Porträttglugg med rejäl bländaröppning

Nu kommer det ett blogginlägg med fullt fokus på fototeknik. Jag varnar för nörderi även om jag inte på något sätt besitter några djupare kunskaper. Men som många andra män tror jag att det är prylarna som avgör.

Jag blir knäsvag inför Canons objektiv med en röd ring i framkanten.

Bländare f/1.2

I torsdags eftermiddag anlände ett paket med ett begagnat 85 mm-objektiv. Jag har redan ett 85 mm-objektiv. En klassisk brännvidd för porträtt även om jag köpte mitt Canon 85 mm f/1.8 för att använda till inomhussportfoto. Riktigt bra på ett APS-C-hus till handboll, faktiskt. Den här gången siktade jag dock på Canons betydligt dyrare värstingglugg, Canon EF 85/1.2 L II USM. Låt gå för att den köptes begagnad eftersom det kapade priset med hälften.

Kvist på paradisbusken som precis börjat blomma

Det har under något år funnits tankar på att köpa ett bättre 85 mm-objektiv. Canon har en mer nyutvecklad variant med f/1.4 och stabilisering men sedan finns även alternativ från bl.a. Sigma. Till och från inbillar jag mig att jag vill fota mer porträtt men redan nu blir det några tillfällen om året då idrottare står framför kameran för spelarporträtt.

Lavendeln är i tillväxtfas

Att fota med bländaröppning f/1.2 är ... spännande. Skärpedjupet är minimalt. Bokehn är inte pjåkig på denna 85 mm-pjäs. Den väger galet mycket.

Rhododendron, lättare att fota än att skriva

Detta objektiv är inte inte snabbast i klassen med att fokusera. Den är tung av en anledning och det beror på alla glas/linser inne i höljet. Dessa tunga glas ska flyttas för att förflytta fokuspunkten och där finner vi förklaringen till att den är något slö. Alltså är det inte ett objektiv som jag tänkt använda i sportfotosammanhang. Men jag testade det under torsdagskvällen då jag hämtade dottern i samband med hennes träning med IK Tuns damlag.

Amanda Nordlie på Enstaberga IP

Hanna Lundmark, IK Tun

De två bilderna här ovanför är kraftigt beskurna. En brännvidd på 85 mm är inte mycket att komma med bredvid en stor fotbollsplan.

Emmelie Jönsson, upp och nicka sockerdricka

Det är roligt att närma sig ett nytt objektiv. Undersöka dess för- och nackdelar. Förstå hur det bör användas och hur det kan användas. Det blir en vitamininjektion till fotointresset. I början blir det ett ganska spretigt användande och nog passerar jag gränsen emellanåt för vad det nya objektivet klarar.

Genomgång efter träningen

Jag testade objektivet på maximal bländaröppning, förstås, eftersom man inte köper ett objektiv med jätteöppning utan att nyttja dess speciella egenskaper. Det är säkert superskarpt om det bländas ner några steg men mittskärpan var finfin på f/1.2 och f/1.4.

Lovisa och Linn efter träningen

Emilia Jonsson får kvällssolen reflekterad i ansiktet av backspeglarna

Nu kan jag styra om min önskelista till nästa mål, ett fast 35 mm-objektiv. En klassiker som jag anser att man bör ha i fotoryggsäcken. Det finns riktigt bra alternativ om man inte vill dränera plånboken med att köpa Canons dyraste EF-alternativ. Men jag skulle allra helst vilja ha ett litet och lätt 35 mm-objektiv. I min värld är den brännvidden perfekt att traska runt med i stadsmiljö. Gatufoto-objektiv, typ.

Vilka sommarkvällar

Resultatet av att jobba hemifrån är att man efter en arbetsdag inte har tagit ett endaste steg utanför ytterdörren. Och dessutom tenderar arbetsdagarna att bli mycket intensivare och längre än om jag tagit mig in till kontoret i Nyköping. Längtan utomhus är påtaglig framåt kvällen och när ljuset är makalöst och vädret tipptopp bör man släpa ut sin arma lekamen för en stund i friska luften.

På onsdagskvällen vid 20-tiden tog jag kameran och mitt 28 mm-objektiv på en promenad till kyrkan. Jag hade noterat att prästkragarna blommade vid kyrkmuren. Jag trodde att kvällssolen skulle nå fram till dem vilket visade sig alldeles fel. Skugga på varendaste ståtlig prästkrage.

Stigtomta kyrka

Det må ju vara som det vill med min taskiga tajming. Prästkragar är fina och när de växer nära en kyrka känns det ju som att de lever upp till sitt namn, typ. Jag lufsade hemåt igen och svängde av över TGOJ-banan där stationshuset en gång i tiden låg. På andra sidan järnvägen konstaterade jag att majsplantorna börjat spira ute på det stora fältet. Inte riktigt Iowa-storlek på den odlingen men den duger i mina ögon.

I nästkommande blogginlägg ska jag visa några bilder som jag tagit med ett helt nyinköpt objektiv. Med denna cliffhanger loggar jag ut för denna gång. 

Förvirrad debutant

Efter 55 år i samma kommun och med hyfsat intresse för natur och friluftsliv borde jag vid det här laget ha bockat av de mest uppenbara områdena i närområdet. Men icke då. När jag under söndagen slutligen hittade fram till Labro Ängar var det allra första gången jag var där.

Välkommen, tackar tackar

För mig har det alltid känts som att Labro Ängar tillhör Bryngelstorpsborna. Deras strövområde, inte mitt. Just därför har jag bara vetat på ett ungefär var området ligger någonstans. Och jag åkte åt det hållet, typ. Efter 20 minuter i bilen på en grusdammig irrfärd bortanför koloniområdet vid Ängstugan insåg jag att jag nog borde titta i mobilens kartapp. Det behövdes och jag hittade bilparkeringen till Labro Ängar i en helt annan del av Bryngelstorp. Jodå så att.

Ungefär här blev det väldigt, väldigt fel

En snabb titt på informationstavlan gav mig ett halvt svar på var ängarna skulle finnas. Eller egentligen inte, så bra var faktiskt inte kartan. Jag följde en stig in i skogen och insåg att det myllrade av stigar bland träden. Jag kom fram till en rastplats och därifrån valde jag att följa en av de största stigarna som också bjöd på blå märkning på trädstammarna. Det var fel, väldigt fel.

Hasselsnår

Bofinkarna ger liv till skogen

Och ett tu tre passerade jag ett gravröse inne i skogen

En av alla stigar hade en minimal röd markering

Efter 30 minuters frustrerad promenad bland stigkorsningar och fågelkvitter tog jag en titt i mobiltelefonens kartapp. Jag började därefter gå i nordostlig riktning och plötsligt såg jag den öppning i terrängen som jag letat efter från första början.

Humleblomster

Landskapsstudie från Labro Ängar

Nu var klockan så pass mycket att jag endast hade ungefär en kvart att spendera på Labro Ängar innan jag var tvungen att gå tillbaka till bilen och därefter hämta upp 17-åringen på Enstaberga IP. Så kan det gå när man är usel på lokalkunskap och orientering.

Tid för orkidéerna

Tips till mig själv; nästa gång jag åker till Labro Ängar ska jag ha betydligt mer tid till mitt förfogande. Och varför inte ta med en flora? Det var helt fantastiskt vilket artrikt område och med mina begränsade kunskaper om växter finns det potential till stor inlärning.

Vägen mot slätterängen

Jag hade från första början monterat på mitt 100-400 mm-objektiv på kameran. I ryggsäcken fanns även ett vidvinkelobjektiv och mitt macroobjektiv. Kanske borde jag ha skiftat objektiv men med tanke på hur taskigt med tid jag hade när jag kom ut på ängarna så körde jag på med mitt telezoom. Och det duger till mycket.

Kanadagäss (tror jag) som drog förbi ut mot havet

Klockan tickade och jag behövde vända tillbaka till bilen. Nu visste jag på ett ungefär i vilken riktning jag skulle gå (även om det inte var solklart vilken av alla stigar som var den rätta). Jag tog mig fram genom skogen och passerade en liten varelse som var nyfiken men en smula blyg.

Ekorren stannade till och spanade på mig innan den klättrade vidare

Trots desorientering, tidsbrist och allmän förvirring från min sida så gav detta besök mersmak. Får jag ett nytt tillstånd av Bryngelstorpsborna så gör jag nog ett nytt besök vid Labro Ängar inom en nära framtid.

Idag firas det med mörka moln i horisonten

På min arbetsplats tvingas jag slänga mig med ett mystiskt "G" mellan förnamn och efternamn. Hos en arbetsgivare med flera tusen anställda är ju risken relativt stor att man hittar sin namne någonstans i rullorna och i förekommande fall slängs initialen till mellannamnet in som särskiljare.

Jag är Lars G Jansson. G som i galen? G som i Gunhild? Nej, G som i Gustav och tack vare det så firar vi min namnsdag idag. Och som alla andra uppmärksammar detta, jag blir nästan rörd.

Åh vad de flaggar för mig idag

Tillvaron ter sig tämligen annorlunda just nu. Jag har valt att jobba hemifrån de senaste veckorna med enstaka undantag då jag åker till kontoret. Min huvudsakliga fritidssysselsättning är lagd på is tills publikrestriktionerna hävs för fotbollen och jag äntligen kan ta kameran med mig till omgivande fotbollsplaner på nytt.

Syrénblommorna är inne på sista versen nu

Reserestriktionerna lättar efter den 13/6 och bokningssajten hos Destination Gotland kraschar direkt. Fortfarande en pågående pandemi med samhällsspridning av Corona-viruset. 40-talisterna syns överallt i affärer och i centrala delarna av Nyköping. Publik står runt fotbollsplanerna när ungdomsmatcherna spelas. Någon som tror att vi fått bukt på Corona-viruset? Någon som med sitt agerande hellre ser att vi går mot en fullskalig lockdown? Tålamodet är uppenbarligen slut hos många svenskar och de vill "ha det som vanligt igen". Säg det till viruset ...

Aklejorna i rabatten är i högform just nu

Jag är mest skeptisk till hur folk runt fotbollen kommer att hantera situationerna när seniormatcher tillåts från och med den 14/6. Samma människor (supportrar, föreningar m.fl.) var fullständigt tondöva i inledningen av pandemin och tvingade genom sitt agerande myndigheterna att avbryta seniorspel och slutligen helt förbjuda publik på ungdomsmatcherna. ("Förbjuda" i detta fall är uttryckt med orden "skarpa rekommendationer", det kan dock inte på något sätt misstolkas.)

Hagtornsträdet ska få blomma klart men sedan måste jag tukta det

Något säger mig att det kan sluta illa, ökad smittspridning, ljudligt tjafsande och nedstängt senioridrottande på nytt. Vi får ju inte glömma att fotboll är en sport omgiven av människor som är beredda att använda pyroteknik och bengaler på arenor trots att det enligt lag är förbjudet. Maskeringsförbudet bryts givetvis också i dessa sammanhang men det kan vi ju se mellan fingrarna med i tider då ansiktsmasker kommit i fokus av andra skäl. Som du märker har jag inte några jättehöga tankar om fotbollens supporterkultur, dess svans ursäktar precis vilka idiotier som helst med argument som är fullständigt befängda. Och så ska det konsumeras alkohol i tid och otid när man tittar på sport, också en obegriplighet som jag inte får in i mitt huvud.

Men solen kommer i alla fall att gå upp i morgon också!

Femkilometersvarv i sommarhett Enstaberga

Måndagens högsommarvärme var nästan chockartad för en småfrusen vinterinbäddad nordbosjäl. När arbetsdagen var till ända hade jag den viktiga uppgiften att skjutsa fotbollsspelare till Enstaberga IP där IK Tuns fotbollsdamer tränade. Eftersom jag suttit hemma och jobbat denna måndag var jag i akut behov av att tillföra lite rörelse och fysisk ansträngning. Jag valde således att gå ett varv på 5 km-slingan som startar och slutar vid idrottsplatsen i grannbyn.

Efter ungefär en kilometers promenerande lämnar man skogens skyddande skugga och kommer ut i öppnare terräng. Redan då var jag svettig och inte blev det bättre ju längre jag traskade. Värmen vid 18.30 var dallrande.

Ormbunkar är fascinerande växter

Mittsträngen på grusvägen ser ut att vara en föryngringsyta för maskrosorna

Med ungskogens toppar i ögonhöjd gick det inte att undgå att notera att barrträden är i en tillväxtfas. Gran- och tallskotten lyste upp spetsarna på ungträdens grenar. Förvisso udda fotomotiv men jag vill inte vara den som diskvalificerar denna typ av naturdetaljer när jag är ute i det fria med kameran. Jag var till och med tvungen att förklara för en förbipasserande motionär vad i hela friden jag fotade när jag riktade kameran rakt ut i tallplanteringen.

Ljusgröna granskott

Tallskotten har hittills fått vara ifred från glupska älgar

Tillbaka på Enstaberga IP insåg jag att det var 45 minuters träning kvar för tjejerna. Jag klev närmare planen och tog några bilder. Visserligen hade jag ett kamerahus som inte direkt andas sportfoto men med mitt 70-200 mm-objektiv hade jag i alla fall vissa förutsättningar att få något som liknade fotbollsbilder.

På Enstaberga IP har avbytarbåsen numera hamnat på långsidan som är i skugga från skogen

På parkeringslångsidan står numera ett speakerbås med plats på taket för videofilmare

Jag fick ihop ett drygt 20-tal träningsbilder som du kan se via den här länken.

Självklart är jag väldigt sugen på att fota sport. Det kommer förmodligen att dröja ett tag innan det går att återuppta utifrån de restriktioner som gäller under pandemin. Svenska Fotbollförbundet har blivit tvungna att strama åt sina restriktioner (p.g.a. för många försök av fotbolls-Sverige att töja på tidigare regelverk) och lär börja seriespelet i mitten av juni med fortsatt publik-förbud. I detta regelverk framgår det att det vid arenan endast får finnas människor som gör att matchen kan genomföras. Till denna skara räknas givetvis inte fotografer vilket jag både tycker är rimligt och försvarligt under rådande pandemi.