Nervöst kameraanvändande

Efter förra lördagens fasa då min spegellösa Canon R6-kamera valde att lägga av när jag fotade bandy i kalla Kronfågel Isarena har jag bara testat att kameran startat i rumstemperatur. Om den verkligen fungerade visste jag egentligen inte så nu under lördagseftermiddagen tog jag tag i ett enklare funktionstest i samband med eftermiddagsfikat vid köksbordet.

Anita

Lovisa

Ida

Vi brukar aldrig fika men denna gång dök näst äldsta dottern Ida upp med hembakad kladdkaka och då tackar man inte nej. Eftermiddagsljuset genom köksfönstret denna regniga marslördag var lagom mjukt och då passar denna typ av belysning utmärkt för porträttbilder. Modellerna var dock lite för medvetna om att det fotograferades och resultatet blev därefter, mindre avslappnat och mer stelt.

Jag fotade med mitt 85 mm-objektiv på bländare f/1,2 och aktiverade ögonfokusfunktionen på kameran. Objektivet är en riktig pärla och R6:ans ögonfokus var ju hur bra som helst nu när jag testade det ordentligt för första gången. Jag tog 20 bilder sammanlagt och kameran protesterade inte. Om den lade av p.g.a. kyla blir jag ändå lite fundersam eftersom jag fotat med den i samma kyla tidigare och med andra kameror i betydligt fler minusgrader. Jag får nog fortsätta att känna tvivel ett tag när jag använder det kamerahuset.

Bakslagstider

Backar vi en dryg vecka i tiden hade vi fullskalig vinter. Tittar vi en vecka framåt i väderprognoserna så ska det tydligen komma en ny omgång snö. Inget nytt under solen, så här är det att vara nordbo i skarven mellan vinter och vår. Vad vi önskar och vill är inte nödvändigtvis vad vi bjuds på.

Västra Femöre, Oxelösund, söndagen den 12/3

Söndagen den 12:e mars var kalendern tom på aktiviteter, solen sken och det var en så där härligt fin vinterdag som lockade och pockade. Det visade sig dock vara ett lockande och pockande som dolde en bedrägligt dold överraskning. Efter att ha stuvat in Stigtomta-delen av familjen i bilen satte vi halvtimmen senare ner fötterna på grannkommunens mark i kustnära terräng. Det var där vi insåg att matsäcken snarare skulle frysa i våra fingrar än lättvindigt slinka ner i våra strupar. Satan vilka kalla vindar det blåste över vikarna utanför Femöre.

Frisk luft? Jodå, i överflöd. Lyckades man hitta lä kunde man i alla fall konstatera att marssolen värmer en smula och då var det lättare att acceptera bakslagstiderna.

Till sist åkte vi hemåt och jag ägnade resten av söndagen åt att steka pannbiff. Det är också någon slags söndagsnöje, tydligen.

Vrena är ett delat samhälle

I helgen tog jag mig tid till det obligatoriska vinterbesöket i grannbyn. Det hade gärna fått vara liiite mer vinter och liiite kallare men det går inte att klaga på vädret med en sol som oblygt tittade ner från vårvinterhimlen. Vrena har sina fördelar och bland de mest uppenbara hör Pilgrimsbo och vattenflödet mellan Hallbosjön och Långhalsen.

Berlin hade sin mur och Vrena har nu fått sin icke-bro. Delade samhällen är sällan av godo och hur Trafikverket valt att hantera brobygget över TGOJ-banan i Vrena är inget annat än ett exempel på uselt myndighetsutövande. Så tycker jag och sannolikt de allra flesta i och runtomkring Vrena. Och hur bl.a. Vrena Grönt och Vilt i Vrena tycker och tänker kan inte heller vara svårt att förstå. Halva Vrena är förpassade till en nätt omväg via Bettna och övergången för gångtrafikanter över TGOJ-banan vid stationshuset är skyltad som om det vore frågan om ett hopp över ett elektrifierat Niagarafall. Typ.

För att stilla nerverna efter den vådliga och känsloframkallande järnvägspassagen satte jag kompassriktningen mot Strandängen. Den gamla bandyanläggningens förfall är påtagligt men det finns en nostalgisk charm och personlighet vilandes över hela platsen och blundar man kan man nästan höra skridskoskären över den nyspolade isen, bollens studs mot sargen och bandyapplåderna stegra mot vinterhimlen.

Jag gick tillbaka till bilen som stod parkerad borta vid Pilgrimsbo, åkte hem till Stigtomta, skiftade kamerautrustning och åkte ännu längre västerut till Katrineholm för att fota en bandymatch i isladan på Backavallen. En dag som sammantaget innehöll både en känslomässig och bilburen resa.

10-årsjubileum

Dagen till ära har jag varit ute på en "långpromenad". Februarisolen lyste från en klarblå himmel och det enda man kanske kunde anmärka på var den efterhängsna vinden sedan stormen Otto drog förbi. Att gå Salingerundan som är drygt 7 km har tidigare varit vardagsmat men sedan kom tiden då artrosen i höften omöjliggjorde så långa distanser. Det följdes av operation, höftprotes och rehabilitering men nu kunde jag äntligen traska hela sträckan utan några som helst problem med den opererade sidan. Att min andra höft sakta men säkert kommer allt närmare en höftoperation hindrade mig inte idag men vem vet när den sätter stopp för 7 km-rundor.

Snödropparna hemma i rabatten framför farstukvisten

När jag tog kameran med mig ut på Salingerundan kastades jag tillbaka 10 år i tiden. Då hade jag anledningar att dagligen ta promenaden i närområdet och ofta handlade det om just Salingerundan. Den 20/2 2013 publicerade jag det första inlägget i denna blogg. Då hade jag varit vid Kisäng. Snön täckte omgivningarna och så borde det ju vara nu också men av vintern ser vi inte många spår.

Nu är det mer som en lång och ändlös, ful höst vi ska tampas med från november till mars. Synd, även om jag inte är någon vinterfanatiker. För 10 år sedan minns jag att vintern aldrig ville ta slut. Det var tjäle ovanligt länge och grusvägarna runt Stigtomta var istäckta och hala in i april.

Jag gillar nog den analoga anslagstavlan bättre än någon digital variant på Facebook

På 10 år har det hänt mycket, både för mig personligen men även i Sverige och världen i stort. Omfånget är större och mer djupgående än vad jag har ambitionen att beröra i denna text. För enkelhetens skull konstaterar jag att mitt dagliga fotograferande har övergått i sporadiska tillfällen vilket i vissa avseenden gjort att jag retarderat i min fotografiska förmåga. Kanske har jag i någon mån blivit skickligare men med färre tillfällen ute i naturen då kameran är med desto sämre förutsättningar att fånga något vackert eller intressant på bild.

Klockarbol

Kyrktornet på Stigtomta kyrka

Trots höft-elände vet jag att jag är på en bättre plats i livet nu än var jag befann mig för 10 år sedan. Trots stigande ålder och tillhörande fysiska krämpor kan faktiskt saker och ting bli bättre. Då behövdes den fysiska aktiviteten av ett speciellt skäl och av helt andra skäl behöver jag den fysiska aktiviteten idag.

Stora Ramshult

Att gå Salingerundan i februari när inte snö och is präglar landskapet är ganska trist. Naturen är liksom inte igång på ytterligare någon månad. Det som inte är lerigt och kladdigt och torrt och dammigt. Hur kul låter det på en skala, liksom?

Hästen vid Starrlösa såg måttligt munter ut

Med några djupa andetag laddar jag inför en ny intensiv arbetsvecka. Sedan länge är det endast intensiva arbetsveckor som gäller tydligen. Att få chansen att vila i steget då och då skulle nog vara bättre men det känns inte som att det är ett valbart alternativ. Inte ens på dagens Salingerunda kunde jag vila i steget eftersom den andra hälften av promenaden skedde med solen ilsket lysande i ögonen och västanvinden pinade mig rakt i ansiktet. Svettig av promenaden men frusen om huvudet, typ.

Kavlinge

Jag kunde konstatera att mycket var sig likt utmed promenadvägen även om vissa förändringar här och där stack ut. Och där landade jag i min summering i stort av de passerade 10 åren sedan bloggen startade, en hel del är sig likt medan ytterligare annat sticker ut ganska mycket.