söndag 30 mars 2025

Nytt i fotoryggsäcken och läskig rengöring

I något år har jag sneglat efter att ersätta min vidvinkel-zoom. Mitt Canon EF 17-40 mm f/4,0 har hängt med länge men inte blivit ett dugg bättre bara för det. Bländare 4 håller inte riktigt måttet vid sportfoto inomhus men det är framförallt övriga optiska egenskaper som gärna fått vara bättre än de som 17-40 mm-objektivet besitter. För att vara ett L-objektiv är det i alla fall förhållandevis billigt och hyfsat litet och smidigt. Det kan man inte säga om min nya kompis i kameraryggsäcken.


Trots att jag idag har två av Canons spegelfria kamerahus har jag inte köpt på mig mer än ett RF-objektiv. Nu när jag letat vidvinkelobjektiv har inte heller RF-serien varit riktigt aktuell, jag vill fortsätta använda mina äldre kamerahus ännu ett tag framöver. Canons EF 16-35 mm f/2,8L III USM slutade tillverkas för något år sedan och det är sällan objektivet dyker upp på begagnatmarknaden. Plötsligt och äntligen hade Cyberphoto ett objektiv till salu och jag slog till. Härligt, detta objektiv har kraftigt förbättrats för varje version som släppts och nu har jag en vidvinklig kompis att vara nöjd med.


Även om 16-35 mm passar bra för landskapsbilder är gluggen inte för den svage. Det är en tung klump med glas som gärna hade fått vara lättare om man har objektivet monterat på kameran man bär med sig på promenaderna. I början av veckan sken solen och jag tog en 3 km-runda för att testa objektivet trots att det mesta i naturen fortfarande är hemskt oinspirerande att fota. Smuts-våren är nästan fulare än ful-hösten i november. Allt är grått, smutsigt och dammigt. Vi går dock mot ljusare och finare tider när mars övergår i april.


I samband med min beställning av objektivet från Cyberphoto lade jag även en beställning på ett sensorrengöringskit. Min Canon R6-kamera har fått ett irriterande dammkorn på sensorn och det förbaskade dammkornet sitter nästan i mitten av alla bilder jag tar. Med teleobjektiv syns det inte så tydligt men ju mer vidvinkligt desto synligare är fläcken. Jag har alltid bävat för att själv försöka mig på sensorrengöring men att behöva skicka iväg kameran till Göteborg bara för en sensorrengöring har inte känts lockande. Nu tog jag tjuren vid hornen, vågade riskera att skrapa sönder sensorn och lyckades framgångsrikt städa bort det irriterande dammkornet. Mission completed!


Inför förra helgen drog jag på mig en förkylning med feber, snuva och hosta. En vecka senare är jag fortfarande drabbad av hostan som inte vill ge vika. Jag har jobbat så när som på en dag och nu siktar jag på att ta mig till Eskilstuna under måndagen för ett bokat läkarbesök. Mitt svajiga immunförsvar har fått påfyllnadsdoser av vaccin i veckan. Nu längtar jag efter att bli piggare igen så att jag kan komma tillbaka till gymmet. Det ska tydligen inte vara för enkelt att återfå ett normalt vardagsliv.

lördag 8 mars 2025

Till slut så vänder det

Med en stor portion tålamod belönas den som väntar tillräckligt länge. Efter två prövande månader har vindarna äntligen vänt. Januari och februari kan läggas bakom mig, rackarns skitmånader, och nu är äntligen kroppen och sinnet inställt på mer än bara sömn och vila. Febern som började dagen innan trettonhelgen gav sig i mitten av februari och därefter har saker och ting sakta men säkert pekat i positivare riktning. Orsaken till denna långa ökenvandring hittades aldrig, febern och de höga CRP-värdena var symptom som kom och gick utan att presentera sig ordentligt.

Kalmar i slutet av september -24

Kalmar slott

Söndagen den 2:a mars vågade jag mig tillbaka till gymmet för första gången sedan nyårsaftonen då jag senast tränade. Välkommen träningsvärk, nu kör vi igen! Med tilltagande krafter ger jag mig i kast med ett allt hårdare tryck i arbetet. Jag är sjukskriven på 25% t.o.m. april, jobbar alltså 30 timmar i veckan, och det är rejält knepigt att få omgivningen i regionen att förstå att jag inte är tillbaka till 100%. Det var lättare när jag jobbade 50%, då var det mer uppenbart att jag inte var på plats hela dagarna.

Norra Öland, stranden där vraket Swiks tar sin sista vila

Trots att det gått månader och t.o.m. år sedan min leukemibehandling befinner jag mig fortfarande i en normaliseringsprocess. Allt blir inte exakt som före diagnosen, omkalibreringen av själen tar tid och känslorna bearbetas fortfarande. Då och då påminns jag mer konkret om vad som hänt, de allt glesare läkarkontrollerna och tidsbokningarna för vaccinationer "hjälper" mig att inte glömma. Igår gjorde jag mig en otjänst när jag tittade in i bildgalleriet på min surfplatta som gjorde mig sällskap när jag var inlagd på sjukhus. Jag tog regelbundet självporträtt där jag låg i sjuksängen, en skägg- och hårfri gubbe som emellanåt var lite kortisonsvullen och vissa gånger såg sliten ut men emellanåt ändå kunde dra på mungiporna.

Neptuni åkrar vid Byxelkrok på norra Öland



Bilderna i detta blogginlägg är tagna i samband med en liten tripp till Kalmar och Öland som gjordes i höstas. Då var det oerhört välgörande att komma iväg några dagar, byta miljö och känna sig lite fri och normal. Höstens sista varma dagar innan skiftet kom och vi inte längre kunde förneka vilken årstid vi hade att förhålla oss till. Jag hade bara varit på Öland en gång tidigare (sommaren 2013) medan Anita varit på den långsmala ön några gånger tidigare. Vi hittade de uppenbara utflyktsmålen som jag redan besökt men Neptuni åkrar fick jag nu se för första gången. En höjdare!

Byrums raukar


De allra bästa timmarna blev när vi besökte Ölands södra udde med Ottenby fågelstation och fyren Långe Jan som uppenbart blickfång. Där fick jag äta stekt strömmingsflundra med potatismos, skirat smör och rårörda lingen. Kungsfåglarna irrade runt i ett träd bredvid oss, flyttfåglarna drog söderut. Vi träffade bekanta från Stigtomta och pratade oss igenom ett par timmar i det sommarvarma solskenet. En energi-boost som räckte länge efter hemkomsten.

Metallskarv nedanför Långe Jan

Ölands södra udde

Hur fångar vi dagen på bästa sätt? Hur lär man sig att leva i stunden? Svaren på dessa fråga bär var och en på och de är olika för varje individ. Många med mig har inte ens svar på dessa frågor, det blir som det blir typ. Denna helg ska jag försöka ta mig iväg och fota handboll för första gången på väldigt länge och sedan ska jag ge mig i kast med redskapen på gymmet innan söndagen är över. Det är också ett sätt att tillbringa sina dagar.