Sippornas tid

Nu har det hänt och fort gick det. I fredags och lördags skedde björkarnas lövsprickning i mina trakter. Nu skimrar det av den allra sprödaste grönskan när man ser ut över landskapet. Visst är lövträdens grönska efterlängtad och ju äldre jag blir desto mer uppskattar jag den vilket också innebär att jag får värre och värre mentala skavsår under de månader då träden är kala.

Blåsipporna i all sin ljuvliga prakt

Linudden för en vecka sedan var fortfarande fri från lövträdens annalkande grönska

För en vecka sedan var det mestadels de ivriga blåsipporna som sträckte sig mot det värmande vårljuset. Under veckan som passerat har även vitsipporna kommit igång på riktigt. Sippornas tid infaller innan lövträdens grenar täcks av fullstora löv. Ljuset som når ner till marken är vad sipporna önskar. Det blir extra tydligt om man besöker Linuddens naturreservat utanför Nyköping.

Blåsipporna på kanten av rotvältan är i alla fall på behaglig fotohöjd

Att välja blommor som fotomotiv sägs vara ett big no no. För trivialt. Med rätt ljus och låg fotovinkel tycker jag ändå om att jaga blommotiv. I skrivande stund har jag dock lite svårt med grodperspektivet, det är liksom inte fysiskt möjligt för mig att lägga mig platt på marken eftersom jag inte skulle kunna ta mig upp igen med hänsyn till den relativt nyopererade höften.

Som tur är har mina nyare kamerahus vinklingsbar display vilket gör att jag kan fota utan att titta genom kamerans sökare. Jag kan dock inte vänja mig vid detta och tappar kontrollen över de exakta detaljerna, något som för mig är betydligt lättare när ögat betraktar motivet i sökaren. Vid mitt besök vid Linudden kunde jag sätta mig på knä och sedan dra mig upp med hjälp av den medhavda kryckan. Osmidig som en atlantångare men vad gör man inte för konsten?

Vitsipporna hade börjat titta fram när jag besökte Linudden

En lungört hittade jag bland alla sippor

I och med besöket vid Linudden har jag klarat av en av årets få "måsten" som ju blåsipps-bilderna räknas till. Vi har några enstaka blåsippor hemma på skogsdelen av vår tomt och de finns där som reserv ifall Linudden-besöket inte blir av.

Det blir bättre i april

Efter sterila och dammtorra mars kommer april. Mer sol, gladare grönska och nysopade gator. Jo man tackar, och mitt i detta konstaterar jag att min egen återhämtning efter höftoperationen den 4:e mars rör sig parallellt med våren. Framåt och uppåt.

Återhämtningen och läkningen efter operationen har gått bra, åtminstone så långt jag kan bedöma. Förbättringarna sker successivt och nu när det har gått 6 veckor kan jag lita så pass mycket på högerbenet att jag kan köra bil igen. Det opererade benet ömmar inte mer än lite, lite grann på vissa punkter. Benet har dessutom slutat att vara överdrivet varmt, med andra ord tror jag en stor del av läkningen är avklarad.

De rehabiliteringsövningar jag fått som uppgift att göra kan jag hantera med allt större kraft och energi. De dagliga promenaderna har efterhand blivit längre och längre och de sker även i allt snabbare promenadtakt. Nu ska dock påpekas att jag som längst har gått 2,4 km och takten har minskat från ca 20 min/km till ca 13,5 min/km. Det är inga siffror att skryta med men för den som fått en höftledsprotes inopererad är siffrorna mer relevanta. Jag har tills igår gått med två kryckor men nu har jag företagit två promenader med bara en krycka vilket har fungerat tillfredsställande (utan att vagga i gången).

I måndags begav jag mig till gymmet för första gången på 6 veckor. Senaste träningen var ett par dagar före operationen. Nu testade jag motionscykeln i 15 minuter och det gick bra även om det var väldigt jobbigt. Trist att kondition är en så tydlig färskvara ... Kroppen svarade med lite träningsvärk men i övrigt fick jag inga problem med den nyopererade höften. Och vad skönt att kunna cykla utan smärta från ljumsken p.g.a. höftartros!

Rester efter påskhelgen

Rester efter julhelgen

Efterhand som jag kan lita mer på höften ges utrymme för fler aktiviteter och mer rörlighet. Hittills har jag känt att jag fått ont om jag suttit rakt upp och ner på en köksstol (t.ex. vid födelsedagskalas) eller blivit stående alternativt gående för länge. Sammantaget är jag nöjd med var jag är i återhämtningen och framförallt är det befriande att slippa artrosvärken.

Mot försommaren och fler äventyr!