Stegrad träning

Efter några dagar med yttest låg himmel trodde man att det inledande solskenet under söndagsmorgonen var inledningen på något ljusare och gladare. Nja, riktigt så bra blev det inte eftersom molnen slöt sig på nytt över våra huvuden. Men varmare blev det i alla fall och 19 grader funkar utmärkt för mig.

I torsdags besökte jag en sjukgymnast på vårdcentralen Åsidan i Nyköping. Det var dags att se över vilka rehab-övningar jag sedan tidigare hade fått att jobba med och tilldela mig ett helt batteri med nya övningar. Och utfallet av mitt besök hos sjukgymnasten är att jag sedan dess kämpar hårt med att hålla ihop kroppen. Jag välkomnar detta alldeles otroligt mycket! Träningsvärk är helt okej, den tar jag gärna eftersom den indikerar nytta. Nu är jag dock så öm att jag inte vet vad som är ont och vad som är träningsvärk ...

Sjukgymnasten föreföll duktig och hon tittade på hur jag rörde mig och hur jag gjorde mina tidigare tilldelade övningar. Hon konstaterade att min muskulatur runt höft och rumpa på den opererade sidan inte på långa vägar är återställd. Jag vaggar som en optimistjolle i kastbyar om jag försöker gå utan kryckor. Men från och med i torsdags försöker jag ta mina dagliga promenader på 2-4 km med hjälp av endast en krycka. Och det är väl på tiden, nu har det gått drygt 12 veckor sedan den ursprungliga operationen och 9 veckor sedan sista (?) operationen. Det är tydligt att musklerna runt höften tagit stryk och att min sjukhusvistelse med efterföljande återhämtning inte gjort underverk med min rörlighet.

För att råda bot på ledan som uppstått av att i flera veckor gått samma rundor i Stigtomta tog jag bilen till grannbyn Vrena där motionsspåret intill Mårtens Vall lockade. Ett spår jag gått flera gånger tidigare och även berättat om här i bloggen. Skönt att gå i skogen även om asfalt är slätare och lättare för gubbar med krycka att sväva fram över. Motionsspåret verkar dock få en hel del TLC både vad gäller underlaget och belysningsstolparna (som var nya med LED-lampor högst upp).

Jag borde nog göra mina 14 rehab-övningar tre gånger per dag (a' 10 repetitioner i två set). Men stegringen har varit så kraftig så jag klarar för närvarande inte av att göra dem mer än två gånger per dag än så länge. Och väntar jag till kvällen med promenaden är benen redan så möra att det knappt kan kallas "promenad" utan snarare ett "stilla släntrande i grannskapet".

Söndagspromenaden togs mellan de två passen med rehab-övningar. Krut fanns i tillräcklig grad för att även bära kameran runt nacken. Det är inte lätt att fota som kryck-brukare, den förbaskade pinnen ska ställas eller läggas åt sidan så fort en bild ska tas. Och några låga fotoställningar är inte att tänka på, kommer jag ner till marken kommer jag garanterat inte upp igen. Något som fått mig att lockas ännu mer av ett kamerahus med vikbar display ...

Jag vill betona att även om jag kan förefalla gnällig så försöker jag verkligen att ta saker och ting för vad de är. Nu har jag hamnat i denna situationen och jag jobbar utifrån de förutsättningarna. Humöret är gott även om det krävs mer tålamod än vad jag var beredd på. Min ursprungsplan för följderna av höftoperationen har kraftigt fått revideras och den processen står jag mitt i.

Nu ska jag ta en allvarlig funderare på hur det blir med ett nytt kamerahus.

Ett besök till kolonierna

Under lördagseftermiddagen roade sig Team Jansson med en samling på Ängstugans koloniområde i de östliga delarna av Nyköping. Mina samlade erfarenheter av koloniområden är ytterst begränsade och under åren har jag kanske varit vid en kolonilott tre-fyra gånger.

Kolonistuga vid Ängstugan

Nu när näst äldsta dottern via sin pojkvän har en kolonilott att sköta var vi intresserade att inspektera ägorna. De har med nöd och näppe hunnit boa in sig. Den lilla stugan kommer att få ytterligare lite omsorg men det är framförallt på den lummiga odlingslotten som deras kommande arbete kommer att synas. Än så länge har de lagt tid på att rensa ogräs men till nästa säsong har de säkert klart för sig hur de vill odla.

Fika i bersån

Jag lyckades ta mig runt stugan med mina två kryckor och med kameran hängande på en av nackkotorna. Valet att montera på ultravidvinkelobjektivet handlade nog mest om mina egna fotografiska utmaningar.

Dottern och hennes pojkvän är lägenhetsboende i Rosenkälla så en kolonilott passar dem utmärkt. Den ligger dessutom inte alls långt från deras hem. På de få veckor de haft tillgång till stugan så har jag hunnit se åtskilliga bilder på hur de grillar.

Vi tipsade om att de skulle peta ner vitlök och ha egenodlad att skörda till nästa höst. Och det blir säkert några ruggar med färskpotatis nästa sommar. De befintliga pallkragarna kommer att kompletteras med ytterligare några stycken och snigel-lister har monterats på kanterna eftersom dessa slemmiga odågor plågar även kolonisterna.

Vi tog med oss en kruka med oasis-monterade hortensiakvistar hemifrån i ett försök att överlämna en enkel inflyttningsgåva. Kanske står de sig någon dag i alla fall.

Hortenisan är fotograferad med mitt 135 mm-objektiv

Det blev en lagom lång utflykt för mig, mina ärr och kryckor.

En ickerapport

När jag tänker efter har jag ingenting att skriva om som lyfter blicken från min egen skröpliga lekamen. Dagarna och veckorna går, det mesta flyter fram i en jämngrå trögflytande ström. Sedan en vecka tillbaka har jag i alla fall fått ytterligare fler rehab-övningar att göra några gånger per dag, då med inriktning att aktivera min snittade lårmuskel. Träningen innehåller just nu 10 övningar för höft och lår som jag gör tre gånger per dag i två set om tio repetitioner. Utöver detta försöker jag gå ett par kilometer (mitt max just nu) varje dag. Båda kryckorna behövs vid promenader och ska enligt Nyköpings ortopedmottagnings rekommendationer användas ytterligare flera veckor.

En lilja som planterats hemma i trädgården

Sedan någon vecka tillbaka har jag kunnat plocka bort all smärtstillande medicin. Nu är det länge sedan jag behövde äta starkare läkemedel (morfin) men paracetamol behövs alltså inte längre heller. Kvar i dosetten ligger den nödvändiga men ack så eländiga antibiotikan, två olika sorter som ska intas på bestämda tider. Klockan ringer 06.00 varje morgon för den första omgången och sedan rullar det på. Varför "eländig"? Jo, jag mår apa av antibiotikan. Kass mage, minskad aptit (vilket kanske är bra för mig ...) men allra värst är det eftersom jag får koncentrationsproblem och känner mig konstant trött och seg. Jag biter ihop eftersom detta är mitt öde tills kurerna mynnar ut i slutet av september. Tre månaders behandling som inte passerar obemärkt förbi, jag lovar.

En ros som nästlat sig in i buxbomen

För drygt en vecka sedan satte jag mig bakom ratten på vår automatväxlade bil för första gången på åtta veckor. Det är skönt att inte vara beroende av andra för att ta sig till olika platser i närheten. Jag kan äntligen köra själv även om jag inte bör köra längre sträckor p.g.a. ovan nämnda koncentrationssvårigheter och trötthet.

Kanadensiskt gullregn

Det där med att undvika att utsätta mig för solsken har sina sidor. Antibiotikan gör att jag kan få permanenta pigmentförändringar av solens strålar. Nu när vädret har blivit ostadigare är det lättare att sticka ut nosen utanför dörren även dagtid men annars är kvällarna min tid på dygnet. Bara inte kvällen blir för sen, vid 21 börjar jag titta på klockan och längta tills det är tillräckligt sent för att gå och lägga mig för natten. Jag har alltid varit mycket kvällspigg men nu är jag som en klubbad säl alldeles för tidigt på kvällarna.

Mer kanadensiskt gullregn

Man kan tycka att jag skulle ha oändligt med tid för att fotografera just nu. Men med den begränsade rörligheten jag har är det inte riktigt läge. Kryckor i båda händerna och en kamera som hänger runt nacken är inte optimalt. Allt har sin tid och jag är fortfarande i fasen läkning och återhämtning. Häromkvällen var jag på Stigtomta IP för att dokumentera ett världsrekordförsök i bolljonglering och då blev det en krycka för en kort stund. Resultatet av detta kan du läsa om HÄR >>>

Hortensian växer in över gången upp till huset men jag har inte hjärta att tukta den

Det kliar i fingrarna när det kommer till sportfotografering. Men det är inte läge att falla till föga för de locktonerna riktigt ännu. I helgen är det tourfinal för Swedish Beachtour uppe vid Frisksportartorpet i Nyköping, en plats och en idrott som är perfekt för foto. Men antagligen inte med mig på första parkett med kamerorna. Och all lokal fotboll lockar något förskräckligt men även där får jag nog finna mig i att vara "vanlig" åskådare ett tag framöver.

Dagarna och veckorna får fortsätta gå med mig kvar i min lilla läknings-bubbla.

Ett litet men betydelsefullt avbrott

Sedan tre veckor är mina dagar synnerligen snarlika varandra. Och de är tämligen innehållslösa. Var sjätte timme är det dags att ta någon av alla mediciner som jag ordinerats och däremellan är det promenader mellan TV-rum, skrivbordsstol, kök, badrum och sovrum. Om skugga råder på uteplatsen kan jag även tänka mig att sätta ner rumpan där en liten stund.

Vetefälten står och mognar

Tack vare de två antibiotikakurerna är det lite si och så med koncentrationsförmågan vilket innebär att jag inte lockas att läsa någon av böckerna i traven på nattduksbordet. Varje torsdag har jag haft en läkartid bokad på ortopedmottagningen för att följa upp mina blodvärden, levervärden och "mini-sänka". Torsdagarna har alltså betytt att jag fått se mig om i världen, en tur till Nyköpings lasarett är ju verkligen något att absorbera intryck från. Dessa turer kräver även att jag på något sätt hittar någon i min omgivning som är beredd att agera privatchaufför åt mig.

Gräsen torkar i dikesrenarna

Under onsdagskvällen var tiden mogen att bearbeta en av privatchaufförerna i min närhet. Jag tyckte att det var hög tid att åka med bilen på en liten kvällstur i finsommarvädret. Vad väljer man då som Stigtomtabo? Hallarundan, förstås! Jag lyckades baxa med mig en del av fotoutrustningen också med förhoppning att inte välta med kryckorna när jag skulle hålla kameran framför mig.

Blåklockor vid Harhålet

Vi stannade till vid Harhålet. Tittade på alla husbilar vid ställplatsen men även på ett par tältande entusiaster som åtminstone jag kände var helt rätt ute. När ska man tälta om inte när sommaren är som varmast och finast?

Solen kämpade sig nedåt över Yngaren

Vi gick en bit in mot viken och tog in naturen och omgivningarna. Den av oss som inte konstant bär kompressionsstrumpa avslöjade att vattnet var varmt i strandkanten. Det tror jag säkert men det blir inget bad för mig denna sommar och inte heller någon exponering av min bleka lekamen i solen. Skulle sommaren vara kvar efter den 30/9 kan jag lova att jag badar och solar!

Harhålet

Vi gick tillbaka till bilen och fortatte på Hallavägen mot Katrineholmsvägen (väg 52) mellan Vrena och Bettna. Ett par korta stopp gjordes på den slingrande vägen för att ta del av något intressant i det kvällssolsindränkta landskapet. Siktet ställdes därefter in på Pilgrimsbo i Vrena, en plats man liksom aldrig kan se sig trött på.

Vi spanade på caféets skylt med öppettider i sommar

Solen hade nu sjunkit lågt på himlavalvet. Den behövdes inte för att hålla temperaturen uppe, vid det här laget är marken och vattnen så uppvärmda att det liksom är sommarvarmt av bara farten oberoende av om solen behagar visa sig eller inte. 

Ångbåten Munter vid sin brygga vid Pigrimsbo

Den minnesgode vet att jag faktiskt åkt med ångbåten för några år sedan. Jag passade på i samband med att Vrenadagen arrangerades. Det lockar givetvis att göra en "riktig" tur med Munter men det har ju varit lite trassligt nu i pandemi-tider att styra upp en sådan familjeutflykt. Och med min nuvarande fysisk status bör jag nog inte försöka mig på några vådliga brygg- och båtäventyr.

Pilgrimsbo, Vrena

Så roligt det var att tillfälligt byta sovrummets vita takplattor och badrummets kakel mot grönskande natur i solnedgång. Sinnena behövde dessa intryck och därmed blir det lite, lite lättare för mig att förlika mig med min rörelsebegränsning.

För övrigt har jag nu lyckats rädda tillbaka alla mina bilder med hjälp av en ny hårddisk och en återläsning av den molnplacerade backupen. Ca 500 000 filer och 3,5 TB. Tyvärr saknas de bilder jag tagit under maj månad, en period då uppenbarligen backupen slutat funka utan min kännedom.

När det inte alls blir som man vill eller tänkt sig

Jag vill med detta blogginlägg ge en kort lägesrapport då jag inser att det var väldigt länge sedan jag skrivit något. Det blir både utelämnande och kanske lite för privat. Bloggen borde vara en fotoblogg och inte en dagbok. Nu har det ändå blivit så att jag inte kunnat hålla i någon systemkamera den senaste månaden av skäl som framgår här nedanför.

Natten mellan den 13:3 och 14:e juni, akuten på Nyköpings lasarett

Efter min höftledsoperation den 3/6 fick jag en och en halv vecka på hemmaplan. Söndagen den 13/6 blev det ambulansfärd in till Nyköpings lasarett. Enorma smärtor i höften och sätesmuskeln vilket skulle visa sig bero på både infektion och blödningar. Fullproppad med morfin hamnade jag på Nyköpings ortopedavdelning där tre operationer genomfördes under en dryg vecka.

Utsikt från den lilla fönsterspringan i mitt rum på Ortopeden

Eftersom oturen grinande mig rakt i ansiktet fick jag även min vänstra lårmuskel uppsnittad eftersom jag fått kompartment syndrom. Muskelhinnan behövde skäras upp för att lätta på trycket, i annat fall går helt enkelt de underliggande muskelfibrerna sönder för gott. Vätskebildningen och framförallt blödningarna upphörde dock inte och det blev fyra dygn på Karolinska i Solna. Ett angio-ingrepp avbröts kvällen innan midsommarafton eftersom ingen ny blödning kunde konstateras.

Efter 2,5 veckor på sjukhus hade jag haft infarter överallt på underarmarna och händerna

Midsommarlunchen på Karolinska

Dränage sattes i mina två operationssår och läget stabiliserades. Jag fick komma tillbaka till Nyköpings ortopedavdelning måndagen den 28/6 och sedan blev jag hemskriven onsdagen den 30/6. Tiden därefter har inneburit vila och återhämtning på hemmaplan. Det är förvisso tryggt att vistas på sjukhus men naturligtvis är hemmet en betydligt muntrare miljö för återhämtning.

Tilltufsad men vid hyfsat gott mod

Jag har hunnit besöka provtagningslabbet och ortopedmottagningen några gånger sedan hemkomsten. Mina usla blodvärden (p.g.a. blödningarna) och levervärden m.m. måste regelbundet kontrolleras framöver. De två olika antibiotikakurerna jag måste äta under tre månader påverkar mig och min lever. Jag får inte vara i solsken, magen pajar och aptiten är bortblåst.

Ortopedmottagningen på Nyköpings lasarett

Rehabiliteringen och träningen som jag i normalfallet skulle ha kommit långt med fem veckor efter höftledsoperationen har inte alls gått att ta tag i. Jag är kvar på ruta 1 i detta avseende. Och jag ropar definitivt inte hej eller blåser faran över, infektionen kan fortfarande ställa till det för mig och risken finns att hela höftprotesen måste bytas ut om inte antibiotikan biter på infektionen. Det gör mig väldigt ödmjuk inför mina kvarvarande utmaningar.

Inte särskilt vackert

Jag vill avrunda med att lyfta och hylla vår vårdpersonal. Oavsett om det varit ambulanspersonal, operationspersonal eller all personal på ortopedavdelningen har jag känt mig omhändertagen och trygg. Jag var nojig inför min höftledsoperation men när jag blev akut sämre var det bara att "go with the flow" och släppa kontrollen. Om jag behöver kuratorhjälp för att hantera det jag varit med om kan jag inte riktigt säga ännu men erbjudandet från vården kvarstår. Värst har det nog varit för mina anhöriga som till och från varit väldigt oroliga (jag har ju hela tiden vetat vad som händer men det har inte alltid varit lätt att förmedla det till omgivningen i rätt tid). Jag vill även tacka alla er som är blodgivare, utan ert bidrag skulle jag vid det här laget vara tom på blod.

Eget rum med TV även om skärmen är frimärksstor

Jag ägnar nu dagarna åt att streta runt med min kompressionsstrumpa, mina stramande operationssår och ett idogt läkemedelsintag. Enklare rehablitieringsövningar görs några gånger per dag. Återgången till normalläge kommer att dröja, något som också betyder att fotografering (framförallt sport) ligger i en avlägsen och okänd framtid.

Nu vet du vad jag haft för mig den senaste månaden.

Opererad till ett liv i temporär stillhet

För exakt en vecka sedan stapplade jag med extremt stor möda ur bilen hemma på garageuppfarten. Torsdagen den 3/6 opererades jag på Nacka sjukhus där Aleris ortopedklinik bytte ut min artros-anfrätta vänsterhöft till en ny och fin protes-variant. Ett dygn senare släppte de hem mig och jag fick fr.o.m. då klara mig på egen hand. Det går att hantera men det krävs en hel del smärtlindrande mediciner samt ett par kryckkäppar.

En av trädgårdens aklejor

Att tvingas till en rörelsepaus under läkningen går att förhålla sig till. Under de tre inledande veckorna har jag och övriga höftledspatienter ett enklare rehabiliteringsprogram med fyra övningar att göra några gånger per dag. Detta kompletteras med promenader på 5-10 minuter. Svårighetsgraden ska därefter ökas på och jag har bokat en tid hos min vårdcentrals sjukgymnast dagarna före midsommar. Det jag inte varit beredd på är att hela benet svullnat upp och att detta är det mest smärtsamma och rörelsebegränsande. Jag får inte någon av mina skor att passa på den svullna vänsterfoten.

Att variera sittande, stående och liggande är inga problem. Jag måste eftersom det gör ont om jag hamnar i en position för länge. Framför teven har jag nu bytt ut karmstolen mot en av trädgårdsstolarna som har högre ryggstöd. Armstöd är nödvändigt om jag ska komma upp till stående. TV-soffans lockrop får jag ignorera, kommer jag ner i soffan lär jag aldrig komma upp (för låg och för mjuk för min nuvarande fysiska status).

Jag läker och under denna läketid följer jag klockan slaviskt. Var 6:e timme ska en viss medicin tas och andra ska tas var 12:e timme. Men i övrigt känner jag efter en veckas sjuktillvaro att både kroppen och knoppen är understimulerad. Titta på TV, glo på mobiltelefonens skärm eller försöka sova. En eller annan bok ligger och väntar på nattduksbordet, jag kommer till dem när jag får lite mer ro i kroppen och värken lättar några grader.

Sex veckor med kryckor

En av de jobbiga grejorna att hantera, utöver att vara beroende av de övriga i hushållet för vissa saker som t.ex. att få på mig strumporna, är att all breddidrott nu dragit igång för fullt. Restriktionerna har lättat och det tävlas överallt. Att inte kunna ta del av detta är påfrestande. Jag gillar verkligen att fota sport och en del av mitt liv är att titta till de lokala fotbollslagen under matcher vilket också inkluderar att snacka med bekanta i publiken.

Fyra dagar innan operationen kraschade min hårddisk där alla mina bilder fanns lagrade. Jag har en backup-lösning men det kommer att ta enormt lång tid att återläsa backupen från molnet. Och jag behöver självklart få fatt på en ny 6 TB-disk. Detta hann jag inte mer än initiera innan jag lade mig på operationsbordet. Ja ja, det håller huvudet sysselsatt att bekymra sig över 10 års bilder som just nu inte är under kontroll.