Med Enzo på ko-safari

Att vara hundvakt till den franska bulldogen Enzo ser jag som en ynnest. En livfull krabat med mycket egen vilja. Samtidigt är han uppmärksamhets-junkie och inte i behov av allt för många och långa promenader.

Enzo hade varit hos oss sedan fredagseftermiddagen. Sedan fjolårets promenader med honom i utkanterna av Stigtomta känner jag till Enzos absoluta fascination för stora djur. Hästar och kossor försätter honom i ett transliknande tillstånd. Han sitter eller står orubblig i det oändliga för att iaktta. Uppslukad, nyfiken och allt vad det kan handla om.

Enzo på väg mot Prästgården och Skillra

Var är alla kvigor?

Jag tog med mig den lilla frallan på en promenad vid lunchtid och vårt mål var att titta till ungdjuren vid Skillra. Mestadels kvigor men jag gissar att en och annan ungtjur går i flocken också.

Enzo sitt-står i sin iver att komma fram till kvigorna

Enzos nyfikenhet överträffades endast av kvigornas nyfikenhet

Lantlig idyll

Ömsesidig fascination

Ultravidvinkeln fick med Skillra, Prästgården och Stigtomta kyrka

Skillra

Kvigorna följde oss upp till hörnet av hagen

Mitt tålamod tröt definitivt tidigare än vad det gjorde hos Enzo. Jag tänkte faktiskt mest på att det var dallrande varmt och att den lilla trubbnosen behövde svalka och vatten. Med lite medhavd promenadgodis lyckades jag till sist bryta hundens låsning och vi kom upp till ekonomibyggnaderna vid Tiondeboden. Skugga. Vila. Återhämtning.

Tiondeboden vid Prästgården

Enzo svalkar magen i gräset

Inte smickrande med närbilder med ett ultravidvinkelobjektiv

Till sist lyckades jag dra hem Enzo där han fick en skål med vatten och mycket vila. Ett stort äventyr i det lilla. Att uppskatta det vi har utanför husknuten blir således lärdomen av detta lördagshäng med en fransk bulldog.

Fortsatt 85 mm-utforskning

Fredagen var den stora skolavslutningsdagen här i Nyköpingstrakten. Jag arbetade hemifrån och kunde se familjens yngsta dotter fladdra iväg på förmiddagen för Corona-anpassad avslutning i årskurs 8.

Alva på väg till skolavslutningen

Jag lät min kamera ligga redo med det nya 85 mm-objektivet monterat. Jag fick chansen till ytterligare några bilder under eftermiddagen när äldsta dottern dök upp för att lämna hunden för student-passning. Enzo gör sig nog inte helt perfekt på en studentuppvaktning och han fick övernatta i Stigtomta. Inte oss emot!

Motsträvig fransk bulldog i mattes famn för fotografering

När kvällen kom valde jag att ta en kort promenad för att både ta fler testbilder med objektivet men också för att se förödelsen en bit bort i samhället. Även vi i Stigtomta kan drabbas av elände mellan varven.

Lupiner på vägen in mot granntomten

Motljus vid Rogsmo

Syrénerna är i det närmaste utblommade nu

Mina steg tog mig till det som en gång hette Skogsbacken. En förskola som också varit fritidsgård och där vi skolade in vår förstfödde i mitten av 90-talet. Denna kommunala inrättning säldes för något år sidan till en privat aktör som rustade upp byggnaden och öppnade förskolan Knyttebo. Den finns inte längre sedan branden på natten mellan torsdag och fredag. Huvudspåret är att branden var anlagd, usch.

På fredagskvällen kunde Räddningstjänsten lämna området

Av förskolan återstår nu endast förkolnade rester

Så här såg det ut i februari 2017 innan upprustningen

Det var inte direkt optimalt att ha ett objektiv med brännvidden 85 mm för att dokumentera de brända rester som återstod av förskolan. Jag tog några bilder på eländet samtidigt som jag pratade med flera andra som sökt sig till platsen för att ta del av förödelsen. Vissa som bott alldeles i närheten hade inte haft en aning om nattens brand medan andra blivit medvetna om den direkt. Tänk att vindriktningen kan göra så mycket för var brandröken uppmärksammas.

Bränder i byggnader och i tätbebyggda områden är obehagliga. Att Räddningstjänsten inte kunde göra något åt att Knyttebo brann ner säger en del om kraften i elden. Det är ändå imponerande att de lyckades förhindra spridning i den bakomvarande skogen eftersom den är dikt an mot byggnaden.

Jag gick hemåt igen med tyngre steg. Vem? Varför? Hur?

Rönnkvist i motljus vid gamla cementfabriken

Ny dag och nu väntar en promenad till kvigorna vid Skillra med Enzo The Batdog. Om han orkar i värmen.

Porträttglugg med rejäl bländaröppning

Nu kommer det ett blogginlägg med fullt fokus på fototeknik. Jag varnar för nörderi även om jag inte på något sätt besitter några djupare kunskaper. Men som många andra män tror jag att det är prylarna som avgör.

Jag blir knäsvag inför Canons objektiv med en röd ring i framkanten.

Bländare f/1.2

I torsdags eftermiddag anlände ett paket med ett begagnat 85 mm-objektiv. Jag har redan ett 85 mm-objektiv. En klassisk brännvidd för porträtt även om jag köpte mitt Canon 85 mm f/1.8 för att använda till inomhussportfoto. Riktigt bra på ett APS-C-hus till handboll, faktiskt. Den här gången siktade jag dock på Canons betydligt dyrare värstingglugg, Canon EF 85/1.2 L II USM. Låt gå för att den köptes begagnad eftersom det kapade priset med hälften.

Kvist på paradisbusken som precis börjat blomma

Det har under något år funnits tankar på att köpa ett bättre 85 mm-objektiv. Canon har en mer nyutvecklad variant med f/1.4 och stabilisering men sedan finns även alternativ från bl.a. Sigma. Till och från inbillar jag mig att jag vill fota mer porträtt men redan nu blir det några tillfällen om året då idrottare står framför kameran för spelarporträtt.

Lavendeln är i tillväxtfas

Att fota med bländaröppning f/1.2 är ... spännande. Skärpedjupet är minimalt. Bokehn är inte pjåkig på denna 85 mm-pjäs. Den väger galet mycket.

Rhododendron, lättare att fota än att skriva

Detta objektiv är inte inte snabbast i klassen med att fokusera. Den är tung av en anledning och det beror på alla glas/linser inne i höljet. Dessa tunga glas ska flyttas för att förflytta fokuspunkten och där finner vi förklaringen till att den är något slö. Alltså är det inte ett objektiv som jag tänkt använda i sportfotosammanhang. Men jag testade det under torsdagskvällen då jag hämtade dottern i samband med hennes träning med IK Tuns damlag.

Amanda Nordlie på Enstaberga IP

Hanna Lundmark, IK Tun

De två bilderna här ovanför är kraftigt beskurna. En brännvidd på 85 mm är inte mycket att komma med bredvid en stor fotbollsplan.

Emmelie Jönsson, upp och nicka sockerdricka

Det är roligt att närma sig ett nytt objektiv. Undersöka dess för- och nackdelar. Förstå hur det bör användas och hur det kan användas. Det blir en vitamininjektion till fotointresset. I början blir det ett ganska spretigt användande och nog passerar jag gränsen emellanåt för vad det nya objektivet klarar.

Genomgång efter träningen

Jag testade objektivet på maximal bländaröppning, förstås, eftersom man inte köper ett objektiv med jätteöppning utan att nyttja dess speciella egenskaper. Det är säkert superskarpt om det bländas ner några steg men mittskärpan var finfin på f/1.2 och f/1.4.

Lovisa och Linn efter träningen

Emilia Jonsson får kvällssolen reflekterad i ansiktet av backspeglarna

Nu kan jag styra om min önskelista till nästa mål, ett fast 35 mm-objektiv. En klassiker som jag anser att man bör ha i fotoryggsäcken. Det finns riktigt bra alternativ om man inte vill dränera plånboken med att köpa Canons dyraste EF-alternativ. Men jag skulle allra helst vilja ha ett litet och lätt 35 mm-objektiv. I min värld är den brännvidden perfekt att traska runt med i stadsmiljö. Gatufoto-objektiv, typ.

Vilka sommarkvällar

Resultatet av att jobba hemifrån är att man efter en arbetsdag inte har tagit ett endaste steg utanför ytterdörren. Och dessutom tenderar arbetsdagarna att bli mycket intensivare och längre än om jag tagit mig in till kontoret i Nyköping. Längtan utomhus är påtaglig framåt kvällen och när ljuset är makalöst och vädret tipptopp bör man släpa ut sin arma lekamen för en stund i friska luften.

På onsdagskvällen vid 20-tiden tog jag kameran och mitt 28 mm-objektiv på en promenad till kyrkan. Jag hade noterat att prästkragarna blommade vid kyrkmuren. Jag trodde att kvällssolen skulle nå fram till dem vilket visade sig alldeles fel. Skugga på varendaste ståtlig prästkrage.

Stigtomta kyrka

Det må ju vara som det vill med min taskiga tajming. Prästkragar är fina och när de växer nära en kyrka känns det ju som att de lever upp till sitt namn, typ. Jag lufsade hemåt igen och svängde av över TGOJ-banan där stationshuset en gång i tiden låg. På andra sidan järnvägen konstaterade jag att majsplantorna börjat spira ute på det stora fältet. Inte riktigt Iowa-storlek på den odlingen men den duger i mina ögon.

I nästkommande blogginlägg ska jag visa några bilder som jag tagit med ett helt nyinköpt objektiv. Med denna cliffhanger loggar jag ut för denna gång. 

Förvirrad debutant

Efter 55 år i samma kommun och med hyfsat intresse för natur och friluftsliv borde jag vid det här laget ha bockat av de mest uppenbara områdena i närområdet. Men icke då. När jag under söndagen slutligen hittade fram till Labro Ängar var det allra första gången jag var där.

Välkommen, tackar tackar

För mig har det alltid känts som att Labro Ängar tillhör Bryngelstorpsborna. Deras strövområde, inte mitt. Just därför har jag bara vetat på ett ungefär var området ligger någonstans. Och jag åkte åt det hållet, typ. Efter 20 minuter i bilen på en grusdammig irrfärd bortanför koloniområdet vid Ängstugan insåg jag att jag nog borde titta i mobilens kartapp. Det behövdes och jag hittade bilparkeringen till Labro Ängar i en helt annan del av Bryngelstorp. Jodå så att.

Ungefär här blev det väldigt, väldigt fel

En snabb titt på informationstavlan gav mig ett halvt svar på var ängarna skulle finnas. Eller egentligen inte, så bra var faktiskt inte kartan. Jag följde en stig in i skogen och insåg att det myllrade av stigar bland träden. Jag kom fram till en rastplats och därifrån valde jag att följa en av de största stigarna som också bjöd på blå märkning på trädstammarna. Det var fel, väldigt fel.

Hasselsnår

Bofinkarna ger liv till skogen

Och ett tu tre passerade jag ett gravröse inne i skogen

En av alla stigar hade en minimal röd markering

Efter 30 minuters frustrerad promenad bland stigkorsningar och fågelkvitter tog jag en titt i mobiltelefonens kartapp. Jag började därefter gå i nordostlig riktning och plötsligt såg jag den öppning i terrängen som jag letat efter från första början.

Humleblomster

Landskapsstudie från Labro Ängar

Nu var klockan så pass mycket att jag endast hade ungefär en kvart att spendera på Labro Ängar innan jag var tvungen att gå tillbaka till bilen och därefter hämta upp 17-åringen på Enstaberga IP. Så kan det gå när man är usel på lokalkunskap och orientering.

Tid för orkidéerna

Tips till mig själv; nästa gång jag åker till Labro Ängar ska jag ha betydligt mer tid till mitt förfogande. Och varför inte ta med en flora? Det var helt fantastiskt vilket artrikt område och med mina begränsade kunskaper om växter finns det potential till stor inlärning.

Vägen mot slätterängen

Jag hade från första början monterat på mitt 100-400 mm-objektiv på kameran. I ryggsäcken fanns även ett vidvinkelobjektiv och mitt macroobjektiv. Kanske borde jag ha skiftat objektiv men med tanke på hur taskigt med tid jag hade när jag kom ut på ängarna så körde jag på med mitt telezoom. Och det duger till mycket.

Kanadagäss (tror jag) som drog förbi ut mot havet

Klockan tickade och jag behövde vända tillbaka till bilen. Nu visste jag på ett ungefär i vilken riktning jag skulle gå (även om det inte var solklart vilken av alla stigar som var den rätta). Jag tog mig fram genom skogen och passerade en liten varelse som var nyfiken men en smula blyg.

Ekorren stannade till och spanade på mig innan den klättrade vidare

Trots desorientering, tidsbrist och allmän förvirring från min sida så gav detta besök mersmak. Får jag ett nytt tillstånd av Bryngelstorpsborna så gör jag nog ett nytt besök vid Labro Ängar inom en nära framtid.