Vrenadagen 2024

Det har i skrivande stund gått en vecka sedan årets Vrenadag arrangerades. Den 7:e september bjöd detta år på högsommarvärme vilket uppskattades av alla som sökt sig till Vrena. Undertecknad i sällskap av hustrun Anita gjorde inget längre stopp men våra två timmarna i grannbyn hann bjuda på tillräckligt för att vi skulle kunna åka hemåt med belåtna ansiktsuttryck.

Trots alla fina veterantraktorer och fräna bilar så var det loppis-konceptet som dominerade gatubilden i Vrena. För mig som inte alls förstår grejen med loppis gällde det att rikta blicken mot annat. Hade jag varit piggare i buggarna hade vi gått över den nya järnvägsbron upp till Folkets Hus där Epa-traktorer var uppställda.

Bäst denna dag var alla samtal med andra besökare på Vrenadagen. De flesta av dem var dock Stigtomtabor som precis som vi styrt kosan mot grannorten i väster. Min sjukdomsresa sedan förra sommaren påkallar nyfikenhet men även omtanke vilket jag både förstår och är tacksam för. Roligast för mig är dock att prata om helt andra saker, behovet att bryta mig ur bubblan är ständigt närvarande.

Eftersom vi nått fram till Vrena vid lunchtid så hade vi bestämt oss för att hitta någonting att äta. Det fanns flera alternativ att välja på men vi fastnade för caféet vid Pilgrimsbo. Säsongen lider mot sitt slut och helgen den 14-15/9 är den sista innan stängningen för vintern.

Ångbåten Munter avgick varje timme på kortare turer över Hallbosjöns vatten. När vi satt på caféets uteservering och intog vår välsmakande lunch kunde vi iaktta båten när den avrundade en av flera turer den dagen. Vi traskade nöjda tillbaka till bilen som var parkerad på det gamla industriområdet och ser redan fram emot kommande års Vrenadagar, grannbyn kan verkligen samlas kring detta arrangemang vilket jag som Stigtomtabo uppskattar. 

Solnedgång vid Pilgrimsbo

Att fotografera kan vara lätt om man söker sig till motiv som är så vackra som Pilgrimsbo och ångbåten Munter. Väljer man dessutom en solnedgång är det ännu enklare att komma hem med bilder som kan anses som publikfriande. Sagt och gjort, jag valde att sparka in denna fotografiskt öppna dörr under torsdagskvällen.

Innevarande vecka bjuder på högsommarvärme och det var ingen större fråga om det var värt att åka till grannbyn Vrena eller inte. Med en marginal på ungefär en timme till solnedgången klev jag ur bilen med kameran runt nacken och kameraryggsäcken på ryggen. Jag alternerade mellan mitt 28 mm-objektiv och mitt 135 mm-objektiv för bilderna du kan se i detta inlägg.

Nu på lördag (7/9 -24) arrangeras Vrenadagen och då kör även Munter kortare turer på Hallbosjön för de som vill uppleva något alldeles speciellt. Jag rekommenderar detta efter att ha testat en sådan tur för några år sedan i samband med Vrenadagen. Det mysiga caféet vid Pilgrimsbo har öppet i helgen samt nästkommande helg innan de stänger för säsongen, kan vara guld värt för den som väntar på nästa avgång.

Jag var inte helt ensam vid Pilgrimsbo utan ett par herrar fanns där med sina fiskespön för att försöka lura upp en eller annan fisk. Undrar hur man får tag på fiskekort för Hallbosjön och Vrenaån? Den sedvanliga flocken gräsänder som brukar finnas i inloppet på vintrarna höll sig dock borta och det är nog inte konstigt eftersom allt vatten är öppet denna del av året.

Solen gick ner i en rasande fart och då försvann också den varmgula lystern i omgivningarna. I och med detta satte jag punkt för mitt besök vid 19.30-tiden och åkte hemåt igen. Ett ganska kort besök till en plats jag besökt med min kamera många gånger förut och som jag räknar med att besöka många gånger till innan jag lämnar in.

Hund- och svamprunda i Kiladalen

Efter lördagens högintensiva trädgårdsaktivitet (jag försökte klippa häcken med hjälp av den nya långbommade elsaxen jag köpt från Stiga) var det läge för en lugnare söndag. Trodde jag. Ack nej, det gavs istället möjlighet att ge sig ut i terrängen bakom vår näst äldsta dotters sommarstuga i Kiladalen.

Kameraskeptiska Sally

Kiladalen i all sin prakt

Jag plockade med mig min Canon R6-kamera med det enda RF-objektiv jag hittills äger, 35 mm f/1,8 med makrofunktion. I baksätet på bilen lade jag även in min krycka för säkerhets skull. De senaste två veckorna har jag försökt genomföra mina promenader utan krycka trots att jag har en viss hälta och känner av höften vid ansträngning.

Under svampletandet i skogen blev jag hundförare eftersom mitt sällskap hade letandet i fokus och var sin svampkorg i händerna. Jag hittade också några kantareller men det var inte helt lätt att plocka dem med kamera runt nacken, koppel i ena handen och orörlighet som en genomsnittlig lyktstolpe. Att lämna skogsvägen och kliva ut i den ojämna och blåbärsristäckta marken med en hund stretande i andra änden av kopplet var utmanande. Efter trekvart var jag helt slut.

Sally tittar långt efter var hennes matte tog vägen (gammelmatte räknas inte ...)

Det var flera år sedan jag gav mig ut för att plocka svamp. Jag har absolut ingenting emot att leta svamp, det ger frisk luft och en naturnära upplevelse vilket gör gott för både kroppen och själen. För tydlighetens skull vill jag dock påpeka att jag inte kan tänka tanken på att äta svamp, det är en åkomma och inte något man stoppar i munnen! (Jodå, genom åren har jag försökt men det är fullständigt outhärdligt äckligt både till konsistens och smak.)

Kantarellfynd den 1:a september i tämligen knastertorr skog

Vi hittade en hel del kantareller på den korta stund vi svepte genom delar av skogen bakom stugan. Här i sydöstra Södermanland har det inte kommit många millimeter regn den senaste månaden och det är ruskigt torrt i skog och mark. Svampen verkar klara sig på den högre luftfuktighet som hör till sensommaren.

Nu är min svampletarkvot fylld för ett tag framöver.