När hösten övergick till vinter

Fredagen den 14:e november var dagen då fulhösten lämnade över stafettpinnen till vintern. Från drägligt milda temperaturer till kyla, från strumpläst till fårskinnstofflor. Jag jobbar hemifrån i snitt ett par dagar i veckan och när ljuset började krypa fram fredagen den 14:e så gick jag utanför altandörren på baksidan av huset och fångade trädgårdens sista blommor.

Höstens sista överlevare

Tack vare sent planterade lökar fick vi njuta av färgprakt i elfte timmen. Stackars blomma, att vakna till liv när omgivningen sedan länge gett upp. Minuterna efter att jag tagit bilden här ovanför gick blomstjälken av och blommorna hängde lite ledsamt nedåt istället.

En sorglig samling klena höstastrar

Jag fotade med min Canon EOS 5D Mark IV och min trotjänare Canon EF 100 mm macro. Det blir i stort sett noll fotografering utanför sportvärlden för mig just nu. Därför dammar jag liksom inte av objektiven och kamerahusen som används till "vanlig" fotografering. Sedan ett par veckor tillbaka är det krycka som gäller igen, det blev ungefär ett år utan krycka. Röntgade mina höfter nyligen och väntar på besked, troligtvis närmar jag mig en höftprotes även på högersidan där artrosen fått fritt spelrum i en allt högre takt.

Att leta fotomotiv runt villan i Stigtomta är torftigt. Med macroobjektivet kan jag i alla fall hitta isolerade motiv och små detaljer. Under vintern kanske jag lyckas mata in lite övervintrande småfåglar till fågelbordet och det kan ju bli trevliga bilder med hjälp av det långa teleobjektivet, en telekonverter och gimbalhuvudet på stativet.

Julen närmar sig med stormsteg och bilden till årets julkort är i alla fall tagen. Skönt. Nu har jag ett par kuvert vid skrivbordet fulla med förstoringar som senare ska läggas på posten till en utvald skara stackars mottagare.

Fotosummering av fotbollssäsongen 2025

Går det att ta snygga sportbilder? Nej, enligt den breda allmänheten är sportbilder helt ointressanta med några få undantag. Fotbollsbilder hamnar ännu längre ner på betygsskalan. För oss sportfoto-nördar är det annorlunda, vi kan se och uppskatta fotbollsbilder även där det enbart visas en isolerad actionsekvens. Om jag trots allt ska försöka mig på att illustrera ett fotoblogginlägg med fotbollsbilder får jag gräva bland bilderna med något annorlunda motiv för att blidka de sportskeptiska läsarna.

Höst. Säsongens sista match. Avbytarbås på Norrbyvallen. Stretching.

Denna fotbollssäsong har jag slukat så många fotbollsmatcher jag hunnit och orkat. Oftast en match i veckan, det är ungefär vad jag har mäktat med i kombination med heltidsarbete och min bakgrund som tidigare sjukskriven. Jag har älskat varje minut, vad kul jag har haft!

Försommarkväll på Ramdalens IP

Om jag inte minns fel har jag för länge sedan skrivit ett blogginlägg om optimalt ljus och fotbollsanläggningar som jag gärna söker mig till i närområdet. Antagligen har jag inte ändrat åsikter under åren. Snyggt ljus för sportfoto är av det mjukare slaget vilket innebär att kvällsmatcher lockar lite extra. Fotboll spelas sällan i gryningen så tidig väckning är inte aktuell. Det mjuka ljuset inträffar även om det är mulet men om det är blytunga moln och regn i luften tenderar det till att bli lite väl mörkt och murrigt.

IFK Nyköpings flagga vajar vid Folkungavallen med Nyköpings lasarett i bakgrunden

Det finns några fotbollsplaner där kvällssolens strålar faller in bättre än på andra ställen. Jag åker gärna till Enstaberga IP, Folkungavallen, Mårtens Vall eller Ramdalens IP och jagar solnedgångsljuset. Trots att Folkungavallen ligger inne i Nyköping är delar av bakgrunden intressant och acceptabel.

Enstaberga IP är IK Tuns hemmaarena

Hösten (september och oktober) erbjuder de bästa förutsättningarna för kombinationen mjukt ljus och vackra bakgrunder. Jag brukar även gilla kvällarna i mitten av maj fram till midsommar. Jag har fotat fotboll på en lite mer ambitiös nivå sedan 2010, dessförinnan med enklare kameror (inte systemkameror) i några år. Det vore ju konstigt om jag till slut inte blivit åtminstone lite medveten om vad som är schyssta förutsättningar för sportbilder.

Stigtomta IP, utandningsrök trots försommarkväll

Det fula ljuset önskade jag att jag kunde välja bort men så är det ju inte. Starkt solljus mitt på dagen är hemskt. Stenhårda kontraster, överexponerade partier i spelarnas ansikten och kolsvarta skuggor. Tröjfärgerna skevar och reflexer från än det ena än det andra i omgivningarna. Sommarmånaderna bjuder ofta på matcher som spelas mitt på lördagarna och söndagarna och det är bara att avstå eller blunda för fotoresultaten.

Solnedgång vid Mårtens Vall i Vrena

Det finns platser att undvika om man vill ta harmoniska och stämningsfulla fotbollsbilder. Alla dessa konstgräsanläggningar går helst bort eftersom de har stängsel med stolpar runt planerna. Förskräckligt fult. Likaså alla betongarenor med läktare runt hela planen, både för bakgrunden och för det faktum att skuggan från överdelen på arenan kastar ohanterliga skuggor på fotbollsplanen och det råder soliga förhållanden.

Glädjescen med Hargs BK:s herrar på Folkungavallen

En av de absolut största vattendelarna för mig är underlaget. Naturgräs regerar alla dar i veckan medan konstgräs går fetbort. Ett naturgräs är vackert och reflekterar inget ljus, ett konstgräsunderlag är fult och reflekterar solljus på ett rackarns utmanande sätt. Dessutom är konstgräset värdelöst för långa teleobjektiv under solvarma dagar eftersom värmestrålningen ger ett daller som gör att man hellre byter fotogenre och ger sig på porträtt eller gatufoto istället.

Björkviksvallen var en ny bekantskap för mig under 2025, härlig anläggning med bra ljus!

För stämning i fotbollsbilderna är de klassiska fotbollsplanerna som är lantligt belägna mitt val nr 1. Kanske blir inte bilderna bättre på dessa planer än någon annanstans men känslan i magen och bröstet på fotografen tycker i alla fall det. Vi har många fantastiska fotbollsplaner i sydöstra Södermanland med många år på nacken. Där bänkraderna är lite skeva, kioskluckornas färg har flagnat men där tidens tand ger tyngd och existensberättigande. Sjösa IP, Tyrsvallen, Hyttvallen, Mårtens Vall, Råbyborgen, Enstaberga IP, Stigtomta IP, Dammbroängen, Björkviksvallen, Norrbyvallen, Häradsvallen m.fl. har alla plats i mitt hjärta.

Hargs BK:s damer, seriesegrare i div 4, firar på Krikonbacken

Vågar man ställa sig frågan vad som är en bra fotbollsbild? Beror det på vem man vänder sig till med bilden? Vad förväntas av en sportbild? Dessa frågor har jag medvetet och omedvetet burit med mig under de flesta av åren som jag åkt runt och fotat sport. Enstaka gånger under åren har jag också fått tänka till ordentligt när spelare hört av sig och bett mig ta bort bilder eller i förväg aviserat att de inte vill vara med på bild. Då växer tankarna på att jag fotar glada amatörer som kanske känner sig mer utsatta och negativt påverkade av min hobby än glada över att bli förevigade med en boll framför fötterna.

Efter solnedgången på Ramdalens IP, helt okej trots konstgräset ...

För de aktiva och fotbollslagens hang arounds är antagligen en bra fotbollsbild en tajt situation ute på planen. En duell, en kamp om bollen, nickduell, fighting face och jävlar anamma. För vissa är det bara bilder på dem själva som är "bra" fotbollsbilder ... 

När nattmörkret och dimman lagt sig över Ramdalens IP

Med åren tenderar jag allt oftare åt att uppskatta de lite mer utzoomade bilderna som visar mer än en närkamp. Fotbollsbilder där omgivningarna eller bakgrunden får sätta stämningen och berätta mer för betraktaren. Jag tror dock att detta inte riktigt tilltalar huvuddelen av de som kollar igenom mina bildgallerier efter matcherna.

Tunavallen i Eskilstuna är en av dessa anläggningar som är utmanande att fota på

Vad är egentligen en snygg fotbollsbild och hur lockar man även icke sportintresserade att titta och bedöma bilderna som ett foto snarare än en "sportbild"? Jag får nog lägga åtminstone 15 år till på detta för att kanske komma fram till ett svar.

Säsongen 2025 på väg att nå målsnöret

Tack för att du tog dig tid att läsa om mina sporfotografiska funderingar. Detta är något jag verkligen brinner för, som ger mig kickar i vardagen och injektioner av energi när jag behöver det. Kanske är det inte bara jakten på den perfekta fotbollsbilden som pushar mig utan lika viktiga är nog alla härliga människor jag möter där ute vid planerna i samband med match. Tack för att ni finns!

2-årsjubileum och Perioden till Fors tur och retur

Den 13:e oktober betyder oerhört mycket för mig sedan två år tillbaka. Tänk att innehållet i en liten plastpåse kan göra så stor skillnad. En skillnad på liv eller död i mitt fall. Fredagen den 13:e oktober 2023 fick jag ta emot en för mig anonym donators stamceller för att ersätta mina defekta som endast dög till att framkalla akut myeloisk leukemi (AML). Vid 18-tiden på Akademiska sjukhuset i Uppsala påbörjades transplantationen som skickade in en skvätt nya stamceller intravenöst i mitt blodomlopp och med på resan var naturligtvis min "kompis" droppställningen som jag suttit ihop med så många dagar i samband med de förberedande cellgiftsbehandlingarna.

En livschans levererad i en liten platspåse vid min stamcellstransplantation 13/10 -23

Vad betyder det att få en chans till i livet? Efter två år har jag ännu inte riktigt fattat galoppen. Tacksamhet, naturligtvis, med inslag av förundran och en smula förvåning. Hände allt detta mig? Tiden efter transplantationen ägnades inte bara åt återhämtning, jag blev tvungen att stånga mig igenom lymfkörtelcancer (lymfom) som uppstod p.g.a. ett uselt immunförsvar där ett återkommande virus triggade igång cancerprocessen. En lång och utdragen sjukperiod där jag först i oktober 2024 fick beskedet att jag var helt fri från tumörer i svalg och matstrupe. Det senaste året har jag jobbat, först deltid och från och med i maj detta år på heltid. En normaliserad vardag och uppslukad av jobbet har jag knuffat undan delar av efterbearbetningen. Ändå återkommer tankarna till episoder under den fem månader långa sjukhusvistelsen. Mobiltelefonen "hjälper" till att påminna om bilder jag tog under sommaren och hösten 2023, inte alltid helt smickrande selfies på ett kortisonsvullet och skägglöst ansikte samt ett skalligt huvud.

Vy från personalparkeringen vid Nyköpings lasarett den 12/10 -25

Spetsen av gamla länslasarettet till vänster och Nyköpings lasaretts höghus i mitten av bilden

Måndagen den 20:e oktober ska jag till Akademiska sjukhuset i Uppsala för 2-årskontroll efter stamcellstransplantationen. Nu är det ett år sedan jag var på Akademiska senast, alla kontroller och läkarkontakter efter oktober -24 har skett hos Hematologimottagningen på Mälarsjukhuset i Eskilstuna. Blodprover (ett 10-tal provrör) är redan lämnade inför Uppsala-besöket och väl däruppe ska jag göra en spirometri-undersökning och troligtvis även ett benmärgsprov. Dessutom ska jag hämta en hårddisk med sörmländska neurofysiologi-undersökningar när jag ändå är där ... (det är helt i sin ordning, denna uppgift utför jag på ledig tid men det är definitivt ett jobbrelaterat uppdrag).

Promenadstråk vid Perioden, precis bredvid forspaddlarnas bana

Uppfört helt utan byggnadslov ...

Sedan i början av sommaren har jag blivit drastiskt sämre i min högra höft. Artrosen har satt tänderna i min ännu inte opererade sida. Numera går jag inte ett enda steg utan att det bokstavligen gör skitont. Min avsikt har varit att invänta 2-årskontrollen i Uppsala och om allt ser okej ut så går jag vidare med ortopedkontakterna. Nu slumpar det sig så att jag redan har fått en röntgentid i början av november eftersom de skulle göra en efterkontroll efter höftoperationen 2021 för att kolla så att inte proteslossning uppstått. Vi får se hur det går, nu har du i alla fall en förklaring till varför jag publicerar så få bilder i min fotoblogg. Jag kommer helt enkelt inte ut i naturen med min kamera längre.

I mitten av 80-talet låg Lundbergs Produkter i byggnaden till höger (vid Perioden)

Nu är Aleaverken ersatt av bostadshus och en ny promenadväg längst ån är upprättad

Det som har hållit humöret uppe har varit fotbollsfotograferandet under vår, sommar och höst. Det kräver inte lika mycket fysiskt av mig även om mitt 400 mm-objektiv är aptungt, som tur är brukar parkering finnas i närheten av fotbollsplanerna. I ett kommande blogginlägg ska jag samla ihop några bilder från säsongen som nu börjar ta slut och presentera bilder ur ett fotografiskt perspektiv snarare än ett sportperspektiv.

Numera finns en gångväg under järnvägsbron på båda sidorna av Nyköpingsån

På vägen mellan Perioden och Fors fabriker

Bilderna i detta blogginlägg (utom den första) är tagna söndagen den 12/10 då jag tog med mig ett kamerahus och ett par objektiv för en promenad längst Nyköpingsån mellan Perioden och Fors och sedan tillbaka igen på andra sidan ån. Det är nu hösten är som fagrast och helgen har bjudit på strålande solsken och ytterst behagligt väder. Tack, det kommer ruggigare tider men nu är batterierna lite laddade i alla fall.

Fors f.d. ullspinneri i mitten av Nyköpingsåns flöde

Höstsolen letar sig fram genom löven som börjar skifta färg. Skuggorna är långa.

Västra kyrkogården i Nyköping

Tårtbitarna är inhandlade och jag firar min tvåårsdag högtidligt under måndagen den 13:e. Jag ska även hinna med att jobba och försöka ta mig till veckans första träningspass på gymmet. Lite ordning på torpet måste det vara, även för en tvååring.

En vecka med viss anspänning

Den vecka som i skrivande stund är på väg att ebba ut har innehållit två saker att vara lite nervös inför. Det är vitt skilda saker men likväl har de sugit de sig fast och gnagt på mitt sinne. Förra lördagen hade jag den stora glädjen att fota rugby för första gången sedan försommaren -23. Att det innebar en resa ända upp till Gubbängen i Stockholm är numera den bistra sanningen eftersom de mer närliggande rugbylagen försvunnit. Inklusive några grandiosa felnavigeringar kom jag hem och skulle läsa in bilderna från de två kamerahus jag hade haft med mig. Min Canon R3 var problemfri men min något äldre Canon R6 ville inte alls vara med. Det gick inte att koppla kameran till datorn med USB-C-kabeln vilket ledde till att jag fick ta ut minneskortet och läsa över bildfilerna via en minneskortläsare.

Hortensian framför husets entré har en riktig höjdarsäsong

Under den vecka som passerat har jag inte haft någon tid att felsöka eller undersöka kamerastrulet. Det har gnagt men fått förbli olöst. Nu under lördagsförmiddagen kunde jag i alla fall peta lite på kameragrejorna och vad jag än gjorde funkade det till sist. Kanske ett av de två SD-korten i kameran var orsaken (jag bytte plats på dem). För övrigt så fullkomligen hatar jag SD-kort, en opålitlig och känslig teknik som är ungefär lika hårresande driftosäker som Bluetooth. De få bilderna jag visar i dagens blogginlägg är tagna med R6:an och mitt EF 16-35 mm-objektiv samt mitt relativt nyanskaffade RF 70-200 mm-objektiv.

Den andra händelsen under veckan som sugit musten ur mig är min arbetsgivares byte av journalsystem. Region Sörmland har tillsammans med andra regioner gjort en upphandling (ett arbete som inleddes 2016) och tisdagen den 16/9 var det äntligen dags för vår region att ta klivet över till Cosmic istället för NCS Cross som togs i drift 1992. Mina olika roller inom förvaltning av IT-system inom regionen berörs egentligen bara perifert men likväl ingår jag i en temporär central supportstruktur tillsammans med många andra. Vad skulle hända vid övergången, hur hårt tryck skulle det bli på alla medarbetare och konsulter som var inblandade?

Dags att klippa gräsmattan för att bli av med svamp-skrällena

Det har hittills gått bra. Nästan över förväntan bra. Å andra sidan har vi bara använt vårdinformationssystemet i några dagar och det lär säkert dyka upp läskigheter de kommande veckorna. Behovet av användarstöd är i inledningen stort och de som bemannar den lokala supporten gör ett galet bra jobb. För min del är jag bara en liten, liten bricka utan större inblandning men visst är det häftigt att vara med om ett förändringsarbete i den här storleksklassen. Nästa gång regionen byter journalsystem är jag definitivt inte med på resan.

Nu tar jag helg, ett par dagars välbehövlig vila och ska väl hinna med både gräsklippning, fotbollsfotografering (med förhoppningsvis en hel R6:a) och en 60-årsskiva.

Trevlig helg!

En minnesvärd roadtrip norrut

Nu vet jag med säkerhet att jag inte längre tål myggbett. Förra sommaren fick jag två myggbett som både svullnade upp likt getingstick och kliade i en halv evighet. Då tänkte jag att det kanske berodde på att mitt nya immunförsvar inte riktigt var uppe och sprang ännu och att jag dessutom genomgick en lymfom-behandling med antikroppar. För att testa min motståndskraft mot myggor denna sommar såg jag till att söka mig dit alla vet att myggen och knotten härskar. En roadtrip mot Norrland!

Första stoppet på vår roadtrip blev Höga kusten med en hotellnatt i Kramfors

Redan på försommaren 2023 hade jag börjat fundera på om Anita och jag skulle åka en sväng norrut i landet. Precis som vi gjorde sommaren 1991, två år innan vi fick vårt första barn, då vi puttrade iväg i Golfen med ett tält och nyfikna sinnen. Då kom vi till Jokkmokk som längst (för att med liten marginal passera polcirkeln.) Nu blev resan -23 inte av och inte heller sommaren därefter kunde någon resa genomföras.

Luleå visade sig från sin allra bästa sida

En promenad längst kajkanten i Luleå gjorde gott för bilstela leder

Vi hade varsitt önskemål inför resan, Anita ville åka till Ishotellet i Jukkasjärvi och jag ville till Abisko. Dessa platser ligger långt, långt bort. Jag snickrade på en resplan där dagsetapperna i bilen inte skulle bli allt för långa med hänsyn till mina gubbhöfter. 10 dagar skulle vi vara borta och de viktigaste hotellbokningarna på vägen upp, på Ishotellet och i närheten av Abisko gjordes några dagar innan vi drog iväg söndagen den 27/7.

Även sommaren 1991 passerade vi polcirkeln och givetvis måste en bild tas som bevis

Detta är ju ingen reseblogg så jag borde hålla detta någorlunda kort och koncist. Jag tänker inte heller mjölka denna resa på innehåll till massor av blogginlägg, detta blir det enda inlägget och jag länkar i slutet av texten till ett bildgalleri med bilder som inte får plats i inlägget.

Bakom Anita ligger den del av ishotellet som är igång året runt

Vår resplan norrut såg ut på följande sätt; E4:an norrut med en första övernattning i Kramfors. Nästa natt tillbringade vi i Luleå innan vi åkte vidare mot Kiruna och närliggande Jukkasjärvi. På ishotellet bodde vi en första natt i ett isrum medan den andra natten tillbringades i ett av de varma hotellrum som finns på området. Vi åkte sedan vidare till Abisko eller snarare Björkliden där jag bokat ett par nätter på Hotell Fjället. Så långt hade vi bokat boendet i förväg. Återresan söderut gjordes längst Inlandsvägen och vi bokade boenden en dag i förväg. Jokkmokk förärades med ett stopp men den tänkta övernattningen i Storuman hoppade vi över och körde istället den långa vägen ner till Östersund i ett svep. Eftersom vi låg en dag före i schemat stannade vi två nätter på hotellet i Östersund. Slutligen blev det en natt på hotell i Falun innan vi landade hemma i Stigtomta igen onsdagen den 6/8.

Det finns ett 20-tal isrum som är igång året runt på ishotellet

I detta rum tillbringade vi vår första natt i Jukkasjärvi

Högsommarvärmen låg kvar över norra Sverige när vi åkte norrut. Den andra dagen på ishotellet bjöd dock på en tillfällig väder-glitch. Vi fick tyvärr ett regnigt dagsbesök i Kiruna där vi ville se hur de flyttar stadskärnan och kyrkan (kyrkans flytt sker den 19-20/8 och kommer att TV-sändas). Det kom några regnstänk på oss under en minut när vi var i Falun men annars kretsade snarare bekymren kring värmen än att det var kallt och blött.

Kyrkan i Kiruna stod uppallad i väntan på den stora flytten

Sammanlagt fick vi ihop ungefär 335 mil på denna resa. Då ingick även en resa över till Norge och staden Harstad när vi var i Björkliden. Det var värt tiden i bilen, rackarns vad vackert och annorlunda det var längst vägen och på plats i Norge! Hade vi haft fler dagar på oss skulle vi ha åkt ner bland Lofotens alla öar men det hade plussat på reselängden betydligt.

En fors utanför vårt hotell i Björkliden

Hotell Fjället i Björkliden bjöd på magisk utsikt från rumsfönstren ...

... Lapporten, kanske Sveriges mest kända och fotograferade fjällmotiv

Att åka så långt på våra semestertrafikerade vägar kan innebära problem men vi slapp alla typer av missöden. Norr om Gävle såg vi en Mercedes med öppen motorhuv och stora eldslågor som slog upp ur motorrummet. De fick hjälp av andra som stannat. Vi såg några stackare som tömt sina bagageutrymmen för att komma åt reservdäcken. En misstänkt påkörd ren på vägen över dammen i Porjus bekymrade oss en smula. Annars var det mest vägarbeten som störde harmonin och värst var det runt Kiruna. Både söder och norr om staden genomfördes omfattande vägarbeten och värst var det norra som bjöd på knappa två mil av grusväg som var en blandning av tvättbräde och gropar.

Utsiktsplats norr om Harstad i Norge

En sandstrand söder om Harstad

10 hotellnätter ger ju chansen att ranka de olika hotellen, deras rum och service. I förekommande fall även deras restauranger. Svårast är nog att ställa om när man kommer hem, vem ställer fram allt på morgonen till frukostbuffén? Om vi ska hotell-toppen och botten så fick vi detta i början av resan. Tyvärr kan jag inte annat än placera Kramfors Stadshotell i botten. Välstädat och helt okej frukost men toaletten var så liten att man närapå stod med en fot i toalettstolen när man skulle torka sig efter duschen. Det luktade fotsvett (!) när vi kom in på rummet och utanför fönstret gick genomfartstrafiken och ett järnvägsspår. För bara ett par hundralappar mer fick vi resans bästa hotellupplevelse på Clarion Hotel Sense i Luleå. Vilket hotell! Och rödingen till middag var ljuvligt god.

Innan vi lämnade Abisko-området gick vi en liten slinga (men inte Kungsleden)

Nästan alla hotellen placeras tätt efter det bästa i Luleå. Mest speciell var naturligtvis övernattningen i det fryskalla rummet på ishotellet och det är antagligen värt en alldeles egen berättelse. Ja, det är mellan -5 och -8 grader i rummen. Nej, vi frös inte eftersom sovsäckarna var utmärkt varma. Om jag sov? Inte mycket, madrassen var något för hård för mina höfter och framåt småtimmarna slumrade jag till av ren utmattning i ett par, tre timmar innan det var dags att gå upp. Om jag kan rekommendera det? Absolut, den upplevelsen går inte av för hackor! De 20 rummen är exceptionellt utsmyckade av konstnärer som jobbat med snö och is och snillrik belysning. Man kan dagtid besöka dessa rum för några hundra per skalle utan att behöva boka rum, då har man även tillgång till isbaren.

Jokkmokk by night (eller snarare evening)

Min känslomässiga höjdpunkt kom i Abisko-området. Jag hade en liten förhoppning att kanske få se en glimt av Lapporten men tolkade det som att man kanske var tvungen att gå en bit på Kungsleden för att få denna ikoniska fjällvy i blickfånget. När vi checkat in på Hotell Fjället i Björliden och klev in i rummet såg jag att vi hade Lapporten synlig t.o.m. från huvudkuddarna i sängen. Anita såg nog aldrig att jag blev lite rörd och tårögd över en sådan skitsak men det blev jag.

Dagen innan vi anlände till Östersund avslutades årets Storsjöyra

Nu finns bildbevis på att vi antingen varit i Östersund eller gjort en egen skylt ...

Äldre bebyggelse i Östersunds centrum

Under vår resa söderut på Inlandsvägen så hade vi hela tiden Inlandsbanan intill oss. Jag ägnade åtminstone en halv dag åt att försöka övertyga min resekamrat om hur kul det skulle vara att sätta sig i ett tåg och åka åtminstone delar av Inlandsbanan i framtiden. Varför jag är så road av att åka tåg vet jag inte men nu vet jag att vi definitivt inte delar detta intresse och att våra resevisioner skiljer sig åt en smula.

Falu koppargruva eller åtminstone dagbrottet

De gamla bostadskvarteren mellan gruvan och stadskärnan i Falun

På denna resa hade jag packat min kameraryggsäck med min Canon R6-kamera, mitt 16-35 mm-objektiv, mitt RF 70-200 mm-objektiv samt det lilla 40 mm-pannkaksobjektivet. De allra flesta bilderna tog jag med 16-35 mm-zoomen. Faktum är att jag även tog ganska många bilder med min mobiltelefons inbyggda kamera men de bilderna har jag inte använt mig av i detta blogginlägg eller i bildgalleriet jag sammanställt.

Du hittar 130 bilder från vår roadtrip HÄR >>>

Med en längtan tillbaka till Lapplandsfjällen sätter jag nu punkt för denna gång.