Sorgfyllda dagar

I torsdags morse gjorde jag min näst sista dag på arbetet innan en fyra veckor lång semesterledighet. De sista lösa trådarna skulle knytas ihop. Nu blev det inte som jag tänkt och jag fick åka hem efter beskedet att min mor gått bort tidigare den morgonen.

En sorgens tid är här.

När man uppnått den aktningsvärda åldern av 90 år har man säkerligen behov av den eviga vilan. Så var det i alla fall för mamma, hon var klar med sitt liv och hade i takt med sin vacklande fysisk hälsa en allt krassare syn på att det var färdigt. Vi firade hennes 90-årsdag den 22/6 utanför äldreboendet Myntan (efter konstens alla regler i pandemi-tider), därefter fanns det inte mer att ta sikte på.

Den närmaste tiden får nu fyllas av sorg men också varma minnen för oss anhöriga. Tre barn, åtta barnbarn och tre barnbarnsbarn är kvar med saknaden och varandra som sällskap. Och en hel del praktiska sysslor som några av oss kommer att ägna oss åt den närmaste tiden.

Under lördagen tog jag en promenad i det sommarfagra landskapet för att samla tankarna. Naturen har en sällsam förmåga att finnas där som den allra bästa terapin när det behövs som mest. Den oro jag burit på det senaste året kring min mammas hälsa var på sitt sätt berättigad men döden är oundviklig och kanske onödig att spilla allt för mycket energi på. Vad vet jag.

Tiden efter torsdagens sorgesamma besked har ägnats åt eftertanke men också stunder med ett helt nollställt och tomt sinne. Det har också funnits tillfällen till skratt och umgänge med syskon och familj, livet går trots allt vidare och är värt att uppskatta med alla dess krumbukter och märkligheter.

Allt har sin tid. Och saker och ting befinner sig någonstans på gråskalan snarare än som enbart svart eller vitt. I de märkliga tider vi lever just nu är pandemin enbart en av flera saker som kräver något extra av oss för att förstå hur vi ska förhålla sig till dem.

Bilderna i detta blogginlägg har jag tagit med min Canon 1D X och mitt 85 mm-objektiv. Där är jag fortfarande i testfasen för att förstå hur jag bäst ska utnyttja objektivet.

Mina och familjens planer för årets semester har sedan i våras varit tämligen minimalistiska. Även om en del tid kommer att gå åt till att flytta ut mammas saker från boendet på Myntan, ordna bouppteckning och genomföra begravningsförberedelser så innebär det inte att allt annat stannar av. Några kortare dagsutflykter har redan gjorts och ytterligare andra kommer att göras.

Härnäst kommer ett blogginlägg med några bilder från söndagens utflykt till Nävekvarn.

Våfflor på Femöre

Den regniga helgen var på väg att ta slut när solen äntligen hittade fram genom de skingrande molnen. Jag började förbereda mig för en fotoutflykt västerut då jag utsett några potentiella platser för kvällsbilder. På något märkligt sätt förbyttes mina väloljade och genomtänkta planer när övriga familjemedlemmarna plötsligt kom på att vi skulle åka till Skärgårdsvåfflan. Jaha ja.

Skärgårdsvåfflan i Oxelösund

Oxelösund utgör resmål ett antal gånger om året för mig. Även Femöre får mitt återkommande intresse. Men vid den gamla barnkolonin från 1900-talets början har jag tidigare aldrig varit. När vi nu kom dit vid 19-tiden med en timme kvar till stängning, i blåsigt väder och efter en hel dags regnande var en av de mindre tilltalande sakerna med Skärgårdsvåfflan ett obefintligt bekymmer. De charmiga omgivningarna och våffel-dragningskraften bidrar normalt sett till timslånga köer vilket i alla fall inte lockar mig (varken i normalfallet eller i pandemi-tider).

Alva och Lovisa går igenom menyn med mat- och dessertvåfflor

Utan någon som helst kö kunde vi beställa det vi önskade äta och dricka. Tre av oss i sällskapet tog matvåfflor och en av oss tog en dessertvåffla. Jag tror det kallas "belgiska" våfflor, en grovmönstrad historia under det man nu valt som tillbehör.

I väntan på att våfflorna skulle bli klara undersökte jag omgivningarna

Äntligen kök för familjen Jansson

När vi ätit klart lyckades solen hitta ner och vi hade möjlighet att strosa runt på udden där Skärgårdsvåfflan ligger. Naturskönt, kustnära och fantastiskt vackert.

Jag bytte från 28 mm-objektivet till 14 mm-objektivet

Innan vi lämnade Oxelösund svängde vi ut på vägen längre ut på Femöre och landade vid fiskehamnen. Många husbilar på ställplatserna, åtskilliga båtar i hamnen och en del tecken på turistliv. Restaurangen Sailors skulle kunna ligga fint om det inte vore för det lite sjaviga industriområdet och den mindre tilltalande hamnen i blickfånget. Men så är Oxelösund, motsägelsefullt och komplext.

Oxelösunds hamn

Hur var det med våfflorna då? Nej, ingen av oss fyra var jättenöjda. För egen del tyckte jag min matvåffla med laxröra blev för kladdig och mäktig. Den obefintliga texturen i våffelbotten gjorde den kletiga röran alldeles för påtaglig. Övriga i sällskapet satt med ungefär samma recension oavsett om det var Skagenröra, hummus eller glass. Men nu har jag i alla fall varit där.

Blixtfoto i sommarregnet

Denna julisöndag regnar det snett. Efter förra veckans obehagligt varma väder har det varit ett omslag till betydligt friskare luft och måttligare temperaturer. Att det regnar gör mig verkligen ingenting, varje droppe behövs.

Regndropparna samlas på blomsterfunkians stora blad

Jag fick för mig att ta fram lite fotoutrustning som nästan aldrig används. Dels min lilla blixt som går att sätta direkt på kamerahuset och dels två små sändare/mottagare som gör att blixten kan fjärrstyras. Efter batteribyten och lite pill kunde jag sätta blixten med en liten softbox på ett stativ. Kameran med macro-objektivet på ett annat stativ.

En ensam stackars ros hemma i trädgården

Jag tog med mig stativen med fotoutrustning till uteplatsen där jag hade skydd av plasttaket. Fotomotiven fanns i den rabatt vi har i anslutning till uteplatsen. Förutom den rent tekniska utmaningen med blixtstyrningen var syftet att fånga det regniga vädrets efterlämnade spår i växtligheten.

Malvan är kanske ett ogräs men de är så vackra så de får växa fritt i rabatten

Som vanligt med ljussättning är det knepigt att få till hur ljuset ska falla på motivet. Vilken vinkel man väljer i både sidled och höjd gör stor skillnad. Och att inte blixtljuset slår för hårt på motivet eftersom det ser gravt fult ut (tycker jag).

Aklejorna (som verkligen växer som ogräs) har blommat ut men bladen finns kvar i rabatten

Jag var tvungen att ta bort kameran från stativet för att ta vissa av bilderna. Jag kom helt enkelt inte tillräckligt nära vissa av motiven med stativet stående på trädäcket. Med en blixtsynktid på 1/200-dels sekund är inte macro-foto helt riskfritt eftersom skakningsoskärpa lätt uppstår. Det är i alla fall min erfarenhet. Nu tror jag i och för sig att min Canon Speedlite 430EX har möjlighet till highspeed sync men det är inget jag är helt bekväm med. Jag använder som skrivet har ovanför denna utrustning extremt sällan.

Det som en gång varit en ros är numera endast en nyponbuske

Till kvällen ska regnet upphöra och då kanske de ovanstående motiven är ännu vackrare i kvällssolens sken. Men som experiment betraktat funkade det och jag kan med gott samvete stuva undan grejorna. Nu är de i alla fall dammfria.

Nytt försök vid Labro ängar

Under torsdagskvällen hade jag ett skjutsuppdrag när en av döttrarna skulle träna fotboll på Rosvalla. IK Tuns damlag var förvisade till en annan träningsyta denna afton eftersom klubbens herrlag hade seriematch på Enstaberga IP. Jag gissar att man valde konstgräs som underlag eftersom helgens match för representationslaget sker på plastmatta.

Jag hade närmare två timmar att spendera på något lämpligt utflyktsmål. Eftersom mitt första och hittills enda besök vid Labro ängar för ett par veckor sedan gav mersmak så var det ett givet mål för kvällen.

Hundkäx

Hassel

En kort promenad genom skogen tog mig ut till de öppnare betesmarkerna och slåtterängarna. Det var galet varmt men inte lika jäkligt som hemma i Stigtomta där det inte fläktade lika mycket. Labro ängar angränsar till Sjösaviken och en viss svalka från den mer havsnära omgivningen var välkommen.

De senaste dagarnas torka och värme är mumma för alla blommande grässorter. Och pollenhalterna är uppenbarligen skyhöga, något som sätter sina spår för den allergiske. Med svidande och kliande ögon och näsa så är mina naturupplevelser tudelade just nu.

Nyponrosorna blommar vackert i hagarna vid Labro ängar

När jag tagit mig över den första slåtterängen kom jag in i en av de hagar som finns på Labro ängar. Skuggan bland ekarna och hasselsnåren var behaglig. Stigarna är lättpromenerade. Man behöver bara se upp var man sätter fötterna med hänsyn till vad hagarnas ordinarie innevånare lämnar efter sig på marken.

De gamla ekarna behövde egentligen ingen skylt

Jag rundade ett par höjder innan jag plötsligt befann mig vid foten av ett fint fågeltorn. Utsikten över strandängarna och Sjösaviken var bedårande och från den övre plattformen såg jag även kossorna komma närmare på sin betesvandring.

Utsikt från fågeltornet vid Labro ängar

Det är väldigt speciella omgivningar vid Labro ängar och det finns massor att upptäcka i biotoperna på slåtterängarna och i ekbackarna. Ekorrarna och nattviolerna förblev ofotograferade denna gång, dröjer jag inte för länge med nästa besök så kan jag fortfarande föreviga orkidéerna. 

Tyvärr gjorde sig en annan av naturens små varelser påmind allt tydligare ju längre kvällen led. När jag kom i skydd av träd och buskar blev myggornas närvaro en plågsam påminnelse om en av sommarens gissel.

Kvällspromenad vid Labro ängar

Vattenflaskan som jag klokt nog plockat med mig i kameraryggsäcken tömdes på sitt sista innehåll när jag kommit tillbaka till parkeringen. Resan från Labro ängar till Rosvalla är verkligen inte lång och jag hann se Tun-damerna träna i en halvtimme innan det var dags att åka hem till Stigtomta i solnedgången.