tisdag 31 juli 2018

Ales Stenar-repris i solnedgång

Med bara tre dagars mellanrum besökte vi Ales Stenar under vår Österlen-vecka. Ett visst knorr hördes från mitt resesällskap men med löfte om gofika och blodmåne fick jag dem att acceptera sitt schemalagda öde. Gofikat bestod av Pågens gifflar (!) och den där förbaskade blodmånen krävde mer tålamod än vad någon av oss mäktade med. (Det låg ett lågt dis över Östersjön vilket gjorde att månen blev synlig väldigt sent och när den väl började skönjas nöjde vi oss med detta och åkte hem.)

Under blodmåne-kvällen var det galet många som sökt sig till Ales Stenar

Jag var väldigt nöjd med vår första närvaro vid Ales Stenar. Många besökare men inte omöjligt att känna mystiken på platsen. Då gavs jag också möjligheten att fota ett par specifika motiv som lyfte lite extra i kvällsljuset. Vid vårt andra besök fanns inga skärmflygare på branten (för hårda vindar?) och inte heller någon trummande kvinna på en av stenarna.

Den härliga gamla bilen nere i Kåseberga fick stå motiv ännu en gång



Jag har sällan sett så många människor med systemkameror som denna blodmåne-kväll. De riktiga entusiasterna hade självklart med sina långa teleobjektiv och stativ. Jag hade inte mer än mitt 70-200 mm-objektiv och stativet glömde jag kvar i bilen. Blodmånen fotades med framgång av andra och presenterades i sociala medier att jag inte känner att jag hade kunnat tillföra något oavsett utrustning. För min del blev det fokus på solnedgången och kvällshimlen istället.

Ales Stenar
Kvällshimlen utan Ales Stenar i botten av bilden

I väntan på blodmånen riktade fotograferna kamerorna mot den nedgående solen





Utan att räkna uppskattade jag antalet besökare vid Ales Stenar denna kväll till mellan 300-400 personer. Kanske var det ännu fler. Det var närapå galet många. På sätt och vis var det kul att se men det magiska med platsen var helt och hållet bortblåst denna afton. Det hjälpte inte att det satt några kvinnor i mitten av fornlämningen och slog på en silvermortel eller att en yngre kvinna satt och spelade citar (!) lutad mot en av stenarna. Förtrollningen var bruten och platsen var för tillfället en arena och marknadsplats redo för ett udda himlafenomen.

Många, många passade på att fota Ales Stenar denna kväll
Många, många slog sig ner på kanten av branten för att invänta blodmånen





Jag gick runt och letade vinklar och molnformationer i solnedgången. Dessutom blev det några bilder till det familjealbum som jag inte har. Du som bloggläsare får stå ut, här kommer några exempel där medresenärerna är i centrum:

Alva, Lovisa och Anita framför Ales Stenar
Något fel måste det ju vara... men inte kan det vara i arvsmassan?!

Nu återstår det endast ett blogginlägg med Österlenbilder. Det kommer att avhandla en chokladfabrik (exklusive Willy Wonka), Brösarps Backar och charmiga Kivik.

måndag 30 juli 2018

Stenshuvud-repris

Att under en vecka upptäcka nya saker, se ett annorlunda landskap, höra obekanta fågelsorter och traska på nya stigar tar på krafterna. Det är trots allt energi-återladdande. Huruvida en veckas snapshot-fotograferande ger några alster som är mer än kära minnen för fotografen kan självklart ifrågasättas. Turist-bilder blir det på ett eller annat sätt oavsett om de tas med en mobiltelefonkamera eller med en kamerautrustning för 10 000-tals kronor.

Naturum vid Stenshuvuds Nationalpark på Österlen

Vi hade redan gått i Stenshuvuds Nationalpark tidigare i veckan. Då klev vi in från den norra entrén vid Hällevik och därifrån upp på den norra (och högsta) utkiksposten. Jag funderade under Österlensvistelsen och kom fram till att jag absolut ville gå under bokträdens lövverk ännu en gång innan hemfärden till Södermanland. Därför ställde vi in siktet på nationalparkens centrala delar där också Naturum ligger. Och en lockande sandstrand.



Vi gick en några kilometer lång slinga söderut som tog oss genom bokskogen och upp på Kortelshuvud innan vi nådde den södra entrén till området vid Rörum. Slingan gick åter norrut och vi fick se de öppna betesmarkerna. Allt som allt en väldigt fin promenad men en aning svettig tack vare den galna värmen som lagt sig som ett våtvarmt omslag över Sverige. Vattenflaskornas innehåll tömdes i våra törstande strupar innan vi var tillbaka vid Naturum.




Lovisa, Anita och Alva uppställda för familjefoto på Kortelshuvud
I bakgrunden tornar Stenshuvud upp sig med den kala norra toppen till vänster i bilden
Högre upp i terrängen hade extremtorkan skördat sina offer bland bokträden som torkat och släppte sina löv
Lovisa och Alva ger tveksamt tummen upp inne i bokskogen
Björnbären på väg att mogna
Anita och Alva
Alva vid Rörums norra å
Betande nötkreatur håller landskapet öppet i nationalparken
I den gamla äppelodlingen betades det ivrigt

Vi tog våra badkläder och gick ner till Krivareboden och den fina sandstranden. Vågorna rullade in med kraft denna blåsiga dag och vi svalkade oss i vattnet under någon timme innan vi var nöjda och hungriga. Siktet togs mot Simrishamn där vi blivit tipsade om en pizzeria med vegetarisk meny (och med uppenbar hipster-karaktär). Inte för att vi är de som är de men pizza är gott och nog sjutton stämde ryktet om de förträffliga stenugnsbakade pizzorna. Hipster? Jodå, tveklöst. I alla fall om jag valde att lyssna på konversationen vid bordet bredvid på restaurangen. Simrishamns äldre delar har stor charm och då gick det att blunda för den mindre tilltalande krimskrams-marknaden som samtidigt pågick i staden.

Simrishamn



Krämarmarknaden i Simrishamn blandade smörknivs-hantverk med...
...sedvanligt plastkrafs och annat bös som brukar krängas på marknader runt om i Sverige

Vi hann med ytterligare en favorit-repris denna dag och det berättar jag om i nästa blogginlägg.

söndag 29 juli 2018

Hukar och smyger allra längst i söder

I skrivande stund är det söndagskväll och familjen har varit hemma i Stigtomta i ett par timmar. Vår Österlen-vecka är avslutad och det skedde inte utan visst besvär eftersom den 5,5 timmar långa hemresan blev drygt en timme förlängd p.g.a. en trafikolycka längst vägen och ett irriterande vägarbete på E4:an norr om Jönköping (som säkert ledde till milslånga köer under denna tättrafikerade semestersöndag). Hur som helst gick bilen bra och alla medpassagerare verkade trygga (sovande) eller åtminstone inte skogstokigt irriterade.

Siluett av fyren vid Sandhammaren som blir bakbelyst av sommarkvällens sista strålar

I detta inlägg kommer bilder tagna under en av dagarna nere på Österlen som faktiskt började med att vi tog oss bort från "Sveriges Provence" och istället åkte västerut längst den sandstrandsklädda sydkusten. När jag och Anita var 20+ åkte vi på tältsemestrar runt bl.a. södra Sverige. Då stannade vi till vid Smygehuk, landets sydligaste plats, och samma upplevelse ville jag nu ge våra två yngsta döttrar. Minus tältandet förstås, så obekvämt ville jag inte göra det för dem.

Lovisa, Anita och Alva är oerhört coola vid Smygehuk-skylten
Här hänger mitt resesällskap så långt ut på udden som de lyckades komma
Med ett gammalt visitkort som miniskylt påtalar jag vad det handlar om
Vi strosade runt i ökenhettan en stund
Sveriges sydligaste rastplats på en gräsmatta som avslöjar att det är hyfsat regnfritt denna sommar
Ännu en karg bild från Smygehuk
Konst med ett par, för trakten, välanvända flaggor i bakgrunden

Vi fortsatte vår expedition bort från Österlen och hamnade i Trelleborg där vi gick ett varv inne i Trelleborgen. Jo, vi lärde oss mycket i det lilla (men stekheta) museet. En "trell" är någon slags snedsträva i en palissad och det finns ett flertal Trelleborg i Skandinavien (och fler förväntas upptäckas om arkeologerna får krafsa och borsta tillräckligt länge). Efter kunskapsinhämtningen från vikingatidens Trelleborg gick vi ut och såg den rekonstruktion som man tillverkat av en del av den gamla borgen. Ändå var det grodorna i dammen som var mest intresseväckande för döttrarna. Några pussar eller prinsar blev det dock inte. Denna gång.

Lovisa och Alva uppe på Trelleborgen

Små grodorna
Kermit The Frog

På vår väg österut och hemåt stannade vi till vid Löderups Strandbad för att tjejerna skulle få bada av sig det värsta resdammet. Själv tog jag en promenad med kameran längst strandlinjen där flera fantastiskt charmiga sommarstugor är placerade. Jo, vi hade varit där dagen innan och jag var mer än plågad av kokt-kräft-färgat skinn sedan dess och kunde omöjligen få för mig att ta av mig tishan eftersom jag försökte visa omgivningen en viss hänsyn.



Den långa bryggan vid Löderups Strandbad med Kåsebergas höjder i bakgrunden

Jag skulle få mitt dagliga bad denna dag också. Vi inväntade rätt tillfälle (solnedgången) innan vi åkte från stugan till närliggande Sandhammaren. Dagtid var där ett inferno och totalt parkeringskaos men för ett kvällsbad var det fullkomligt ljuvligt. Solen gick förvisso ner bakom oss, över de höga sanddynerna, men med tanke på hur varmt det var både i luften och vattnet gjorde det inte ett skvatt att inte solen lyste ner på oss.


På väg ner till Sandhammarens fantastiska strand


En s.k. tyck paxning av det mer avancerade slaget på den milsvida stranden



Efter badet och när klockan närmade sig 22 kunde jag inte motstå att fotografera rakt ut mot det öppna havet där månen behagade visa upp sig i nästan full prakt (en dag till fullmåne).

I ett pastellfärgspektra visade julimånen upp sig över Östersjöns horisont

Att kvällsbada visade sig vara en populär syssla som flera andra företog sig. Vi lärde oss under denna resa av en äldre dam att man ska ha med sig en sopborste! Vid parkeringen kämpade vi alla tappert med att befria fötter och ben från alla fina små klängiga sandkorn och där halade den nämnda kvinnan fram sin sopborste och vips satt hon sandfri i sin bil medan vi med klibbiga händer förtvivlat försökte lämna tillbaka det som tillhörde stranden.