Allez allé

Tänk så otroligt mycket som hinner hända på bara en vecka. När jag tog en kort promenad efter arbetsdagens slut på fredagseftermiddagen påmindes jag om mitt besök vid Stjärnholms stiftsgård förra torsdagskvällen. Då var det vinter, bitande kallt och en hel del snö. Nu är det istället 10 plusgrader, snöfritt sedan flera dagar och vår.

Snödropparna utanför farstukvisten slog ut genom snön redan förra helgen

Om naturen utsatts för ett snabbt skiftande ombyte så måste jag säga att det inte smittat av sig på mig. Arbetet hemifrån huset egna lilla kontor rullar på dag efter dag, vecka efter vecka och är en aning torftigt. I år har jag varit på Nyköpings-kontoret en gång och det var första dagen efter jul- och nyårsledigheten. November och december innebar i stort sett arbete från hemmakontoret tre dagar i veckan.

Mina arbetsuppgifter kan jag lösa helt på distans. Och om jag åker till kontoret i Nyköping eller Eskilstuna är det inte säkert att jag träffar några av de jag jobbar tillsammans med i förvaltningarna. Men charmen med korridor-snack, fikarums-ljug och pulsen på en arbetsplats kan jag sakna något alldeles väldigt. När jag försöker samtala med mig själv hemma vid kökets kaffebryggare saknas spänsten och dynamiken i samtalen på något sätt.

Allez allé 1

Allez allé 2

De många digitala mötena avlöser varandra. De är trots allt välkomna för då får man i bästa fall chansen att prata några ord med andra i samma organisation. Förvisso pluggar båda de hemmaboende döttrarna på distans just nu men de har ju sina digitala distans-lektioner. Vi ser varandra som hastigast i köket om våra lunchraster synkar.

Rännil från den stora snöhögen på vändplanen

Om våren inte imploderar kommer den närmaste tiden att innebära allt ljusare dagar och en begynnande grönska. Men vi befinner oss i en tid på året då det inte är konstigt om vintern gör comeback. Jag väljer "go with the flow".

Slasksöndag på Ramdalen

Väderomslaget har kommit och nu dröjer det inte många dagar förrän det är barmark. Inför söndagens Oxelösundsresa fanns det ingenting särskilt som lockade att utforska med kameran. Finvintern har flyktat, snön är borta från hustak och grenar. Jag ställde in mig på att tillbringa förmiddagen med fotbollstjejerna på konstgräset. Men först en kort promenad bakom idrottsplatsen.

Innan vi åkte hemifrån plockade jag fram min gamla trotjänare, Canon 1D Mark IV. Tyvärr har AF-on-knappen på baksidan lagt av. Den är totalt utsliten och fastnar emellanåt. Jaha, och vad är det med det då? Jo, en sportkamera vill man ju använda med tumfokus, alltså att inte sätta skärpan med avtryckaren utan separera den funktionen till en annan knapp. Det sitter i ryggmärgen på mig.

Tillsammans med det slitna kamerahuset har mitt 300 mm-objektiv gjort 100 000-tals sportbilder under några år. Därför var valet givet denna nostalgisöndag. Att "allmänfotografera" med brännvidden 300 mm är en aning utmanande men jag gav det ett försök innan jag gick ner på konstgräset och fotade fotbollsträningen.

Gång- och cykelbana över motorvägen

Infrastrukturen till och från hamnen och järnverket är rejält tilltagen

Utegym

Jag sneglar då och då efter en begagnad 1D Mark IV. Finns det ett sådant kamerahus till salu för en billig penning kan jag inte utesluta att jag köper det. Kameran är vid det här laget ordentligt frånåkt av nyare modeller men det enda jag själv tycker är bristfälligt är mängden fokuspunkter. Jag använder i regel endast en central fokuspunkt när jag sportfotograferar, alltså är inte denna brist kritisk. Kameran duger även för inomhusfotografering upp till ISO 6400.

Alva tränar fotboll

Nåväl, allra mest villhöver jag en spegellös kamera. Men det finns en del annat som just nu är före i investerings-kön och jag får lägga band på fotograferingsbegäret. En ny torktumlare, spis, TV och ljudanläggning har tyvärr trängt sig före.

Övriga träningsbilder hittar du HÄR >>>

Sånt är livet på en pinne.

Är Stjärnholm vid vägs ände?

Efter mitt torsdagskvällsbesök vid Stjärnholm kan jag uppriktigt säga att jag kommit till vägs ände när det gäller uppslag för kvällsfotografering i Oxelösunds kommun. Vad ska jag nu fördriva tiden med under Alvas fotbollsträningar? Fotografering är beroende av ljus, om naturens egen ljuskälla solen tackat för sig behövs artificiell belysning. Elbelysning är av eller på och ger inte samma fantastiska skiftningar som solen vid uppgång och nedgång. Trots kölden har vi haft en period med riktig finvinter och snön har täckt trädens grenar och husens tak. Scenerna i det stadsnära landskapet har varit finemang att fota.

Stjärnholms stiftsgård

Godset som blev herrgård, slott och slutligen stiftsgård ligger förträffligt vackert längst in i en havsvik. Vid Stjärnholm hittar vi även ett större stall men även en vitkalkad kyrkbyggnad. För den som åker på någon av de två vägarna mellan Nyköping och Oxelösund utgör Stjärnholms byggnader ett blickfång och ingen kan ha undgått att notera platsen.

Jag har stannat till vid Stjärnholm för att fotografera flera gånger tidigare. Då har det skett utan snö och i dagsljus. Omgivningarna och motiven passar utmärkt för en promenad med kameran som sällskap. Min favoritårstid i området är trots allt hösten då de stora lövträden iklätt sig de varmaste av naturens färger.

Stjärnholms kyrka

Vid mitt besök var det ovanligt rörigt i kanten av paddockarna och stallområdet. Renovering av stallet pågår och att tältstall är uppställda för att hysa in hästarna under tiden. I trakterna runt Nyköping finns inte många fler större ridstall i skrivande stund och det gör Stjärnholm extra viktig för de som är hästintresserade.

Jag hoppas på att kunna återkomma någon gång och då ge hästarna lite fotografisk uppmärksamhet.

Ändrade planer

Jag var under söndagsmorgonen helt inställd på att åka till Oxelösund. Denna plan kom på skam då dottern tydligen inte skulle träna, något som inte direkt hade förkunnats högt och tydligt. Vi får jobba på en kommunikationsplan, ett intranät eller någon form av kalendersynk. Där stod kameraryggsäcken på hallgolvet och blängde på mig, besviken över att inte få luftas.

Hej på er, här står jag och speglar mig.

Jag lade upp en annan plan. Tog fram lång-telet, monopoden och började klä mig för en timme utomhus. När jag skulle ta bilnyckeln fick jag reda på att den enda tillgängliga bilen i hushållet skulle användas för en stadsresa. Ännu en omplanering påbörjades, parallellt med ytterligare tankar på nödvändigheten av en kommunikationsplan, ett intranät eller någon form av kalendersynk.

Banvaktstugan

Okej, med kängor och dunjacka blir man fort varm inomhus. Jag behövde en reservreservplan och det fick bli kamerahus, 85 mm-objektiv och en kortare promenad i mina egna hoods. Upp och iväg, passerade TGOJ-banan och hittade spår. Snö har ju den fördelen att den passar för spår och avslöjar också vad som tidigare har passerat.

Nu verkar de glada, skidåkarna

Mindre gnagare, antagligen en mus eller kanske en sork

Ett par minusgrader, solsken och förvånansvärt skönt ute i det fria. Att man blir mer eller mindre snöblind är en smäll man får vara beredd att ta emot. Inom de närmaste dagarna kommer väderomslaget och plusgrader är i antågande. Därmed kommer smutsen och den kan i alla fall jag klara mig utan.

Till sist tog mina staplande steg mig till hemmets härd och då fick jag chansen att skrämma iväg de duvor som av någon anledning valt att ha vårt hustak som sitt dagliga resident. När jag stod där och titta på de undflyende duvorna kom jag också på att det var hög tid att montera bort julgransbelysningen på utegranen. Belsyningsnätet rullades ihop men granen får stå kvar då den lär vara fastfrusen i marken.

Några ytterligare planer för denna söndag törs jag inte göra. Det verkar inte riktigt som mitt framgångsrecept att planera.

Fyren vid Gamla Oxelösund

Det finns egentligen inte så väldigt mycket att berätta om när det kommer till torsdagskvällens fotografiska prövning i grannkommunen. Det mesta är redan berättat, prövat och redovisat. Vinterkväll, kyla, stativutmaning, Oxelösunds hamn, långa exponeringstider och på-gränsen-till-köldskador är som en repris eller repig LP-skiva.

Oxelösunds hamn sedd från Gamla Oxelösund

Fyren i Gamla Oxelösund

Måtte våren komma snart. Jag klarar snart inte av att hitta vettiga tidsfördriv i Oxelösund på torsdagskvällarna när yngsta dottern tränar fotboll. Nu när det blivit prövande kallt har de lyckligtvis hittat en inomhushall att bedriva träning i men det hjälper ju inte direkt mig om jag vill göra något annat än att titta på ideliga bollövningar och armhävningar.

Mina uppslag för fotografering i Oxelösund börjar tryta. Denna gång blev bilderna väldigt snarlika de jag tog för några veckor sedan. Stativ och långa exponeringstider med vidvinkelobjektiv som ger stjärnformationer i belysningsstolparna vid Oxelösunds hamn.

Ett byte från 28 mm-objektiv till 14 mm-ultravidvinkel var det enda jag bemödade mig med i kampen mot elementen och mitt ingrodda stativhat. Isen låg på mycket av vattnet nere vid Gamla Oxelösund och mot baksidan av industrihamnen.

Jag konstaterar att det kommer några ännu kallare dygn framöver. Håll i och håll ut, på flera fronter med andra ord.

Ofärdig på Femörehuvud

När jag snubblande släpade min haltande lekamen på vägen ut mot Femörehuvud under söndagsförmiddagen fastnade ordet "ofärdig" i mitt huvud. Ett väldigt märkligt ord men det beskriver exakt min nuvarande och ständigt försämrade status. Att vara ofärdig indikerar kanske att man väntar på att bli färdig men i min ålder har det tåget gått för länge sedan.

Trots påtaglig smärta i det mesta under midjehöjd kunde jag ändå glädjas åt och njuta av finvintern som var så uppenbar. Kylan har gjort att snön sitter kvar på trädstammarna och uppe i trädkronorna. Svaga vindar har också bidragit till det bibehållna vinterlandskapet.

På tröskeln till Femörehuvud, Fyrvaktarbostaden

Den energi jag och många andra fick ute på Femöre den passerade helgen tog vi vara på för kommande vardagar. I mitt fall hade jag lite mer råg i ryggen när jag på måndagseftermiddagen stegade upp på Nyköpings lasaretts ortopedimottagning. Jag hade blivit kallad till ett möte med en av överläkarna.

Fyren ute på Femörehuvud

Efter besöket vet jag att jag i bästa fall har en höftprotes inopererad inom tre månader. Det hänger givetvis på hur vårdbelastningen ser ut framöver med hänsyn till Corona-pandemin och en förmodad tredje våg. Jag är skiträdd men ser ändå fram emot en smärtfri och förhoppningsvis rörligare tillvaro. När jag fick de nya röntgenbilderna förklarade för mig förstår jag den nuvarande smärtan, ledkulan har börjat gräva sig in i bäckenbenets infästning. Inget dämpande ledbrosk kvar ...

Nog om mina krämpor, det är av förståeliga skäl vansinnigt ointressant för andra att läsa om. Viss relevans har det dock för denna blogg eftersom min förmåga och möjlighet att ta mig ut i naturen har stor påverkan på vilken typ av bilder jag kan producera och visa upp.

I den långa väderprognosen dyker det upp plusgrader. Dags att planera in det där snöbollskriget som jag laddat för så länge. Nu behöver jag bara hitta en rimlig motståndare.