Norrsken vid Kisäng

Denna vinter har det plingat till regelbundet i mobiltelefonen när aviseringar om norrsken kommit från den app jag installerat. I stort sett varje gång har det tyvärr varit mulet väder och helt omöjligt att se effekterna av den ökade solaktiviteten. Det var därför extra spännande när det under söndagskvällen kom en avisering som indikerade att det var hög sannolikhet att se norrsken och vi hade en helt molnfri himmel. Klockan var inte mer än ca 19.30 och det är ju en behaglig tidpunkt långt ifrån sängdags.

Norrsken fångat från badstranden vid Kisäng utanför Stigtomta

Eftersom jag är nyopererad och behöver två kryckor för att ta mig framåt fick jag förankra min önskan om norrskensfotografering med bästa Anita. Hon var inte nödbedd, det är snarare hon som tidigare gånger försökt få med mig på norrskensäventyr. Med henne som caddie (stativet behövdes) och chaufför åkte vi till badplatsen vid Kisäng som ligger strax norr om Stigtomta. Vi kunde se norrskenet med blotta ögat även om färgerna inte framträdde, det påminde mer om molnslöjor som rörde sig över himlen.

Badplatsen ligger bra till och utsikten över sjön Långhalsen är i huvudsak i västlig riktning. Vill man ha sikt rakt norrut får man gå en grusad stig till en udde i närheten av badstranden. Den vådliga promenaden gör jag inte så gärna med kryckor ... Vi kom antagligen till sjön vid en perfekt tidpunkt runt 20.30 då norrskenet verkligen blossade upp framför våra ögon.

Jag hade med mitt otympliga Manfrotto-stativ, min Canon 5D Mark IV och mitt Sigma 14 mm-objektiv. Med pannlampans hjälp kunde jag navigera bland kamerans inställningar och knappar men jag inser i efterhand att jag borde ha testat fler manuella varianter än de jag nu fastnade för. Med vetskapen att norrskenet kan försvinna när som helst så var jag nöjd med de första bilder jag såg på displayen och sedan fortsatte jag med de inställningarna. Nästa gång, om och när det nu blir av, ska jag minska slutartiden och öppna bländaren lite mer. Nu låg jag på 20-25 sekunder, bländare mellan 6,3 och 9 och ISO 3200.

Efter en knapp halvtimme avtog norrskenet, vi började känna av kylan (det var fyra plusgrader) och det kändes som kvällsäventyren kunde avslutas. Vi njöt av stjärnhimlen och molnskenet innan vi baxade oss in i bilen och tog oss hemåt igen.

Det här var kul, det gör jag gärna om!

Plast och metall

Idag är det exakt två veckor sedan min höftledsoperation. Onsdagen den 4:e mars klockan 07.45 rullades jag in i en av operationssalarna på Nyköpings lasarett och klockan 09.45 väckte de mig och jag transporterades till uppvakningsavdelningen. Efter några timmars väntan hade bedövningen släppt och jag hamnade i en tvåsal på Ortopedavdelningen där jag tillbringade en natt innan utskrivning och hemgång. Ingen dramatik, inga överraskningar och ännu en av många höftledsoperationer på sjukhuset var avklarad.

Snödropparna visar upp sin iver att kungöra att våren är här

Förutom läkemedelslista och stödstrumpa fick jag med mig ett A4-blad med sex stycken övningar att göra tre gånger om dagen de kommande veckorna. De två första dygnen var behovet av smärtlindring ganska stort men efter det har jag klarat mig med Alvedon och nu efter två veckors läkning har jag dragit ner på paracetamol-dosen till mindre än hälften av maxdos. Inte för att jag är helt smärtfri utan för att det onda är uthärdligt.

Mina "kompisar" som jag kvitterade ut redan sensommaren 2023

Min återhämtnings- och läkeprocess pågår fortfarande efter operationen. Även om höft- och knäledsoperationer görs i mycket stor omfattning inom vården är det för patienten ganska brutala ingrepp. De har ju sågat bort delar av skelettet och ersatt det med plast och metall. Över operationsärret sitter fortfarande ett långt förband och mitt högerlår känns som en enda stor lårkaka. Efter två veckor känner jag ändå att stabiliteten i benet sakta men säkert återkommer. Hemma i villan fuskar jag och går oftast med endast en krycka som stöd (vilket innebär att jag överbelastar min vänsterhöft något vilket den höftprotesen inte riktigt gillar).

Kanadensiskt gullris från fjolåret

Utöver rehab-övningarna som ska utföras några gånger varje dag så är det önskvärt att man som patient tar en daglig kort promenad. Här snackar vi korta promenader, jag har en räckvidd som ökat från ca 500 meter till ungefär en kilometer. Bil ska jag inte köra de sex första veckorna efter operationen vilket innebär att mina utomhusäventyr är begränsade till grannskapet. Trösten är att solen visar sig allt oftare och att temperaturerna är uthärdliga.

Björnbärsranka i kanten av Frubäcksvägen

De enkla övningarna och promenaderna hjälper till i läkningen och är väl en försiktig start på den återuppbyggnad som komma skall. Allra främst syftar dessa rörelser till att minimera risken för blodproppar efter operationen. Min första höftledsoperation som gjordes i juni 2021 ledde till blödningar och infektion och följdes av fler operationer. Då svullnade mitt vänsterben upp väldigt mycket (jag fick bl.a. kompartmentsyndrom) och med hänsyn till den historiken tyckte de att jag behövde stödstrumpa även efter denna operation. Nåja, lite motvilligt accepterade jag mitt öde och varje dag går jag med den förbaskade stödstrumpan som sträcker sig ända upp till ljumsken. Det är väldigt befriande att ta av den på kvällarna, det kan jag intyga.

Till bortre delen av Pegevägen i Stigtomta flyttade vi våren 1993

Med tanke på hur det gick när jag opererade min vänsterhöft har jag nog varit lite nojig nu när högerhöften är fixad. Blödningsrisken är minimerad och har inte varit någon grej för mig (jag har ju genomgått en stamcellstransplantation) men infektionsrisken finns ju alltid även om det "bara" är några procent som drabbas i samband med ledoperationer. Med mitt förhållande till fru Fortuna och ödet så kan jag ju inte blunda för att det skulle kunna hända igen ...

Här låg tidigare en liten fastighet med en veterinärmottagning

På fredag har jag en bokad tid med en sjukgymnast på min vårdcentral. Då är det dags att kontrollera min rörlighet samt utöka mitt rehabiliteringsprogram som en del i återuppbyggnaden. Jag behöver fortfarande läka och man kan inte gå för fort fram eftersom protesen ännu inte kapslats in (vare sig i lårbenet eller de sönderskurna vävnaderna  över höftleden). Om en vecka har jag en tid hos Ortopedmottagningen då en sjuksköterska ska kontrollera förbandet över operationsärret. Om jag inte minns fel ska detta förband sitta kvar i ytterligare någon vecka. Denna gång har de sytt ihop mig med stygn som försvinner av sig själva, förra gången häftade de ihop mig med agraffer.

Videung på sälgen vid järnvägen

Mars är egentligen en rackarns ful månad. Fördelarna är det tilltagande dagsljuset och allt fler soliga dagar. Några tidiga vårtecken dyker upp men inte mycket gror, den mesta växtligheten är död och torr sedan fjolåret. Bilderna i detta blogginlägg är tagna på min förmiddagspromenad den 18/3 och jag använde min Canon 5D Mark IV och det lilla pannkaksobjektivet Canon EF 40 mm f/2,8. Att fota när man måste ha en kryckkäpp i vardera handen är inte lätt, det finns liksom inte något BRA sätt att ställa ifrån sig kryckorna utan att riskera att de ska välta och hamna på marken (dit man inte riktigt når när man är nyopererad).

Jag kämpar vidare!