Orörlig i vintervädret

Nu kommer ännu ett sånt där intetsägande blogginlägg som illustreras med skitbilder. Sorry, jag har känt ett stort sug att ge mig ut med kamerorna och vädret har varit ganska tilltalande vissa dagar i februari. Det är tyvärr inte görligt för mig sedan en tid tillbaka eftersom jag med stor ansträngning endast kan ta mig fram med en krycka i vardera näven. Min ännu inte opererade artros-höft bråkar så mycket med mig att jag inte bara har fysisk värk oavbrutet, det tär även på sinnet att ha konstant ont.

Magnolian jag fick i 60-årspresent uppvisar vissa livstecken

Jag har valt att allt oftare jobba hemifrån eftersom jag då slipper promenaden på 900 meter mellan personalparkeringen och kontoret. De senaste nätterna har jag inte kunnat sova ordentligt eftersom jag vaknar av att det gör ont. Jag vet precis när Alvedonen jag tagit innan jag har gått och lagt mig gått ur kroppen. Nästan allt i min tillvaro handlar om höften. Som tur är har jag med envishet lyckats hålla i min träning på gymmet och det går fortfarande hjälpligt att trampa i en halvtimme på motionscykeln samt göra några övningar för bål- och benstyrka. Tack för det!

Lite nysnö under lördagskvällen och skifte från plus till minus skapade lite is i buskagen

Det finns i alla fall ljus i tunneln! För en och en halv vecka sedan fick jag ett brev från regionen med en kallelse till en planerad operationstid för min höftled. Onsdagen den 4:e mars är det dags och jag blir opererad på Nyköpings lasarett. Klockan 07.00 glider jag in, dubbelduschad med det hemska Descutan-rengöringsmedlet och får en "skoj" dag på operationsbordet.

Buxbomen hade nog behövt en liten trimning i somras ...

Nu gäller det bara att jag håller mig frisk. Ingen förkylning eller annan infektion, snälla rara. Jag har allt jag behöver för hemkomsten efter operationen, det enda jag behövt be om var en griptång som jag nu har kvitterat ut på min vårdcentral. Sittdynor och kryckor har jag sedan tidigare och till skillnad mot förra höftoperationen sommaren 2021 har jag nu tränat flitigt på att använda kryckorna. Jag minns att det var lite trixigt i början och att jag fick väldigt ont i händerna.

Lite fruset vatten på spetsen av ett rhododendron-blad

Det går att se fram emot en operation samtidigt som man bävar, har jag upptäckt. Det är ett "dussin-ingrepp" för vården men för patienten är det ändå en utmaning. Att slippa värken är belöningen men den kommer när ingreppet börjar läka och när rehabiliteringsträningen fått göra nytta. Min första operation för snart fem år sedan följdes av komplikationer, något som jag verkligen hoppas slippa denna gång. Då blev det ofrivilligt 4,5 månaders sjukskrivning, nu räknar jag med kanske en månads frånvaro från jobbet.

Kaprifolen är en underlig växt som är grön trots sträng vinter

Vid ett par tillfällen i februari har jag trotsat värken och tagit med mig kameraryggsäcken och kryckorna för att fota lokal inomhussport. Det är ju mitt livselixir! Tyvärr har det inte kunnat bli någon bandyfotografering och säsongen hinner ta slut under min konvalescens. Det är lite för långt mellan bilparkering och bandyhall i Katrineholm för att jag ska kunna släpa mitt 400 mm-teleobjektiv. Nåväl, det kommer nya säsonger och nya matcher.

En spretig brudspirea med mer av det frusna vattnet

Nu håller jag och mina närstående tummarna för att operationen går bra och att jag kan få en drägligare tillvaro. Läkemedelsindustrin är ambivalent ... en tillfällig topp efter operationen är ju kul för dem men sedan kan de se sig blåsta på mina återkommande inköp av smärtlindrande medicin.

På återhörande!

Vad kan egentligen januari erbjuda?

Nej, särskilt mycket fotograferande blir det inte för min del just nu. Det finns två huvudsakliga anledningar till detta; vintereländet och artrosen. De flesta dagarna från november fram till mars bjuder på mulet väder, minimalt med dagsljus och kala träd. Året började dock med några rejäla lass med snö vilket gett landskapet lyster och karaktär. Vad hjälper det när varje steg är en plåga?

Delar av familjen på Steam Hotel i Västerås under trettonhelgen (mobilbild)

Januari började finfint, bästa hustrun Anita fyllde 60 år den 7:e januari och det har bjudits på kalas och resor till Steam Hotel för döttrar med respektive. Bilresan på Trettondagen till Västerås skedde i fullkomligt uselt väglag, snön vräkte ner och sikten var minimal. Vi kom fram och hade ett kanontrevligt dygn på det mycket speciella Steam Hotel.

Och däremellan kommer ... handboll. (Rosvalla den 11/1 -26)

Jag hasade iväg till Rosvalla för att fota IFK Nyköpings handbollsherrar den 11:e januari. Månadens enda sportfotografering men jag längtar till uomhussäsongen och ordentlig distans till det totalt oinspirerande ljuset i inomhushallarna.

Selfie på gymmet i Stigtomta (mobilbild)

Trots mina stora höftproblem har jag kunnat hålla fast vid träningspasset på gymmet. Jag behöver båda kryckorna för att gå men gymmets motionscykel och crosstrainer funkar att ge järnet på. Faktum är att gymmet är min oas och räddningsplanka, där kan jag ta ut mig fysiskt, bli svettig och känna mig "normal". Det gäller bara att undvika att ta Alvedon innan träningspasset, det är annars något jag knaprar dygnet runt numera.

Andra resan till Steam Hotel ägde rum den 24-25/1 (mobilbild)

Man hade ju hoppats på bättre väglag när vi åkte till Västerås för andra gången i januari men nog tusan snöade det även den 24-25:e januari. Precis som i början av månaden kom vi tryggt och säkert till Västerås och ännu en gång hade vi ett kanondygn på Steam Hotel. Spa för de som ville, shuffelboard, bio på hotellet, fantastisk mat och någon timme rundpingis för de som kan stå och gå utan kryckor.

Torkade rester av hortensian framför farstukvisten den 31/1 -26

60-årsfirandet får sin avslutning idag (31/1) då vi bjudit Anita på mat och ett uppträdande av Måns Möller på Culturum i Nyköping. Sedan kan vi pusta ut, skifta fokus och ta oss an nya utmaningar. Jag står i operationskö för en höftledsoperation men det dröjer antagligen ett tag till innan de trycker in protes nummer två i min kropp. Tills dess blir det nog fler mobiltelefon-bilder än systemkamerabilder. Kryckor hjälper mig mycket men är extremt motvals när man har en systemkamera runt nacken.

Så fick det bli denna månad.

Nu är det jul igen

Året är 2025 och vi har nått fram till ännu en julhelg. Härligt men stressigt och krävande, lediga dagar men också fullt upp med allt från paket till mat. Sött och salt, vin och vatten. Och dagen är kommen då årets julkort publiceras i officiella kanaler!

Från oss alla till er alla!

Det blev orten-tema på årets julkort. Vi Stigtomtabor får ofta höra att vi är lantisar och det må ligga ett uns av sanning i detta påstående, åtminstone för de som bor i tätorten Nyköping. Att vi bor i "förorten" (orten) kan vi bära med viss stolthet trots allt. Någon gängrelaterad verksamhet ägnar vi oss inte åt men ge oss lite utrymme så tycker vi nog ändå att vi är lite tuffa.

Årets julkort togs redan den 1/11 för att med säkerhet hinna beställa förstoringar att posta till än den ena än den andra. Portot har blivit så galet dyrt att julkortstraditionen blir allt jobbigare att hålla fast vid. Hemma på tomten riggades kameran på stativet, upp i luften med kamera och objektiv och sedan flera försök att synka hela Team Jansson så att åtminstone en vettig bild fastnat på minneskortet. Hon som brukar blunda på 95% av alla bilder har solglasögon framför ögonen för säkerhets skull ...

Här kommer ett gäng bonusbilder:

Med dessa bilder önskar jag och hela familjen dig en riktigt god jul och ett gott nytt år!

När hösten övergick till vinter

Fredagen den 14:e november var dagen då fulhösten lämnade över stafettpinnen till vintern. Från drägligt milda temperaturer till kyla, från strumpläst till fårskinnstofflor. Jag jobbar hemifrån i snitt ett par dagar i veckan och när ljuset började krypa fram fredagen den 14:e så gick jag utanför altandörren på baksidan av huset och fångade trädgårdens sista blommor.

Höstens sista överlevare

Tack vare sent planterade lökar fick vi njuta av färgprakt i elfte timmen. Stackars blomma, att vakna till liv när omgivningen sedan länge gett upp. Minuterna efter att jag tagit bilden här ovanför gick blomstjälken av och blommorna hängde lite ledsamt nedåt istället.

En sorglig samling klena höstastrar

Jag fotade med min Canon EOS 5D Mark IV och min trotjänare Canon EF 100 mm macro. Det blir i stort sett noll fotografering utanför sportvärlden för mig just nu. Därför dammar jag liksom inte av objektiven och kamerahusen som används till "vanlig" fotografering. Sedan ett par veckor tillbaka är det krycka som gäller igen, det blev ungefär ett år utan krycka. Röntgade mina höfter nyligen och väntar på besked, troligtvis närmar jag mig en höftprotes även på högersidan där artrosen fått fritt spelrum i en allt högre takt.

Att leta fotomotiv runt villan i Stigtomta är torftigt. Med macroobjektivet kan jag i alla fall hitta isolerade motiv och små detaljer. Under vintern kanske jag lyckas mata in lite övervintrande småfåglar till fågelbordet och det kan ju bli trevliga bilder med hjälp av det långa teleobjektivet, en telekonverter och gimbalhuvudet på stativet.

Julen närmar sig med stormsteg och bilden till årets julkort är i alla fall tagen. Skönt. Nu har jag ett par kuvert vid skrivbordet fulla med förstoringar som senare ska läggas på posten till en utvald skara stackars mottagare.

Fotosummering av fotbollssäsongen 2025

Går det att ta snygga sportbilder? Nej, enligt den breda allmänheten är sportbilder helt ointressanta med några få undantag. Fotbollsbilder hamnar ännu längre ner på betygsskalan. För oss sportfoto-nördar är det annorlunda, vi kan se och uppskatta fotbollsbilder även där det enbart visas en isolerad actionsekvens. Om jag trots allt ska försöka mig på att illustrera ett fotoblogginlägg med fotbollsbilder får jag gräva bland bilderna med något annorlunda motiv för att blidka de sportskeptiska läsarna.

Höst. Säsongens sista match. Avbytarbås på Norrbyvallen. Stretching.

Denna fotbollssäsong har jag slukat så många fotbollsmatcher jag hunnit och orkat. Oftast en match i veckan, det är ungefär vad jag har mäktat med i kombination med heltidsarbete och min bakgrund som tidigare sjukskriven. Jag har älskat varje minut, vad kul jag har haft!

Försommarkväll på Ramdalens IP

Om jag inte minns fel har jag för länge sedan skrivit ett blogginlägg om optimalt ljus och fotbollsanläggningar som jag gärna söker mig till i närområdet. Antagligen har jag inte ändrat åsikter under åren. Snyggt ljus för sportfoto är av det mjukare slaget vilket innebär att kvällsmatcher lockar lite extra. Fotboll spelas sällan i gryningen så tidig väckning är inte aktuell. Det mjuka ljuset inträffar även om det är mulet men om det är blytunga moln och regn i luften tenderar det till att bli lite väl mörkt och murrigt.

IFK Nyköpings flagga vajar vid Folkungavallen med Nyköpings lasarett i bakgrunden

Det finns några fotbollsplaner där kvällssolens strålar faller in bättre än på andra ställen. Jag åker gärna till Enstaberga IP, Folkungavallen, Mårtens Vall eller Ramdalens IP och jagar solnedgångsljuset. Trots att Folkungavallen ligger inne i Nyköping är delar av bakgrunden intressant och acceptabel.

Enstaberga IP är IK Tuns hemmaarena

Hösten (september och oktober) erbjuder de bästa förutsättningarna för kombinationen mjukt ljus och vackra bakgrunder. Jag brukar även gilla kvällarna i mitten av maj fram till midsommar. Jag har fotat fotboll på en lite mer ambitiös nivå sedan 2010, dessförinnan med enklare kameror (inte systemkameror) i några år. Det vore ju konstigt om jag till slut inte blivit åtminstone lite medveten om vad som är schyssta förutsättningar för sportbilder.

Stigtomta IP, utandningsrök trots försommarkväll

Det fula ljuset önskade jag att jag kunde välja bort men så är det ju inte. Starkt solljus mitt på dagen är hemskt. Stenhårda kontraster, överexponerade partier i spelarnas ansikten och kolsvarta skuggor. Tröjfärgerna skevar och reflexer från än det ena än det andra i omgivningarna. Sommarmånaderna bjuder ofta på matcher som spelas mitt på lördagarna och söndagarna och det är bara att avstå eller blunda för fotoresultaten.

Solnedgång vid Mårtens Vall i Vrena

Det finns platser att undvika om man vill ta harmoniska och stämningsfulla fotbollsbilder. Alla dessa konstgräsanläggningar går helst bort eftersom de har stängsel med stolpar runt planerna. Förskräckligt fult. Likaså alla betongarenor med läktare runt hela planen, både för bakgrunden och för det faktum att skuggan från överdelen på arenan kastar ohanterliga skuggor på fotbollsplanen och det råder soliga förhållanden.

Glädjescen med Hargs BK:s herrar på Folkungavallen

En av de absolut största vattendelarna för mig är underlaget. Naturgräs regerar alla dar i veckan medan konstgräs går fetbort. Ett naturgräs är vackert och reflekterar inget ljus, ett konstgräsunderlag är fult och reflekterar solljus på ett rackarns utmanande sätt. Dessutom är konstgräset värdelöst för långa teleobjektiv under solvarma dagar eftersom värmestrålningen ger ett daller som gör att man hellre byter fotogenre och ger sig på porträtt eller gatufoto istället.

Björkviksvallen var en ny bekantskap för mig under 2025, härlig anläggning med bra ljus!

För stämning i fotbollsbilderna är de klassiska fotbollsplanerna som är lantligt belägna mitt val nr 1. Kanske blir inte bilderna bättre på dessa planer än någon annanstans men känslan i magen och bröstet på fotografen tycker i alla fall det. Vi har många fantastiska fotbollsplaner i sydöstra Södermanland med många år på nacken. Där bänkraderna är lite skeva, kioskluckornas färg har flagnat men där tidens tand ger tyngd och existensberättigande. Sjösa IP, Tyrsvallen, Hyttvallen, Mårtens Vall, Råbyborgen, Enstaberga IP, Stigtomta IP, Dammbroängen, Björkviksvallen, Norrbyvallen, Häradsvallen m.fl. har alla plats i mitt hjärta.

Hargs BK:s damer, seriesegrare i div 4, firar på Krikonbacken

Vågar man ställa sig frågan vad som är en bra fotbollsbild? Beror det på vem man vänder sig till med bilden? Vad förväntas av en sportbild? Dessa frågor har jag medvetet och omedvetet burit med mig under de flesta av åren som jag åkt runt och fotat sport. Enstaka gånger under åren har jag också fått tänka till ordentligt när spelare hört av sig och bett mig ta bort bilder eller i förväg aviserat att de inte vill vara med på bild. Då växer tankarna på att jag fotar glada amatörer som kanske känner sig mer utsatta och negativt påverkade av min hobby än glada över att bli förevigade med en boll framför fötterna.

Efter solnedgången på Ramdalens IP, helt okej trots konstgräset ...

För de aktiva och fotbollslagens hang arounds är antagligen en bra fotbollsbild en tajt situation ute på planen. En duell, en kamp om bollen, nickduell, fighting face och jävlar anamma. För vissa är det bara bilder på dem själva som är "bra" fotbollsbilder ... 

När nattmörkret och dimman lagt sig över Ramdalens IP

Med åren tenderar jag allt oftare åt att uppskatta de lite mer utzoomade bilderna som visar mer än en närkamp. Fotbollsbilder där omgivningarna eller bakgrunden får sätta stämningen och berätta mer för betraktaren. Jag tror dock att detta inte riktigt tilltalar huvuddelen av de som kollar igenom mina bildgallerier efter matcherna.

Tunavallen i Eskilstuna är en av dessa anläggningar som är utmanande att fota på

Vad är egentligen en snygg fotbollsbild och hur lockar man även icke sportintresserade att titta och bedöma bilderna som ett foto snarare än en "sportbild"? Jag får nog lägga åtminstone 15 år till på detta för att kanske komma fram till ett svar.

Säsongen 2025 på väg att nå målsnöret

Tack för att du tog dig tid att läsa om mina sporfotografiska funderingar. Detta är något jag verkligen brinner för, som ger mig kickar i vardagen och injektioner av energi när jag behöver det. Kanske är det inte bara jakten på den perfekta fotbollsbilden som pushar mig utan lika viktiga är nog alla härliga människor jag möter där ute vid planerna i samband med match. Tack för att ni finns!

2-årsjubileum och Perioden till Fors tur och retur

Den 13:e oktober betyder oerhört mycket för mig sedan två år tillbaka. Tänk att innehållet i en liten plastpåse kan göra så stor skillnad. En skillnad på liv eller död i mitt fall. Fredagen den 13:e oktober 2023 fick jag ta emot en för mig anonym donators stamceller för att ersätta mina defekta som endast dög till att framkalla akut myeloisk leukemi (AML). Vid 18-tiden på Akademiska sjukhuset i Uppsala påbörjades transplantationen som skickade in en skvätt nya stamceller intravenöst i mitt blodomlopp och med på resan var naturligtvis min "kompis" droppställningen som jag suttit ihop med så många dagar i samband med de förberedande cellgiftsbehandlingarna.

En livschans levererad i en liten platspåse vid min stamcellstransplantation 13/10 -23

Vad betyder det att få en chans till i livet? Efter två år har jag ännu inte riktigt fattat galoppen. Tacksamhet, naturligtvis, med inslag av förundran och en smula förvåning. Hände allt detta mig? Tiden efter transplantationen ägnades inte bara åt återhämtning, jag blev tvungen att stånga mig igenom lymfkörtelcancer (lymfom) som uppstod p.g.a. ett uselt immunförsvar där ett återkommande virus triggade igång cancerprocessen. En lång och utdragen sjukperiod där jag först i oktober 2024 fick beskedet att jag var helt fri från tumörer i svalg och matstrupe. Det senaste året har jag jobbat, först deltid och från och med i maj detta år på heltid. En normaliserad vardag och uppslukad av jobbet har jag knuffat undan delar av efterbearbetningen. Ändå återkommer tankarna till episoder under den fem månader långa sjukhusvistelsen. Mobiltelefonen "hjälper" till att påminna om bilder jag tog under sommaren och hösten 2023, inte alltid helt smickrande selfies på ett kortisonsvullet och skägglöst ansikte samt ett skalligt huvud.

Vy från personalparkeringen vid Nyköpings lasarett den 12/10 -25

Spetsen av gamla länslasarettet till vänster och Nyköpings lasaretts höghus i mitten av bilden

Måndagen den 20:e oktober ska jag till Akademiska sjukhuset i Uppsala för 2-årskontroll efter stamcellstransplantationen. Nu är det ett år sedan jag var på Akademiska senast, alla kontroller och läkarkontakter efter oktober -24 har skett hos Hematologimottagningen på Mälarsjukhuset i Eskilstuna. Blodprover (ett 10-tal provrör) är redan lämnade inför Uppsala-besöket och väl däruppe ska jag göra en spirometri-undersökning och troligtvis även ett benmärgsprov. Dessutom ska jag hämta en hårddisk med sörmländska neurofysiologi-undersökningar när jag ändå är där ... (det är helt i sin ordning, denna uppgift utför jag på ledig tid men det är definitivt ett jobbrelaterat uppdrag).

Promenadstråk vid Perioden, precis bredvid forspaddlarnas bana

Uppfört helt utan byggnadslov ...

Sedan i början av sommaren har jag blivit drastiskt sämre i min högra höft. Artrosen har satt tänderna i min ännu inte opererade sida. Numera går jag inte ett enda steg utan att det bokstavligen gör skitont. Min avsikt har varit att invänta 2-årskontrollen i Uppsala och om allt ser okej ut så går jag vidare med ortopedkontakterna. Nu slumpar det sig så att jag redan har fått en röntgentid i början av november eftersom de skulle göra en efterkontroll efter höftoperationen 2021 för att kolla så att inte proteslossning uppstått. Vi får se hur det går, nu har du i alla fall en förklaring till varför jag publicerar så få bilder i min fotoblogg. Jag kommer helt enkelt inte ut i naturen med min kamera längre.

I mitten av 80-talet låg Lundbergs Produkter i byggnaden till höger (vid Perioden)

Nu är Aleaverken ersatt av bostadshus och en ny promenadväg längst ån är upprättad

Det som har hållit humöret uppe har varit fotbollsfotograferandet under vår, sommar och höst. Det kräver inte lika mycket fysiskt av mig även om mitt 400 mm-objektiv är aptungt, som tur är brukar parkering finnas i närheten av fotbollsplanerna. I ett kommande blogginlägg ska jag samla ihop några bilder från säsongen som nu börjar ta slut och presentera bilder ur ett fotografiskt perspektiv snarare än ett sportperspektiv.

Numera finns en gångväg under järnvägsbron på båda sidorna av Nyköpingsån

På vägen mellan Perioden och Fors fabriker

Bilderna i detta blogginlägg (utom den första) är tagna söndagen den 12/10 då jag tog med mig ett kamerahus och ett par objektiv för en promenad längst Nyköpingsån mellan Perioden och Fors och sedan tillbaka igen på andra sidan ån. Det är nu hösten är som fagrast och helgen har bjudit på strålande solsken och ytterst behagligt väder. Tack, det kommer ruggigare tider men nu är batterierna lite laddade i alla fall.

Fors f.d. ullspinneri i mitten av Nyköpingsåns flöde

Höstsolen letar sig fram genom löven som börjar skifta färg. Skuggorna är långa.

Västra kyrkogården i Nyköping

Tårtbitarna är inhandlade och jag firar min tvåårsdag högtidligt under måndagen den 13:e. Jag ska även hinna med att jobba och försöka ta mig till veckans första träningspass på gymmet. Lite ordning på torpet måste det vara, även för en tvååring.