fredag 28 juli 2017

Inget för den som söker avskildhet

I samband med höstlovet 2016 inhandlades årskort på Kolmårdens djurpark för säsongen 2017. Att jag hittills endast utnyttjat detta en gång (Halloween 2016) gör hela dealen synnerligen medioker. Övriga familjemedlemmar har besökt den närliggande djurparken en handfull gånger under första halvåret 2017 vilket gör dem till vinnare, åtminstone i ett ekonomiskt perspektiv.

Inte ensamma
Snabbt och smidigt genom entrén till djurparken med årskort

Vilken sort av mental åkomma spökar för den som är beredd att åka till Kolmårdens djurpark i slutet av juli? Otur när man tänkte? Långväga gäster som endast kan ta sig till parken under sommarsemestern? Extrem snålhet? Med ett outnyttjat årskort kan det vara svaret i mitt fall. Tusentals gråtande barn i trängsel med deras föräldrar som biter samman eller som apatiskt tittar tomt framför sig med tom blick. Nåväl, vi hade i alla fall tur med vädret.

Strilande vatten i björnhägnet

Mitt raljerande till trots är ju Kolmårdens djurpark väl värt ett eller annat besök. Eller många, många under ett par decennier om man som undertecknad stoltserar med fyra barn i åldrarna 12-24 år. I denna blogg har jag beskrivit några av mina besök. Det är dock endast besöken i samband med Halloween-firandet som jag tycker förtjänar en pats i en foto-blogg.

Det är ju så fullständigt osoft att fota inhägnade djur.

Björn utan utsikter på toppen av kullen för att få bra utsikt

Jag lägger inga negativa värderingar i djurparkernas existens. När man som besökare går runt och tittar på djuren, allt från importerade snöleoparder till ursvenska fjällkor, får man chansen till både underhållning och utbildning. Skyltarna berättar om näst intill utrotade djur (t.ex. Davidshjortarna), om utbredning och matvanor.

Majestätisk

Extra lyxigt blev det under torsdagens besök då en av djurskötarna tog sig tid för samtal om noshörningarnas livsvillkor och situation både i det vilda och i djurparken. Tummen upp för det, jag uppskattade samtalet och hade lite småroligt åt hennes försök att intala sällskapets barnaskara med att getter egentligen var gjorda av sockervadd...

Nyklippt alpacka (vi var alla överens om att den stackaren inte såg riktigt klok ut)
De röda pandorna charmade oss

Nej, ett djurparksbesök ska upplevas i stunden. Bilderna som tas kan möjligtvis bli bra om man riktar kameran mot sällskapet man har runt sig. Bilder för familjealbumet. Djurbilderna inne i parken faller platt. Att fota en vacker järv i bra form när den är instängd bakom betongmurar är ingen sport (även om mina bilder blev suddiga denna gång). Att fota en välmående järv i vilt tillstånd kräver enorma förberedelser, stor skicklighet och djupa kunskaper om djuret och dess omgivningar.

Mister Zebra på den allt annat än grönskande savannen

Alright, här säger jag emot mig själv när jag klankar ner på djurparksbilder och sedan väljer att fylla ett fotoblogginlägg med just djurparksbilder. Jag vidhåller ändå att djurbilderna från t.ex. Kolmårdens djurpark väger fjäderlätt och inte har något allmänintresse. Om något av djuren gör något spektakulärt, roligt eller udda kanske det blir en bild värd att slå på stora trumman kring. Det hände inte mig denna gång och inte någon tidigare gång om jag rannsakar mina fotografiska djurparksinsatser.

Djurvärdens spaningspatrull, de ständigt uppmärksamma surikaterna

Hyfsat medveten om allt ovanstående tog jag med mig minimalt med fotogrejor till parken denna gång. Den långsamt fokuserande Canon 5D Mark II fick sällskap av mitt EF 50 mm/1.4 och mitt EF 135 mm/2.0 där även telekonvertern (x1.4) packades ner i den minsta kameraryggsäcken. Inga långa teleobjektiv, inget vidvinkligt alternativ. Det fick bli som det ville med bilderna denna soliga och varma julidag.

Gibbonaporna bjöd på action när de släpptes ut för att käka lunch
Här hade jag haft nytta av annan kamerautrustning än den jag hade i händerna
Bättre på armgång än vad jag är. Definitivt.

Tidigare har jag endast testat mitt 135 mm-objektiv i kombination med telekonvertern. Jag visste att de funkade tekniskt tillsammans men inte om de kunde lämna ifrån sig bilder. Med konvertern fick jag en största bländaröppning på f/2.8 vilket ju är toppen och nog tycker jag att skärpan dög alldeles förträffligt. För att inte chansa valde jag oftast att ställa bländaren på f/4.0 för att vara på den säkra sidan eftersom det ger en något djupare skärpeplan. Efter några inledande bilder med 50 mm-objektivet monterade jag det korta teleobjektivet och konvertern och detta fick följa mig under återstoden av rundvandringen på djurparken.

Den omtalade berg- och dalbanan Wildfire
Uppåt det bär
En avslutande böj innan "målgång"

Jag var inte ensam att bära omkring på kamerautrustning i semipro-skiktet. Många systemkameror syntes men de var mer i klassen instegskamera + kit-objektiv. En annan besökare hade nästan samma konfiguration som jag, skillnaden var att han hade en 2.0-konverter mellan kameran och 135 mm-objektivet. Ytterligare en sågs släpa runt på Canons vita teleobjektiv, en Nikon-användare krökte rygg under tyngden från ett 300 mm/2.8-objektiv. Jag trivdes med att färdas lätt och saknade inte mina längre teleobjektiv. Det har jag försökt med tidigare på Kolmården men har dragit slutsatsen att det inte är värt besväret, enligt ovanstående resonemang.

Fullständigt huvudlöst hos kamelerna

Givetvis kommer jag att åka tillbaka till Kolmården många gånger. Säkerligen med en kamera i händerna. Kanske åker jag också Wildfire (40 minuters kö var inget som lockade under torsdagens besöks-inferno). Något jag hoppas kunna uppleva på nytt är en Halloween-pyntad djurpark, om det blir i år ska jag låta vara oskrivet eftersom jag inte vet hur jobbsituationen är för mig i skiftet oktober/november.

På återseende!

tisdag 25 juli 2017

Rapsfjärilarnas sista vila

Under måndagseftermiddagen tog jag en paus från arbetet med att måla om husets farstukvist. Den något mulna sommarhimlen bjöd inte riktigt upp till dans när jag tog den lilla kameraryggsäcken och begav mig till närliggande Bärsta. Jag har varit vid kärret med kameran några gånger tidigare och skrivit om det här i bloggen. Mitt mål var att fotografera sileshår men kanske också få spaning på en eller annan snok. Det förstnämnda fick jag på bild medan reptilerna lyste med sin frånvaro.

Informationstavlan vid Bärstakärret

Innan jag tog mig ut på spången mot kärret gick jag tillbaka en liten bit längst grusvägen som tagit mig ner till badplatsparkeringen. En liten samling blåklockor samt en lysande blåklint i vetefältet kallade på mig och min kamera. Sådant får icke ignoreras!

Blåklockor i en tilltrasslad situation
Blåklint med myrbesök

I ryggsäcken hade jag min Canon 5D Mark II samt macro-objektivet och vidvinkelzoomen. Varför jag släpade med vidvinkelobjektivet kan jag i efterhand undra eftersom inte en enda bild togs med den gluggen.

Spången över Bärstakärret

Jag fick bilderna på storsileshåren. Liggandes på mage på spången kom jag ner till en nivå som var bättre än om jag stått men allra helst hade jag velat vara ännu lägre, i nivå med de centimeterhöga bladen. Hur som helst lyckades jag få några bilder som faktiskt inte liknar något jag någonsin tagit tidigare. Märkliga växter som ser helt otroliga ut med sina klibbiga bollar längst ut på stråna.

Storsileshår







Sileshåren växte på båda sidor av spången, från första till sista metern. Att de växer i näringsfattig jord innebär att de behöver förstärka sitt näringsintag. Då tillkommer tydligen insekter och småkryp på deras meny. Jag kunde räkna upp till ett hundratal rapsfjärilar som ändat sina dagar i sileshårens tentakler. Denna iakttagelse bekräftade växtens matvanor men också att rapsfjärilarna nyligen kläckts.

Rapsfjärilar som fastnat i sileshåren i Bärstakärret




Nöjd med vad jag sett förberedde jag mig för hemgång. För omväxlings skull kom jag på mig själv att sakna vinklingsbar skärm på min kamera. Med denna teknik hade jag kunnat komma helt i nivå med sileshåren. Bärigheten i kärret är förmodligen obefintlig så fotografering från spången är enda möjligheten. Nåja, jag avslutade med en spindelbild tagen rakt uppifrån där den stod framför mina fötter på det grånande träet.

Spindel, spikskalle och spång vid Bärstakärret

Nu ska jag börja måla den förbaskade farstukvisten!

måndag 24 juli 2017

Djupdykning i lavendeln

Under söndagen gav jag mig hän i det årliga försöket att fota insektslivet i den allt större lavendel som växer framför huset. Hur svårt kan det vara att fånga en humla eller ett bi i luften? Skitsvårt, tydligen.






Jag riggade mitt macro-objektiv på min Canon 7D Mark II. Det är ju en kamera som är snabb att sätta fokus. Jag försökte förutse hur de små nektar-suktande insekterna skulle flyga. Vissa av dem var nervösa som en operasångare på premiärdagen, andra var mer metodiska och ytterligare några var planlösa som ett barn i en godisbutik.







De få bilder där fokuset satt som det skulle var när insekterna behagade sitta stilla. Träning och åter träning krävs för att lyckas med fotografering av flygande insekter. Och tur. Nåja, bilderna på stillasittande insekter kan också vara trevliga att titta på, särskilt som lavendelns färg utgör en behaglig omgivning.

En nässelfjäril slog sig ner för en slurk lavendelnektar
Vårtbitaren satt djupt inne i lavendelbusken
Den stora gräshoppan rörde sig inte en millimeter när jag kom närmare med kameran

Jag riktade kameran mot den fjolårsplanterade stockrosen. Förra året var det bara en massa stora blad men i år har stänglar skjutit i höjden och de vackra blommorna pryder verkligen sin plats. Kanske borde man ha dem stående mot väggen men i vårt fall är de planterade i en stor balja. Funkar tydligen det också.

Stockros

Nu låter jag insekterna vara ifred ute i lavendeln. Snart har den blommat ut och då dröjer det ett år till nästa försök att sätta den perfekta bilden på flygande humlor. Tålamod.

söndag 23 juli 2017

Lunchstopp i Gränna

På hemvägen från västkusten hade vi egentligen all tid i världen. Ingen stress eller några måsten som skulle klaras av på hemmaplan innan dagen var till ända. Istället för ett provianteringsstopp vid Brahe Hus valde vi att svänga av E4:an och glida in till Gränna vid Vätterns östra strand. Några dagar tidigare, på vår resa västerut, stannade vi för lunch vid Brahe Hus men kön till matserveringen var evighetslång så vi åt grillad korv från bensinmacken istället...

En av vägarna i Gränna som går ner mot Vättern
Magnifikt trähus i centrala Gränna
Där ute på Vätterns vatten ses färjan över till Visingsö

Jag kan inte minnas att jag varit i Gränna tidigare. Kanske har jag något barndomsminne att plocka fram om jag gräver tillräckligt djupt och länge. Möjligtvis har detta att göra med att jag verkligen, verkligen inte tycker om polkagrisar. Av någon anledning har Gränna blivit synonymt med polkagristillverkning och för den som tycker om kladdig, tandkrämssmakande godis måste detta vara himlen på jorden. Typ.

Stegen på Grännas huvudgata var få mellan de olika polkagriskokerierna
Trångt, trångt på kullerstensgatan genom Gränna

Gränna verkar ha fastnat helt i sin syn på sig själva att vara polkagris-staden. Oj så mysigt det var bland alla gamla hus. Omgivningarna i förkastningen ner mot bråddjupa Vättern var fantastiska. Här finns potential för mer än osmakliga godis-associationer. Nåväl, vårt stopp var inriktat på mat, och det skulle det också bli.

Det fanns gott om fina matserveringar och av allt detta valde vi asiatiskt från ett gatukök...
I väntan på föda på det lutande torget i Gränna

Med god aptit slängde vi oss käket vid det lutande bordet. Förvisso mer än mätta gick vi de få stegen till nästa servering för att inhandla efterrätten. Hemgjord glass för dyra pengar slank lika obehindrat ner och vi kunde kosta på oss att strosa in till den lilla parken för att i lugn och ro smälta smakerna och intrycken.

Där handlade vi vår efterrättsglass
Mätta, nöjda och belåtna på en av Grännas parkbänkar

Det var hysteriskt mycket folk inne i Gränna. Busslaster med turister lämpades av eller plockades upp. Många bilar svängde ner mot färjelägret, men där i närheten verkade det också finnas en camping. Gränna gav mersmak men för min del skulle det krävas betydligt lugnare tider än en dag i mitten av juli för att till fullo njuta av den lilla ortens charmiga resurser.

Molnen såg hotfullt mörka ut men gav inget regn
I denna gamla skola skulle jag kunnat tänka mig att gå
Vita rosor framför blyinfattat fönster
Många valde Gränna som alternativ väg för att slippa E4:an under en stund

Jag taggade detta blogginlägg med "familjebilder" så därför kommer det ytterligare några bilder under denna rubrik.

Lovisa
Alva
Anita

Vägen ut ur Gränna och upp på motorvägen var minst lika attraktiv som själva samhället. Odlingarna ner mot vattnet, bokskogen, betesmarkerna, husen och gårdarna, allt var verkligen som taget ur en vacker målning. Detta var sannerligen en positiv överraskning och måste utforskas mer vid lämpligt tillfälle!