Vårsöndag i februari

Jag ägnade lördagen åt bildredigering och bloggande efter fredagskvällens ishockeymatch i Gnesta. Lite då och då roade jag mig med hunden Enzo som var på tillfälligt besök när matte åkte till Norrköping på en shoppingrunda. Söndagens fokus låg till 99% på träningsmatchen som flicklaget i Stigtomta IF skulle spela mot DFK Värmbol under eftermiddag/kväll i Katrineholm. Eftersom solen sken så lockande så var jag bara tvungen att gå ut en liten stund innan surret med fotbollstjejerna skulle ta vid.

Snödropparna utanför vårt hus njöt av ljuset och plusgraderna

Jag skruvade dit macroobjektivet på kameran och tog mig över järnvägen för att därefter gå längst bäcken som rinner ut i Hallbosjön. Det där "skitdiket" som rinner öppet i landskapet där det inte stängts in i betongtrummor eller dikats genom odlingslandskapets åkrar.

Lite, lite snö men mestadels slipprig lera och en del is är statusen på vårvintern just nu

Min utomhusvistelse avslöjade två saker. Dels blåste det mycket och kallt, dels gav solen ifrån sig värme där jag hittade lä. Förväntningarna bör ju rimligtvis inte vara allt för höga vad gäller vårvärme i februari. Fjolårets vår dröjde och jag minns mer än väl hur det var 2013 då det inte vintern släppte sitt grepp förrän mars månad passerat.

Jag är för tillfället allra mest nöjd med att ljuset återvänder med allt större tydlighet. Nu har jag solen i ögonen när jag åker österut på mornarna till jobbet. Och snart har jag solen i ögonen när jag åker västerut till Stigtomta efter arbetsdagarnas slut. Förutsatt att det inte är mulet, förstås.

Banvaktsstugan vid TGOJ-banan i kanten av Stigtomta

Det kommer fler kalla, ruggiga, mulna dagar innan vi med säkerhet kan utropa att våren är här. Jag är i alla fall glad att flicklagets första träningsmatch denna söndag fick ske i plusgrader. Må så vara att solen gick ner lagom till matchstarten strax efter klockan 17.

Fjolårets boklöv som vägrar släppa taget

Nästa blogginlägg kommer att innehålla en hel rad fruktansvärt fula bilder. Men de bjuder förhoppningsvis på något som har ett visst dokumentärt intresse. Jag kombinerade nämligen min söndagspromenad längst den ringlande bäcken med bäversafari.

Hundsöndag

Att börja helgdagen med att stiga upp och rasta en hund är inget jag är van vid. Men om man är hundvakt så får man finna sig i sin lott och självklart måste jycken få chansen att gå på toaletten. Strax före klockan 08.00 en söndag är det inte direkt någon trängsel på Stigtomtas villagator. Jag och två andra hundägare var vad jag såg. En soluppgång in i ett tjockt molntäcke gjorde inte detta till en spektakulär morgonrunda.

Den franska bulldogen Enzo dammsuger verkligen marken på alla spännande lukter

Senare under förmiddagen rastade en av de yngre döttrarna Enzo på baksidan av vårt hus där tomten är inhängnad. Uppe i skogsbacken kan hunden springa fritt utan att rymma och det är ju både praktiskt och skönt för alla parter.

Kaninen är måttligt road av annat sällskap än mänskligt

Enzo vill jättegärna skaffa en kaninkompis men...

...det är kaninen inte alls lika intresserad av utan hoppar in i sin bolåda inne i buren

Nackdelen med att inte behöva koppla den lilla frallan är att det är lögn i helvete att få in honom. Han tycker det är skitbusigt att springa runt och slingra sig när han märker att man vill att han ska gå inomhus. Och att då springa efter honom i halvhukande ställning för att kroka i kopplet i selen blir en löjeväckande aktivitet som man inte är direkt stolt över att delta i.

Vårkrav

Fåglarnas sång i värmen och solen förstärktes så till den milda grad att de inte längre bara antydde förhoppningar utan snarare krävde vår. Omgående. Det som bör få vara en vintermånad har de senaste dagarna förvandlats till ett töande tillstånd som jagar vintern på flykten, långt långt bort.

Jag kan glatt konstatera att ännu en av årets 50 deltävlingar av Melodifestivalen fjäderlätt fladdrar förbi genom TV-apparaten utan min inblandning. Istället har jag suttit i någon timme och svurit framför datorn när jag skulle ta hand om dagens pyttelilla bildskörd efter solskenspromenaden.

Här sägs det ha funnits en dansbana för länge sedan

Anledningen till mina svordomar var att jag inte kunde öppna och redigera mina bildfiler i Photoshop. Det gick utmärkt att hantera Canons CR2-filer (raw-format) i Lightroom, Bridge, Photo Mechanic eller granska dem i Finder på min Mac. När jag skulle öppna dem i Photoshop fick jag bara ett felmeddelande om att filen inte gick att hitta!

Häromdagen hade jag låtit uppdatera mina Adobe-program vilket jag brukar göra utan att blinka när nya uppdateringar kommer och min Creative Cloud-app plingar till att det finns uppdateringar. Nu gick det säkert minst en timme innan jag kunde ringa in problemet och då blev det också lättare att googla sig fram till en lösning.

Tängstaområdets pulkakulle

Jag hittade en länk till en äldre version av Adobe Camera Raw (version 11.1) och genom att installera den kunde äntligen Photoshop öppna mina bildfiler. Suck, jag måste nog lära mig att vara lite mer återhållsam innan jag installerar helt nysläppta releaser av mjukvaror som jag använder. Å andra sidan installerar jag uppdateringar flera gånger om året utan att det blir några problem så riskerna är inte jättestora när jag har bråttom och anammar det allra senaste som släppts.

Vimpel med Stigtomtas finast renoverade hus till höger i bilden

Nu ska jag borra ner mig i TV-soffan bredvid Enzo, Melodifestivalen är över för denna gång. Vi är ännu en gång hundvakt åt dotterns franska bulldog och så länge han inte fiser och luktar som en sulfit-fabrik är det väldigt mysigt att ha honom nära sig. Absolut.

Vardagsfotografering en vardag

Det ena ledde till det andra men likväl blev det fiasko och strandade planer. Och till kvällsmat blev det pannkaka. Receptet på en perfekt dag? Nja, men i det stora hela blev det inte så pjåkigt.

Denna tisdag bjöd på förföriskt solsken. Lockande och pockande men ack så bedrägligt sken solen från en klarblå himmel. Det var inte ett dugg skönt. Iskalla och besvärande vindar störde det som kanske hade kunnat bli en behaglig lunchpromenad. Efter en halvtimme i friska luften var summeringen av upplevelsen varmkallt.

Den egentliga anledningen till lunchpromenaden vid stadsfjärden på lunchen var att jag förväntade mig en fin kvällshimmel vid 17-tiden då arbetsdagen var slut. Jodå, väderprognosen lockade mig att ta med kameran och stativet med idéer om att fota siluettbilder av Vattensportens hus där den nyligen nedstigna solen skänkte en molnfri himmel ett ljuvt skymningsljus. Så blev det icke, lagom tills arbetsdagen var slut kom molnen från väster och allt blev skumt, färglöst och tråkigt.

Jag kunde ju inte låta kameran ligga i ryggsäcken hela dagen och tog därför chansen till en sällsynt lunchpromenad i ett stråk som delvis är ganska trevligt och naturnära. Kvällsbilderna kanske jag får chansen att ta inom kort, förutsatt att det blir en molnbefriad solnedgång. Dagsljuset varar allt längre och snart hinner jag hem till Stigtomta innan solen gått ned.

Vintern kämpar vidare men med tanke på att det påstås bli upp till 10 plusgrader inom de närmaste dagarna har februarikylan ganska svårt att övertyga. Dagens iskalla vindar är ett minne blott och lika bra är väl det.

Vardagsfotografering en söndag

Den senaste omgången av finvinter gick mig helt förbi. Förra helgen, framförallt söndagen, bjöd på ett vintervitt landskap och jag satt mestadels i bilen och plågade mig på Eskilstunavägen där underlaget var galet dåligt. Sedan följde en arbetsvecka då väderomslaget tog oss till innevarande helt då allt slaskar, töar och förfulas i snabb takt.

Utomhusgranen måste banne mig väck nu

De senaste helgerna har fyllts med mycket sport. Har det inte varit flicklagets egna futsalmatcher så har det varit bevakning med fotografering av lokal idrott för min sportblogg. Fantastiskt kul med allt detta trots att det tar mycket av min fritid.

Vattenflödet i skitdiket / bäcken är högt nog för att gå över gångbron vid Åsby

Efter en förmiddag i sällskap av hundratals innebandybilder fick jag en stund över under söndagen då det fortfarande var dagsljus. Jag riggade en av mina kamerahus med mitt 300 mm telebojektiv. Det är fullständigt opraktiskt att promenera med men ger ju lite möjligheter att fota saker på visst avstånd.

Ambitionen var att komma närmare men de ville inte bli kompisar med mig

Grusvägarna har övergått från isgator till blöt sörja. På åkrarna tittar det bruna fram. Vi som hade så mycket snö för bara en vecka sedan. Plusgraderna tär men framförallt har ett par dagars regn satt sina tydliga spår på. Tänk om vintern kunde tillåtas vara vinter med stabil värdighet.

Spårkatt

Vinterträd med sina krumma och kala grenar är ändå ganska fina

Jag avrundar detta inlägg med ett par bilder på vinterfåglar. Dessa härdiga små tuffingar som i takt med att ljuset kommer tillbaka hörs oftare och oftare. De har en hel del emot sig men naturen har uppenbarligen ordnat det så att de allt som oftast överlever och klarar de strama tyglar som råder under vinterhalvåret.

Pilfink

Blåmes med jordnöt i näbben

Jag laddar om för en ny arbetsvecka. Det blir nog bra.

Energiknippe

Ännu en gång har vi fått förmånen att ta hand om den franska bulldogen Enzo. Han är lite knäpp, när jag själv gjort mig redo för en långpromenad och mega-rastning då vill han nästan omgående gå inomhus igen. När jag klär på mig lite slarvigt för att bara låta hunden kissa av sig så vill han vara ute i en evighet. Knäppgök.

Springa i snön = jättekul

Ett äkta fralla-ryck

Och upp för trappan till tomtens skogsbacke

När en nio månader gammal hund ska underhållas behövs uppenbarligen inte några större åthävor. Den är ganska duktig på att hitta på saker alldeles på egen hand. Enzo äter dessutom allt (tror han) vilket betyder att man får vaka som en hök över vad han försöker stoppa i sig. Jag trodde mest att det var retrievrar (läs "labradorer") som inte har tillstymmelse till stoppa-i-munnen-filter.

När man inget hellre vill än bli vän med kaninen...

...och den rackarn dissar en gång på gång och gömmer sig i sin bolåda.

Dagens spontana hundfotografering gick osedvanligt uselt. Jag tog en av kamerahusen som jag använde under lördagskvällen då jag fotograferade ishockey. Glömde att kolla inställningarna och lyckades fota 30 närapå kolsvarta bilder. Kameran inställd på "manuell" och helt knasiga värden. Jag måste chimpa mycket mer än vad jag gör, tydligen.

Med sikte rakt mot kameran

Att autofokusen ska hinna med när objektet rör sig rakt mot kameran är ingen självklarhet. Gång på gång kom Enzo ångandes mot mig och han struntade högaktningsfullt i att jag ville ta snygga bilder på honom. Vilken nonchalant modell!

Bättre så, stilla och med blicken fäst mot kameran. Och mossa hängandes ut ur munnen...

Nu tar jag sikte på att förbereda eftermiddagens futsal-träning. Utan fransk bulldog. Det är lugnast så.

Faluröd vinteridyll

"Hej mitt vinterland" rullade runt i mitt huvud. Den skrikiga och grälla rösten som hurtfriskt förkunnade att det var najs med snö och vinter var inte ett dugg välkommen i mitt medvetande. En av de mest påtagliga nackdelarna med vintern är väglaget. När jag åkte ner till Norrköping vid 7-tiden på fredagsmorgonen kunde jag givetvis själv välja tempo men hur fredar man sig på motorvägen från de som uppenbarligen tror sig ha mycket, mycket bättre vinterdäck än vad man själv har?

Och sedan är det ju det där med snöskottningen. Jag var ändå mer än nöjd med att det handlade om en fjäderlätt snö som behövde flyttas på lördagsförmiddagen. Vardagsmotion? Javisst men med tanke på att det just nu är ett tjockt istäcke längst där nere under snön så är det tusan så mycket mer än vardagsmotion. De enda som riktigt jublar är väl gipstillverkarna som levererar till regionens lasarett för glatta livet.

Någonstans djupt inombords finns det ändå en tacksamhet över att det slagit om till riktigt vinter. Det blir onekligen vackert där ute i verkligheten när landskapet inbäddas i ett vitt och fluffigt täcke. Dock ska ju skiten smälta så småningom...

Det kommer mer snö enligt väderprognosen och jag slipar snöröjningsredskapen och håller mig redo. De som äger längdskidor jublar säkerligen eftersom de ges chansen att uppleva glädjen med fastklibbad snö, bakhalt och ständig uppförsbacke. Det är i alla fall mitt minne av hur det var att åka skidor på tvären under uppväxten. Som tur är har jag hållit mig ifrån den aktiviteten sedan jag gjorde lumpen.

Den sötaktiga doften från nyhuggen asp var påtaglig

Vi är i slutet av januari och det lär inte bli lika mycket snö detta år som under de extremt snörika vintrarna i början av detta årtionde. Nederbörden behövs hur som helst så jag är glad och tacksam även om det som faller kommer i fast form.

Falurött och vit snö är en tilltalande kombo. Bland bilderna i dagens blogginlägg dominerar motiven med landsbygdens röda träfasader tillsammans med den nyfallna snön.

Efter en runda där jag bitvis slet hårt för att ta mig fram genom snön och över isen (trots broddar under sulorna) pustar jag ut en stund inomhus. Lugnar nerverna och konstaterar att jag inte kan göra något åt det nordeuropeiska vintervädret. Kämpar vidare.