Hund- och svamprunda i Kiladalen

Efter lördagens högintensiva trädgårdsaktivitet (jag försökte klippa häcken med hjälp av den nya långbommade elsaxen jag köpt från Stiga) var det läge för en lugnare söndag. Trodde jag. Ack nej, det gavs istället möjlighet att ge sig ut i terrängen bakom vår näst äldsta dotters sommarstuga i Kiladalen.

Kameraskeptiska Sally

Kiladalen i all sin prakt

Jag plockade med mig min Canon R6-kamera med det enda RF-objektiv jag hittills äger, 35 mm f/1,8 med makrofunktion. I baksätet på bilen lade jag även in min krycka för säkerhets skull. De senaste två veckorna har jag försökt genomföra mina promenader utan krycka trots att jag har en viss hälta och känner av höften vid ansträngning.

Under svampletandet i skogen blev jag hundförare eftersom mitt sällskap hade letandet i fokus och var sin svampkorg i händerna. Jag hittade också några kantareller men det var inte helt lätt att plocka dem med kamera runt nacken, koppel i ena handen och orörlighet som en genomsnittlig lyktstolpe. Att lämna skogsvägen och kliva ut i den ojämna och blåbärsristäckta marken med en hund stretande i andra änden av kopplet var utmanande. Efter trekvart var jag helt slut.

Sally tittar långt efter var hennes matte tog vägen (gammelmatte räknas inte ...)

Det var flera år sedan jag gav mig ut för att plocka svamp. Jag har absolut ingenting emot att leta svamp, det ger frisk luft och en naturnära upplevelse vilket gör gott för både kroppen och själen. För tydlighetens skull vill jag dock påpeka att jag inte kan tänka tanken på att äta svamp, det är en åkomma och inte något man stoppar i munnen! (Jodå, genom åren har jag försökt men det är fullständigt outhärdligt äckligt både till konsistens och smak.)

Kantarellfynd den 1:a september i tämligen knastertorr skog

Vi hittade en hel del kantareller på den korta stund vi svepte genom delar av skogen bakom stugan. Här i sydöstra Södermanland har det inte kommit många millimeter regn den senaste månaden och det är ruskigt torrt i skog och mark. Svampen verkar klara sig på den högre luftfuktighet som hör till sensommaren.

Nu är min svampletarkvot fylld för ett tag framöver.

Stegrad träning

Efter några dagar med yttest låg himmel trodde man att det inledande solskenet under söndagsmorgonen var inledningen på något ljusare och gladare. Nja, riktigt så bra blev det inte eftersom molnen slöt sig på nytt över våra huvuden. Men varmare blev det i alla fall och 19 grader funkar utmärkt för mig.

I torsdags besökte jag en sjukgymnast på vårdcentralen Åsidan i Nyköping. Det var dags att se över vilka rehab-övningar jag sedan tidigare hade fått att jobba med och tilldela mig ett helt batteri med nya övningar. Och utfallet av mitt besök hos sjukgymnasten är att jag sedan dess kämpar hårt med att hålla ihop kroppen. Jag välkomnar detta alldeles otroligt mycket! Träningsvärk är helt okej, den tar jag gärna eftersom den indikerar nytta. Nu är jag dock så öm att jag inte vet vad som är ont och vad som är träningsvärk ...

Sjukgymnasten föreföll duktig och hon tittade på hur jag rörde mig och hur jag gjorde mina tidigare tilldelade övningar. Hon konstaterade att min muskulatur runt höft och rumpa på den opererade sidan inte på långa vägar är återställd. Jag vaggar som en optimistjolle i kastbyar om jag försöker gå utan kryckor. Men från och med i torsdags försöker jag ta mina dagliga promenader på 2-4 km med hjälp av endast en krycka. Och det är väl på tiden, nu har det gått drygt 12 veckor sedan den ursprungliga operationen och 9 veckor sedan sista (?) operationen. Det är tydligt att musklerna runt höften tagit stryk och att min sjukhusvistelse med efterföljande återhämtning inte gjort underverk med min rörlighet.

För att råda bot på ledan som uppstått av att i flera veckor gått samma rundor i Stigtomta tog jag bilen till grannbyn Vrena där motionsspåret intill Mårtens Vall lockade. Ett spår jag gått flera gånger tidigare och även berättat om här i bloggen. Skönt att gå i skogen även om asfalt är slätare och lättare för gubbar med krycka att sväva fram över. Motionsspåret verkar dock få en hel del TLC både vad gäller underlaget och belysningsstolparna (som var nya med LED-lampor högst upp).

Jag borde nog göra mina 14 rehab-övningar tre gånger per dag (a' 10 repetitioner i två set). Men stegringen har varit så kraftig så jag klarar för närvarande inte av att göra dem mer än två gånger per dag än så länge. Och väntar jag till kvällen med promenaden är benen redan så möra att det knappt kan kallas "promenad" utan snarare ett "stilla släntrande i grannskapet".

Söndagspromenaden togs mellan de två passen med rehab-övningar. Krut fanns i tillräcklig grad för att även bära kameran runt nacken. Det är inte lätt att fota som kryck-brukare, den förbaskade pinnen ska ställas eller läggas åt sidan så fort en bild ska tas. Och några låga fotoställningar är inte att tänka på, kommer jag ner till marken kommer jag garanterat inte upp igen. Något som fått mig att lockas ännu mer av ett kamerahus med vikbar display ...

Jag vill betona att även om jag kan förefalla gnällig så försöker jag verkligen att ta saker och ting för vad de är. Nu har jag hamnat i denna situationen och jag jobbar utifrån de förutsättningarna. Humöret är gott även om det krävs mer tålamod än vad jag var beredd på. Min ursprungsplan för följderna av höftoperationen har kraftigt fått revideras och den processen står jag mitt i.

Nu ska jag ta en allvarlig funderare på hur det blir med ett nytt kamerahus.

Sommarseptember vid Harhålet

Kvällarna blir kortare och kortare. I nästa vecka är det höstdagjämning. Lägg därtill att jag varit upptagen. Synnerligen upptagen. Jag vet egentligen inte var tiden tagit vägen men förhoppningsvis har jag lagt den på vettiga saker... Som igår t.ex. då jag tvingades handla lite nya kläder eftersom alla mina jeans är trasiga. Usch, räcker det inte med att köpa kläder vart tredje år? Jag vill för egen del likna klädköp vid en rejäl tandstensskrapning, ett nödvändigt ont för att man ska bli fin.

Harhålet. Jag har aldrig sett ett så lågt vatten i Yngaren förut.

Tyckte idag att jag ungefär som i tisdags kväll skulle ta en tur till något vattennära och lämpligt ställe. Där solens nedgång skulle lysa ända till "the bitter end". Harhålet fick det bli, och det är en inte allt för lång biltur från Stigtomta längst Yngarens strandlinje. Jag var inte ensam om att hitta dit denna fredagskväll. 5 husbilar och en husvagn fanns på plats på den gamla vändplanen och senare under kvällen hade de arrangerat sina campingbord till ett enda långbord.

Husbilar vid Harhålet

När jag riggat kameran och gått ut för att ta den första bilden till detta inlägg så kom en äldre herre fram och förkunnade att jag började fota alldeles för tidigt. Solnedgången skulle inte vara förrän om en timme. Sedan halade han fram en gammal knapptelefon och visade en solnedgångsbild han tagit för någon vecka sedan. Jag stod nog där och såg dum ut samtidigt som jag tittade ner på min fullformatskamera och vidvinkelzoom. Men det var väl snällt att han berättade hur det skulle gå till.

Tillsammans

Jag förklarade att jag skulle försöka ta lite närbilder innan ljuset blev för svagt och sedan lommade både gubben och jag iväg åt var sitt håll. Jag bytte till macro-objektivet och han stoppade förmodligen sin mobiltelefonkamera i byxfickan eftersom det inte var dags ännu.

Solblänk i vattnet mellan vasstråna i strandkanten

Det var ännu en av dessa underbara kvällar. Nästan helt vindstilla och 16-17 grader varmt. Sommarkänslan lever kvar men kanske var detta den sista riktiga sensommarkvällen i mina trakter. Mulet i helgen (med regnrisk) och sedan betydligt krispigare temperaturer även på dagarna. Jag njöt i fulla drag väl medveten om det udda men fina vädret.

En fjäder på en misstänkt konstig sjöyta

Det extremt låga vattenståndet innebar att den långa sandstranden istället var en stenstrand. Och tyvärr, tyvärr avslöjades en av Yngarens svagheter efter en varm sommar. Alger. Jordbruken runt hela sjön är med stor säkerhet största boven i detta fall men det finns säkert ytterligare fler faktorer som spelar in.

Inte alls kul att se alla dessa alger. Dock ett fint fotomotiv i detta fall.

Jag bet ihop över människans tillkortakommanden när det handlar om att leva i symbios med den planet vi är satta att bo på. Tungsinnet skulle inte få förmörka min fortsatta vistelse vid Harhålet denna kväll.

"Gränsgunga 1" stod det målat på gungan som var upphängd i alen ute på udden

Jag fortsatte fota (mot bättre vetande enligt herren jag träffat tidigare under kvällen). Den nedgående solens mjuka ljus hjälpte verkligen till att sätta piff på bilderna. Det gyllene ljuset är en gåva att försöka utnyttja när tillfälle ges.

Mycket starka höstfärger i medljus

Jag vände blicken ut mot sjön och såg att det längre ut fortfarande fanns krusningar på ytan av en svag vind. Himlen började bryta i gula och ljust brandgula och rosa toner. Nu var det bara 20-25 minuter kvar innan solen skulle gå ner.

En svagt färgad kvällshimmel som jag tycker så mycket om

Som du märker är det många bilder i dagens inlägg. Kanske borde jag vara ännu hårdare i min selektering. Av de 40 sparade bilderna på hårddisken kommer 20 stycken ut i offentlighetens ljus. Risken är att jag visar för många och tappar ditt intresse. Men jag tycker själv om de bilder jag visar och därför får det bli så här.

Längst ut på udden vände jag på klacken och gick tillbaka mot bilen och husbilarna. Jag räknade ut att jag då skulle kunna ta den där förbaskade solnedgångsbilden så att gubben blev nöjd med att han lärt mig ett och annat om hur ett foto skulle tas.

På väg tillbaka men vi är inte vid solnedgången ännu

Fortfarande inte framme men det är nära nu

Nu börjar det likna något!

Här är det nästan optimalt

Och med 400 mm tele bräckte jag nog gubbens mobiltelefonkamera!

Solnedgångar i all ära, men lite statiska och tråkiga blir de när man väl fotat dem några gånger. Det är inte själva solnedgången utan omgivningarna som är grejen när ljuset förändras. Och det speciella ljus som himlen får en stund innan solnedgången. Tycker jag.

Jag avslutar med en modellbild. I torsdags morse tog vi några miljöbilder på en produkt där stjärnmodellen var en arbetskamrats jättefina bullmastiff-tik (knappt ett år gammal.) Efter en och en halv timmes plåtande, och tjatande, blev hon trött och lite okoncentrerad. Världens sötaste jättehund i mina ögon. Och en stor stjärna under fotograferingen!

Det är jobbigt att vara fotomodell, även för en bullmastiff

Nu tar vi helg!

Ytterligheter

Dagens bilder kommer ur en billig fisheye-lins från Stigtomta-skogarna och genom ett betydligt dyrare L-ringat Canon-tele från Skavsta. Svampexkursion och jakt på höstens begynnande röda färger.

Beskuren fisheye-bild nere på marken i skogen. Bilden är dämpad och bildbehandlad.

Jag famlar fortfarande, nästan i blindo, efter fisheye-objektivets för- och nackdelar. Jag lärde mig efter en sväng in i den mörkare skogen att där var inte objektivet optiskt till sin fördel. I bra ljus levererar gluggen däremot förvånansvärt bra. Lite kinkigt för motljus med flares som resultat.

Panoramabeskuren vidvinkelbild med den stora eken som huvudmotiv

Nu satt fisheye-objektivet på min 50D så bruset inne i skogen på ISO 800 är inte attraktivt. Och crop-sensorn kapar av det vidvinkligaste. Som walkaround-objektiv bör man nog välja något mindre skelögt.

Stora skogen

Att testa närbilder är tröstlöst med ett fisheye. När man krupit tillräckligt nära tycker man att motivet ändå är avlägset. Den åsikten får man rucka på om man tittar upp från sökaren och ser att man är ända inpå motivet med motljusskyddet. Jag låg i alla fall på skogens mossa och jagade svamp ett tag. Mest för att det var kul att prova.

Ur svampens perspektiv

Fredagen bjöd fortsatt soligt och varmt väder. Jag noterade att ormbunkarna utanför kontorsingången på Skavsta skiftade i röda toner och när lunchen var kommen satte jag mitt 135 mm-objektiv på kameran och klev ut för några hösttonade bilder. Så här tidigt har man inte sett sig mätt på dessa färgtoner.

Ännu rödare var den lilla buskens blad. Den stod där och skrek ut sin kulör bland de mer modest färgade ormbunksbladen.

Djupare röda toner

Jag som var riktigt nöjd med formen på oskärpecirklarna i den avslutande bilden. Solen blänkte i vindrutan på en bil i bakgrunden och med 135 mm-objektivet på full glugg, f/2.0, blir det helt cirkelrunt om lyckan är med fotografen. Nöjd ända tills en arbetskamrat undrade vad det var för boll i bakgrunden. Suck.

Man ska aldrig slå sig till ro och vara nöjd. Vi kämpar vidare!

Överlevare

När jag gick runt Salinge i onsdags kväll, lite tidigare än tisdagens något mörka upplevelse, slog det mig att när hösten kommer visar vissa arter upp vilken härlig överlevnadsinstinkt de har. Allt från att klara sig från att hamna i skördetröskans käftar...

Överlevare i ytterkanten av vetefältet

...till att passa på att växa i botten av stubbåkern...

Nya tag i stubbåkerns botten

...och återblommare i slutet av växtsäsongen...

Lupiner som tar ett varv till denna säsong

...samt höstens stora vinnare, svamparna.

På väg att bli en stolt skivling!

Röksvamp i vägkanten

Jag fotade dessa macrobilder med macro-objektivet på "sportkameran", alltså min 1D Mark III. Den är inte högupplöst och dess främsta styrka ska nog vara snabbheten men bildfilerna blir på något sätt rätt sköna. Att jag kan utnyttja dess styrkor till fullo är mer än tveksamt men den hjälper mig i alla fall på vägen.

Gulmåran är en av växterna som inte gett upp ännu

De små spröda blåklockorna är också ihärdiga i vägrenarna

Jag knyter ihop dagens höstinlägg med ett par klichéer. Sparkar in redan öppna dörrar. Sensommar-signaler och höst-tecken som fotograferats förr av både mig och alla andra, skulle jag tro.

Resterna efter skörden ihopbuntade och i väntan på en ny uppgift framöver

Ett sträck med tranor på väg över kvällshimlen

Vi spänner bågen inför helgen och ser till att göra något vettigt av de timmar med fritid som bjuds!