fredag 28 februari 2014

One Mighty Moose

Som hela denna vecka har kamerautrustningen varit med till jobbet vilket varit praktiskt eftersom det innebär att jag kan välja ut något lämpligt objektiv och få lite bilder i samband med lunchpromenaden. Sedan i onsdags har jag hittat det perfekta målet och det är Stora Berga. Här ser jag fram emot att följa vårens framsteg då det är både snårskog, gamla fruktträd och annan växtlighet som lär röra på sig i takt med ljuset och värmen.



Fredagen bjöd dimma som senare på förmiddagen övergick i regn. Lättande skyar fick jag när jag var på väg tillbaka till jobbet men det var inget jag direkt lyckades utnyttja i mina bilder. Mitt simpla 50 mm-objektiv fick göra så gott det kunde för att fånga några motiv.

Infartssidan av Stora Berga
En svartvit konvertering av de krumma träden

Jag skrev häromdagen om de gamla fruktträden som växer runt den förfallande tomten vid Stora Berga. Flera av dem tycks ha stått där mycket länge. Det ska bli spännande att se om det är något liv i dem när vi kommer lite längre fram på våren. För övrigt har jag bestämt mig för att dagens inlägg är det sista som jag kan och vill kategorisera som "vinter". Mars är väl en vårmånad?

Ett gammalt fruktträd.

När eftermiddagen kommit en liten bit på vägen mot kväll hojtade en kollega till och gjorde mig uppmärksam på att det stod en älg på andra sidan vägen som passerar kontorsfönstren. Tyvärr hade jag inte med mitt långa telezoom utan fick hålla till godo med mitt 70-200 mm-objektiv. Så dagens, och vinterns, sista foton får handla om den tallätande älgen på Skavsta! (De är flera individer på området bl.a. ser vi regelbundet en älgko med kalv som sveper förbi kontoret.)

Unga tallar är smaskens för en älg. Tydligen.
Stannar till och tuggar lite.
Om jag ställer mig här så syns jag inte...
Tittut, så här ser jag ut.

Ha en alldeles förträfflig hälg!

onsdag 26 februari 2014

I en annan del av Skavsta

Äntligen en "normal" dag! Jag har inte varit ute och promenerat sedan i torsdags då jag hade semester och kunde planera min egen tid till fullo. Örebro-resan var ett promenad-hinder och mina lunchraster på jobbet har under början av veckan vikts åt produktfotografering och tandläkarbesök. Idag blev det av och eftersom jag släpat på delar av kamerautrustningen fram och tillbaka från jobbet denna vecka hade jag fotografiska ambitioner trots den jämngrå och trista himlen. Nu fick det bli ett 70-200 mm-zoomobjektiv på min 5D Mark II. Dessutom blev mitt mål för promenaden det väldigt närliggande Stora Berga. Tänk, jag har travat runt samma trista industriområdesrunda sedan i höstas och inte tänkt på att det kanske finns andra spännande mål som hinns med på 30 minuter.

Den gamla vakten till F11 är nu reklampelare för flygplatsen.

Jag gick upp mot mitt mål på en grusväg som ligger nära den förfallande och sunkiga grindvaktsbyggnaden (som vad jag hört också innehöll en arrest way back.) Infartsvägen mot Skavsta har bytt huvudfåra sedan ett par år tillbaka och numera är det inte mer än Nyköpingsborna som vet att ta den gamla vägen in mot flygplatsen. Jag åker själv inte denna väg eftersom den nya vägen ligger bättre till för mig som Stigtomtabo. Några steg in på grusvägen och i höjd med elevhemmet (för de långväga eleverna på den flygtekniska gymnasieutbildningen) såg jag ett övergivet hus som delvis fallit offer för ett träd.


Det kraftiga gamla trädet har bara delvis fått in en träff på husets tak.

Jag fortsatte en liten bit på grusvägen innan den tvärt svängde av mot mangårdsbyggnaden till gården Stora Berga. Huset har en spännande historia, dramatisk i nutid, mycket tack vare Bergatrollen. I början av 2000-talet löste Nyköpings kommun in den stora gården av familjen Jerlström som bott där i generationer. Du kan läsa en gammal artikel om detta i lokaltidningen Södermanlands Nyheter via denna länk. När vi närmade oss 2010 hittade Kulturföreningen Bergatrollet huset och valde att husera i det övergivna huset. "Husockupanter" blev stämpeln från den ordnade delen av samhället och efter flera turer av bråk och polisiära insatser tömdes slutligen huset och förseglades. Läs mer om ockupationen HÄR och HÄR.

Stora Berga
Farstukvisten hyste tomma konservburkar.

Vad som är rätt eller fel i det som stämplats som husockupation ska jag inte uttala mig om. Det är inte så svårt att sätta sig in i de båda sidornas situation och synvinkel. Jag är förvisso en vän av ordning men vill inte helt förkasta Bergatrollens argument och idéer.

Entrén till Stora Berga

Jag gick runt huset för att komma till ingångssidan. Runt omkring på den stora tomten växte gamla fruktträd som vittnade om att de stått där mycket, mycket länge. Och gårdsplanen hade tagits i beslag av snabbt växande sly som fått härja fritt de senaste åren. Öde, sorgset och förfallet stod det en gång ståtliga huset där och skämdes.


Varje fönster och dörr var igenspikat sedan ockupationen avbrutits.
Sidoingångens trapp såg oanvänd ut med mossan som täckte stegen.

Jag hade inte svårt att bestämma mig för att konvertera huvuddelen av dagens bilder till svartvitt. Mycket kontrast, tillagd vinjettering och det dystra och ödsliga kommer fram ännu mer. Mina 30 minuters lunch tog raskt slut och jag fick tvinga mig tillbaka till jobbet. "Tvinga" för att jag annars velat stanna och fota massor på detta fascinerande ställe! Nu finns det förvisso kvar ännu ett tag så jag kan glädja mig åt ett perfekt mål för kommande lunchraster.

Jag har några färgbilder som avslutning. Dörren in till fastigheten tittade ståtligt fram mellan de sönderfallande spjälorna. Den fick bli i färg för att jag inte lyckades få till den på ett vettigt sätt i svartvitt.

Dubbeldörren in till Stora Bergas innanmäten.

På tomten fanns mer än ett spår efter klövvilt som hittat en frizon uppe på kullen där huset står. Mest imponerad blev jag av den avgnagda barken på trädet här nedan. Djuret har nått ca 2 meter upp. Hoppas det inte är en muterad jättehare som varit i farten...

Gnagmärken så högt upp som ca 2 meter!

Längst Stora Bergas bakre långsida fick jag chansen att fotografera mina första vårblommor. Den alltid så tidiga vintergäcken lyste upp marken med sin solgula lyster och det gjorde mig genast lättare i sinnet. Är det verkligen vår nu?

Vintergäck i den förvuxna gräsmattan vid Stora Berga.

Jag lär få anledning att återkomma med fler bilder från Stora Berga. Åtminstone om jag själv får bestämma, och det får jag väl eftersom det är min blogg ;-)

tisdag 25 februari 2014

Örebro, ett ställe att återvända till. Del 2

"Kära örebroare..." Ett korrekt uttryck när man är i Örebro, mindre geografiskt lyckat om man befinner sig i t.ex. Arboga. Den som följt mina fotspår i gårdagens blogginlägg vet att jag tillsammans med övriga familjemedlemmar sett små men tilltalande fragment av vad Örebro har att erbjuda under det nyligen passerade veckoslutet. Och jag måste tillägga att det inte var Örebros fel att jag tvingades genomlida ett Melodifestival-program under lördagskvällen. Den lilla stuga vi bodde i erbjöd bara en TV och inget hörn där det var totalt ljudisolerat... Brrr, jag får fortfarande lätta rysningar när jag tänker på det!

Shopping i Örebros centrala stadsdelar.

Jag är ingen vän av shopping (heller, om vi ska dra Melodifestivalen genom samma kam) och strosade mest ut och in i butikerna i hasorna på övriga familjemedlemmar under lördagsförmiddagen. Det jag konstaterade var att Örebros centrumhandel tycks vara välmående då det inte bara finns ett huvudstråk utan flera kvarter med butiker samt några gallerior. Kul eftersom annars de stora köpcentra som växer upp i utkanterna av städerna har en förmåga att utarma centrumhandeln. Örebro har bl.a. Mariebergs köpcentrum straxt utanför stan men tydligen räcker örebroarens köpkraft till för att hålla liv i båda dessa ställen.



Jag skiftade objektiv från vidvinkelzoomet till mitt 135 mm-teleobjektiv. Det korta skärpedjupet som kan uppnås ger lite spännande möjligheter men några särskilt intressanta bilder lyckades jag inte fånga i den obekanta stadsmiljön.



Butikernas reklam och andra detaljer skrek ut sina bjärta färger och jag valde att göra ett par gatuvyer svartvita för att inte ögonen skulle få stora darren i sin jakt på något att stanna vid. En bild som inte behövde göras svartvit var den följande som föreställer det höghus som vilar på toppen av gallerian "Krämaren" mitt i centrum. Ett talande namn på ett komplex där det samlas butiker för konsumtions-race!

Solen bröt igenom några korta men lyckliga lördagsminuter.

När man går omkring med ett av Canons absolut bästa porträttobjektiv kan man inte låta bli att försöka sig på ett eller annat porträtt. Nu, och som oftast, är det döttrarna som faller offer för mina porträttförsök.

Alva
Lovisa (i lite svårare ljus)

När vi stegat in i en av galleriorna gav jag mig på att använda kameran och objektivet för att plåta den takbelysning som i långa trådar hängde ner flera våningar. De små dioderna bytte med jämna mellanrum färg och fick bli oskärpecirklar att avsluta detta inlägg med.





Tack för din uppmärksamhet och på återhörande!

måndag 24 februari 2014

Örebro, ett ställe att återvända till. Del 1

Här kommer ett inlägg väsentligt skiljt från det mesta av det jag annars brukar publicera. Tyvärr inte någon naturstudie från en promenad i skogen. Som avslutning på barnens sportlov bokade vi in oss i en stuga på Gustavsviks camping i södra kanten av Örebro mellan fredag och söndag. Det som lockade var 3 dagars bad i det stora badhuset som inkluderar äventyrsbad med vågbassäng, rutschkanor och en vildfors. Och som pricken över bokstaven i gjorde jag ett dyk från tremeters-plattformen där mången c-kändis skuttat i den fantastiska teve-produktionen "Kändishoppet". Tack för dina återhållsamma applåder, mitt dyk förtjänar inte så mycket mer av uppmärksamhet.

Några bilder från badhuset kan jag inte bjuda på. Någon måtta får det vara. Däremot gjorde vi ett nedslag i Örebro centrum under lördagsförmiddagen och då var kameran med. Slottet kände jag till och dess närhet till Svartån. Nu visade det sig att slottet låg i Svartån. Och att Örebro hade en rysligt trevlig stadskärna med massor av fina och gamla hus. Inte vad jag förväntat mig men nu vet jag och kan mycket väl tänka mig att göra återbesök.

En liten sjö (damm) låg mellan camping-stugan och badhuset.
17-åringen gav mig den barska minen när jag försökte fota med vidvinkelobjektivet.

Lördagsvädret i Örebro bjöd mulen himmel men under en halvtimme mitt på dagen sprack det isär så att solen nästan värmde nästipparna. Sen började det regna igen. Mina turistbilder som följer här nedan präglas av stela motiv i form av hus och skittråkigt ljus. Men det är vad jag fick ihop. Mer för familjealbumet än fotobloggen troligtvis.

Svartån ner mot det håll där slottet ligger.
Konserthusets entré i Örebro. Placerad bredvid Svartån.
Stig Blombergs staty "Systrarna" återfinns utanför Konserthuset i Örebro.

Jag hade kanske fastnat lite för mycket kring Örebro slott i förhandssnacket. Mina två yngsta döttrar förkunnade att det minsann var en plåga att behöva besöka slott och gamla kyrkor så fort vi åkte någonstans. Gotland, Öland, Linköping var resmål de med bestämdhet hävdade enbart erbjöd travad tegelsten...

Slottet börjar nu synas (i bildens högerkant.)
Örebro slott ligger mitt i Svartåns strömfåra. 
Örebro slott har sitt ursprung som försvarsverk under 1300-talet.

Jag gjorde slottsbilderna svartvita. Jag menar, världen var säkert svartvit för så länge sedan. Och mina döttrar suckade tungt då jag stannade till några gånger för att fota de vackert staplade stenarna. När vi sedan passerade S:t Nicolai kyrka tog de inte ens notis om den ståtliga och centralt belägna kyrkan. (Vi har för övrigt en Nicolai kyrka även i centrala delarna av Nyköping.) Örebros variant av Nicolaikyrkan började byggas redan 100 år innan slottet vi nyss passerat, alltså har den sitt ursprung runt mitten av 1200-talet. Nu vet även jag det (tack Google, internet och Wikipedia för att ni finns!)

S:t Nicolai kyrka i centrala Örebro.

Jag fotade ovanstående bilder med vidvinkelzoomet. Och precis som på kyrkbilden här ovan är det lögn i h-vete att få till perspektiv och förvrängningarna som det objektivet ger i vissa lägen. Jag kan snurra och vrida hur mycket som helst med bilderna i Photoshop utan att de känns "rätt".

Jag kommer att återkomma med en andra del i min Örebro-betraktelse. Till dessa bilder hade jag bytt objektiv och förutom ett par familjeporträtt blir det stadsbilder från de mer moderna miljöerna runt centrum. Alltså, det dröjer ännu ett tag tills jag kan fota och visa upp några naturnära bilder med bevis för att våren är nära eller t.o.m. redan här.

På återhörande!

torsdag 20 februari 2014

Ettårsjubileum

Är tid ett mått som är absolut eller relativt? När jag som medelålders tittar tillbaka på det senaste året känns det som en förhållandevis kort tid. Om jag ber min snart 9-åriga dotter blicka tillbaka ett år är det en ocean av tid som passerat för henne. När man upplever att man har ont om tid, stressad för någonting eller ute i sista sekunden, går tiden fortare än någonsin. Om du sitter och väntar på något angeläget går tiden långsammare än någonsin. Samtidigt talar klockans visare om att sekunderna som passerar absolut är lika långa oavsett situation.

Och det kommer hela tiden ny tid! Varför stressa?

Idag firar denna blogg 1 år. Jättekul och det som var min grundtanke med bloggen har jag lyckats bibehålla. En plats för alla bilder utanför idrottens värld som jag tar, ett öppnare alternativ än att bara publicera på Facebook och en bra terapi när jag koncentrerar mig på något jag verkligen tycker om att göra.

På dagen för ett år sedan gick jag till bad- och båtplatsen vid sommarstugeområdet Kisäng som ligger norr om Stigtomta vid Långhalsens strand. Mitt allra första blogginlägg kommer du till HÄR. För att knyta ihop bloggens första år bestämde jag mig för att ta samma promenad idag. Ett par semesterdagar i slutet av flickornas sportlov gjorde att tiden fanns för denna promenad när dagsljus råder. Den senaste tidens värme hade gjort att i stort sett varenda gnutta snö töat bort men natten till idag innebar ett par, tre centimeter ny och blöt snö. Finemang, snöiga motiv på bloggens foton har det varit lite glest med denna vinter.

Blötsnön satt fast på växterna de första förmiddagstimmarna.
En grannes oklippta äppelträd med en förväxt gran runt flaggstången i bakgrunden.

Jag tog mig genom samhället för att komma ut på landsvägen mot Kisäng. I toppen av en gullregn-buske satt några fåglar jag tidigare inte lyckats få på bild. Det blev väl inte en "fantastisk" premiärbild med bara ett 135 mm teleobjektiv men nu har jag i alla fall fångat några sidensvansar med kameran.

De hysteriskt vackra sidensvansarna kunde jag tyvärr inte göra rättvisa.

Min promenad förde mig ut och iväg. Som så många gånger förut. Frisk luft i lungorna och tyst och lugnt runt omkring mig. Mina vinterkängor dömde jag ut redan i våras men jag har inte ersatt dem ännu. Sömmarna börjar gå upp på sidorna och det gör att de läcker in väta vilket idag inte var så överdrivet mysigt.

Snö och gamla skor är ingen bra kombo.

Under året har jag då och då mött andra flanörer under mina rundor. Flera av dem har med tiden blivit personer jag med glädje hejat på eftersom vi stött på varandra regelbundet. Mestadels pensionärer och nästan alltid med en eller annan hund i släptåg. Annat har det varit med yngre kvinnor som varit ute med barnvagnen. Tusan vet om jag kan få grepp om detta. Aldrig regelbundna rundor på regelbundna tider och alltid i sällskap med någon annan mamma-med-barnvagn eller oavbrutet pratandes i mobiltelefon under promenaden. Kan det aldrig få vara tyst? Jag kommer på att kvinnor gärna pratar bort de spetsiga och taggiga delarna av sina tankar och funderingar och låter dem slipas likt stenar på en strand. Men det kan också handla om ett ständigt bekräftelsebehov, ungefär som mitt bloggande...

På väg till badplatsen utlovade skyltarna solbadande fägring i ryggläge...
Gårdarna ligger tätt längst Långhalsens stränder.

Jag har många bilder i dagens inlägg. Borde inte låta allt för mycket text bidra till ett oändligt långt och svårsmält bidrag till ettårs-jubiléet. Men jag vill ändå berätta att det var klokt att ta sig ut under förmiddagens tidigaste timmar eftersom tövädret ganska raskt fick snön på växtligheten att försvinna.

Svartvit al vid Långhalsens kant.
I förlängningen av båtplatsens bojar ligger ännu en gård.

Jag glömmer inte mitt uppdrag att tänka mer stående i bildformaten. Jag försöker också sakta men säkert ta mig an nästa utmaning och det gäller svartvita konverteringar. Du får lite av varje bland dagens bilder.

Vass, snö och stående svartvitt. Allt på en gång liksom.
Kaveldun

Jag är ingen hejare på bildbehandling. Knepen är få och sällan tar jag ut svängarna. Men om det kan hjälpa mig att förstärka känslan i en bild tar jag gärna till de trix jag hittills lärt mig. Det är samtidigt stor skillnad på bildbehandlingen av sportbilder som måste hållas dokumentära och inte förvanska verkligheten. Så tycker jag just nu i alla fall!

Kisängs badplats. En ödesmättad stämning av den hårda kontrasten och lite mörka toner.

Här har jag inte gjort någonting, färgskalan är naturligt sparsam.
Svartvit konvertering med sepiaton. Badstegen var med för 1 år sedan också!

Jag vilade min onda höft när jag kom fram till Kisäng och passade på att ta ett par koppar kaffe. Det var värt att ha en ryggsäck med på promenaden idag. När jag stod och spejade ut över den frusna vattenytan och tog in omgivningarna kom jag på att det var evigheter sedan jag gjorde en snögubbe. Några minuter senare och med frusna fingrar (jag var för lat för att plocka fram handskarna ur ryggsäcken) så stod jag och beundrade min egen Frosty. Som ögon fick gubben två asplöv intryckta i snön. Näsan och munnen kom från en nedblåst björkkvist. Nu efteråt kan jag också se realismen i snögubben eftersom jag lyckats få mossa i armhålan som på den värsta rumänska kulstöterskan...

Snögubbe vid Kisäng. Made by Lasse.

Nu du, nu tar vi tillsammans sats mot nästa år!