torsdag 28 mars 2019

Bästsämsta blåsippssällskapet

Denna torsdag gav jag Enzo, den franska bulldogen i min närhet, en riktig lyxpromenad. Vi hängde inte mer än under ett par timmar mitt på dagen men då såg jag till att le française fick en utflykt som kunde ge en 10 månader gammal hund minnen att ta med sig i livet.


Blåsipporna spirar

Vi åkte till Linudden och det naturreservat som finns där. Hade blåsipporna börjat hitta upp genom de multnande fjolårslöven? Hur mycket bryr sig en fralla om vårens finaste juveler? Är det något som inbillar sig att jag fick chansen att fota blåsipporna vid Linudden utan att bli konstant bortdraget av en hund i andra änden av flexikopplet?

Enzo har en alldeles egen vilja


Vi gick genom naturreservatet och kom fram på andra sidan där sommarstugor ligger vackert utplacerade på en höjd med utsikt över fjärden in mot Nyköping. Mitt livliga promenadsällskap hade hunnit nosa på skogens ALLA löv, ätit odefinierade saker på marken, markerat revir på i princip alla stubbar, rötter och tuvor i hela reservatet samt gnagt på en och annan pinne. Dessutom skitit ett par gånger för säkerhets skull.




Efter en terrierattack ute på Linudden fick jag trösta Enzo med några hundgodisar. Han blev på bättre humör och såg inte lika ledsen ut efter några tuggor. Den soliga torsdagen hade tyvärr blivit mulen, tillfälligt i samband med vår promenad, så vi knallade tillbaka längst stigen i naturreservatet.

Den blicken
Fin hund

Några blåsippsbilder hann jag ta innan vi kom tillbaka till bilen igen. Nu hör det till saken att jag behöver lägga mig på mage för att fota macrobilder på små sippor och det är ju en position som en busig hund har svårt att se utan att agera på.





Enzo och jag tog bilen den korta sträckan till Örstigsnäs där jag lät kameran ligga kvar i bilen. Vi utforskade stranden, blev rädda för de små vågorna, åt ilandflutet sjögräs och busade i sanden. Med "vi" menar jag Enzo, Jag behöll men coolhet i andra änden av flexikopplet.

Sen åkte jag och lämnade tillbaka busfröet. Nya tag en annan dag.

onsdag 27 mars 2019

Periodisk marsprövning

Det är inte med lätthet jag tar mig an månaden mars. Den börjar i regel som lervälling och slutar som ett grådammigt elände. Några uppiggande saker finns dock med månaden och det är det återvändande dagsljuset samt flyttfåglarnas återkomst. Någon enstaka vårblomma kan dyka upp beroende på hur segdragen vintern blir. Mars står inte långt bakom november när det gäller tråkighet, men det som gör att de flesta glömmer att verkligen titta efter har förmodligen att göra med att man ser mars som någon slags förlöpare till den annalkande sommaren. Och allt som har med sommaren att göra blir ju förlåtet ...

Det gamla magasinet vid Perioden



Efter ett möte i Nyköping på onsdagsförmiddagen tog jag mig till Perioden. Det kändes som att det var dags att titta till vad som hänt det gamla industriområdet. Förutom det helt saboterade magasinet där klotter och "väggkonst" tillförts fanns två uppenbara saker som hänt sedan jag arbetade i området i mitten av 80-talet. Tegelbyggnaden där bl.a. Nyköpings Fanérfabrik, Lundbergs och även World Class Gym fanns har nu blivit exklusiva bostäder. Och Aleaverkens lokaler är totalt jämnade med marken.






Efter att jag rundat byggnaden kom jag fram till Nyköpingsån och den fors där kanotisterna så ivrigt tränar på den riggade slalombanan. Denna förmiddag var det inga kanotister i pisten (vilket det ju inte kan heta för bövelen) utan endast jag och en strömstare. Vilken tur att jag träffade strömstaren. Vilken otur att jag inte hade mer än mitt 50 mm- och 135 mm-objektiv med mig.

Kraftigt beskuren bild för att visa att strömstaren satt och matspanade vid forsen i ån
Och där dök staren ner i det skummande vattnet
Länge, länge satt strömstaren i den lilla håligheten utan att vilja göra något mer matdyk

Jag njöt av solen en stund innan jag gick tillbaka till bilen och åkte mot mer civiliserade trakter. Stigtomta, det är grejor det.



Snart är det april, det är en bättre månad!

fredag 22 mars 2019

Islossning vid Harhålet

Jag hade i förväg inte kunnat föreställa mig den ljudkuliss som bjöds vid Harhålet under fredagsmorgonen. Delar av Yngaren har fortfarande ett istäcke men det bryts nu ner av vårsolen och den stigande dygnstemperaturen. Det sjöng om isen, knakade och knäppte och det varvades med långa råmanden från den sönderbrytande ytan. Ett skådespel för öronen. Mäktigt.

Alhängen vid Harhålet
Morgonfrosten satt fortfarande kvar i gräset

Islossning vid Harhålet


Gryningen bjöd på någon enstaka minusgrad. Det var absolut vindstilla. Dit solens strålar nådde kände man ändå att vårvärmen var närvarande. En riktigt, riktigt fin marsmorgon om du frågar mig.

Detta är en segling och jag har roterat bilden ett halvt varv (den är alltså uppochner)

Jag genade över åsen för att ta mig till solsidan där jag också planerade att ta en mugg kaffe. När jag passerade blåsippsstället noterade jag att det ännu dröjer lite innan de tittar fram ur den mossbelupna marken. Sippornas tid är snart här och leder väg för lövsprickningen.



Inne i barrskogen har vildsvinen bökat upp mossan på södra sidan av den vidsträckta åsryggen. När jag avancerat fram genom den lättpromenerade terrängen nådde jag strandlinjen på nytt där spår av den uppbrytande isen talade sitt tydliga språk. Våren är här.





Kaffe smakar aldrig bättre än ute i naturen. Att inta förmiddagsfika vid Yngarens strandlinje räknas definitivt som vardagslyx. Något jag unnade mig denna fredag.



Fredagen rundas av i Oxelösund där yngsta dottern och hennes fotbollslag spelar träningsmatch. Det blir också bra, nästan som en fredagsfika vid Yngaren.

torsdag 21 mars 2019

Hundsällskap vid Ryssbergen

Torsdagen inleddes med att jag hämtade Emmas franska bulldog inne i Nyköping. Därifrån tog jag mig sedan till Ryssbergen för en spännande titt i den smältande slalombacken samt ut till fågelskådarplatsen i Svanviken.

Ett löv som blåste förbi måste ju kontrolleras enligt Enzo


Det där med konstsnö som pistats och nu smälter var ju ganska spännande tyckte mitt promenadsällskap. Hårt och halt. Och marken lutade ju väldigt mycket också, det tyckte nog både hunden och jag.


Inför löftet om en hundgodis fick jag Enzo att sitta still i 2 sekunder
Ett löv blåste upp i Enzos rumpa. Lövröv eller rövlöv?

Jag hade satt mitt vidvinkelzoom på kameran i en förhoppning att kunna ta några bilder. Det är ju inte helt lätt att hålla kopplet i ena handen och fotografera med den andra. Sedan går det inte att dölja det faktum att hunden är i ena änden av ett koppel och att han sitter fast i mig i den andra änden.

Envist styvnackad står hunden och stretar åt sitt håll

Vi gick ut på den långa spången som leder ut till en fågelskådarplattform i Svanviken. För Enzo var det väldigt spännande att spana ut på det vattensjuka och översvämmade området. Det rasslade och prasslade när de vårvarma vindarna drog förbi.






Vi kom så långt det gick på spången och där satte jag mig en liten stund. Något behov av paus fanns inte hos Enzo och han tittade otåligt på mig. Det som återstod var att resa sig och påbörja promenaden tillbaka till bilen.






Jag är inte så där jättevan vid hundar och lär mig efterhand som jag tar hand om den knappt ettåriga bulldogen. Han är viljestark och spattig men också väldigt nyfiken. Att ägna minut efter minut åt att nosa på marken verkar viktigt i en hunds liv. Och att skita både en, två och tre gånger på morgonen.

Några tussilago hade tittat fram vid foten av slalombacken

På vad ställer vi in siktet nästa gång? Det återstår att se, nya utflykter väntar runt hörnet.

onsdag 20 mars 2019

Snabbrunda på Tunabergshalvön

Det var inte förrän någon timme in på onsdagseftermiddagen som molnen sprack isär och den utlovade vårvärmen smekte våra kinder. Dessförinnan var det fulvår, svinkallt, rått och tråkigt. Självklart var det under den sämre delen av dagen som jag valde att ge mig ut på en miniexpedition.

Klocktornet vid Tunabergs kyrka i Koppartorp




Jag grubblade mer än ett varv under onsdagsmorgonen vad jag kunde ställa in siktet på för att ha som utflyktsmål. Fantasin tröt och jag kom liksom inte på något nytt som kunde utforskas. Det blev en favorit i repris. Tunabergshalvön där jag övergav Nävekvarnsvägen vid Buskhyttan och tog mig till Koppartorp.





Jag gick runt den fina träkyrkan och tog mig till baksidan där minneslunden finns. Därefter upp genom den äldre delen av kyrkogården för att titta till gravplatsen där mina morföräldrar funnit sin sista vila. Med tanke på hur gråtråkigt vädret var så valde jag att fota med mitt 70-200 mm teleobjektiv och kunde tajta till bilderna utan att få med allt för mycket blyfärgad himmel.

Kyrktaket sett från baksidan nere i sänkan på väg mot de nyare gravplatserna



Skiftat fokus

När jag huttrat klart i omgivningarna runt kyrkan tog jag den oerhört krokiga grusvägen från Koppartorp till Nävekvarn. Det var ett bra tag sedan jag var i Nävekvarn och då var det nog för att titta på fotboll på Hyttvallen. Nu ville jag ner till småbåtshamnen och kanske gå ut till Skäret.




Det där med en promenad ut till Skäret avskrev jag fortare än kvickt när jag kände hur oskönt det blåste vid Bråvikens kant. Nu blev det istället en mycket kort promenad runt båtklubbens fina klubblokal. Jag snirklade mig fram bland alla stora segelbåtar som fortfarande väntar på bättre tider. Sjösättningen brukar vara i skiftet mellan april och maj, då är det bättre tider.

Fiskebåtarna var ensamma om att uppta bryggplatser

Hamnområdets gissel har hittat tillbaka efter vintern

Bättre än så här blev det inte idag. Men det var verkligen inte det sämsta. Söder om Nyköping känner jag att jag har mina hoods trots att det är väldigt länge sedan jag växte upp där.