandet att tacka för. Det är ett elände med allt damm så fort det ska köras motorcykel eller bil.

Septembergrönska

Det börjar klia i investeringsfingrarna. Jag har grubblat ett tag kring att köpa något objektiv och efter moget övervägande har jag landat i att jag vill ha något väldigt vidvinkligt. Ett supertele (Canons fasta 400, 500 eller 600 mm) skulle komma till större nytta men de är ju så galet dyra. Ett 200 mm f/2.0 skulle vara riktigt najs inför vinterhalvårets inomhussportbevakning men det är också oerhört dyrt.




Vidvinkliga alternativ för Canon kan också bli galet dyrt. Särskilt om man tittar på Canons EF 11-24/4.0 som för närvarande ligger på det facila priset 30990 kronor hos Cyberphoto. Njae, det går ju liksom inte för sig på långa vägar.




För att ändå hamna åt det extrema hållet har jag tittat på Sigmas objektiv i deras "Art"-serie. De har fått mycket goda recensioner. Där finns ett 12-24 mm/4.0 eller ett 14-24/2.8 som båda ligger på knappt 14000 kronor. Mycket pengar det också men greppbart (om jag nu inte tvingas köpa ett nytt kamerahus förstås).






Det som ställer till det för mig är att Sigma även har ett vidvinkligt objektiv med fast brännvidd som verkligen gör testarna lyriska. För samma peng som de två vidvinkelzoomarna kan man skaffa sig Sigmas 14 mm/1.8. Å ena sidan vill jag ha zoom-objektivens flexibilitet men å andra sidan vill jag ha en primelins bildkvalitet. Knivigt val. 12 mm som "värst" för det inte så ljusstarka zoomobjektivet lockar men det objektivet har tyvärr bländare 4.0 som störst öppning.

Signalrött och mossgrönt

Jag har ju redan mitt Canon 17-40 mm/4.0 som erbjuder hyfsad prestanda. Det är inte riktigt så vidvinkligt som jag skulle önska (på mina fullformatskameror) men det duger vid bl.a. sportfoto. Alla bilder i detta inlägg är fotat med detta objektiv utom de fyra inledande sportbilderna.

Ölandstok i Tängstaområdet

Just nu lutar det åt det fasta 14 mm-objektivet från Sigma. Tänk att kunna ta riktigt vidvinkliga bilder med maxöppen bländare på f/1.8, vilka coola perspektiv med kort skärpedjup det skulle erbjuda. Behåller jag mitt 17-40 mm har jag fortfarande ett flexibelt alternativ. Men det kanske inte blir ett skvatt av mina planer, det beror ju faktiskt på om jag kan låta laga det trasiga kamerahuset eller inte.

Jag får nog sova på saken.