måndag 2 november 2015

Bekräftelse

Söndagens grådassighet i mina hemtrakter blev en bekräftelse på allt jag anser om november. Som om jag bett om skitvädret. Det hade jag inte. Lördagens sol, sista dagen i oktober, byttes mot låga dimmoln och snålblåst under söndagen. Efter några tappra försök att räfsa ihop ett par lövhögar, inte lätt när det blåser, tog jag mig en långpromenad.

Bok-statusen hemma i Stigtomta

Som sällskap på promenaden följde Canon 7D Mark II och mitt 100-400 mm-objektiv. Enda anledningen till att valet föll på mitt telezoom var att det inte använts på länge. Den gamla trotjänaren får aldrig följa med på fotbollsmatcher numera sedan 300 mm-objektivet införskaffades.

Ny bild på höstastrarna vid Kavlinge
Inte lika färgsprakande vy vid Kavlinge i kanten av Stigtomta

Fördelen med zoom-intervallet 100-400 mm är mångsidigheten. Inte bara vid fotbollsplanerna utan även vid promenader i terränglådan. Nackdelen är objektivets behov av mycket ljus och luddigheten i skärpan när 400-strecket närmar sig. Hade jag råd skulle den nyare versionen av detta objektiv kunna vara något men det är längre ner på priolistan över önskad optik.

Jag skrämde upp en hare när jag tog en avstickare från grusvägen
Haren och jag blev ungefär lika överraskade

När jag kommit ut på den lilla bergknalle som finns mellan Starrlösa och Tallstugan såg jag inte bara den stackars harpalten utan även ett kranium från ett vildsvin. Lite förvånad och förundrad sparkade jag fram det ur gräset för att titta närmare på det. Endast halva underkäken fanns kvar och den var inte mycket att undersöka.

Vildsvinskranium

Om jag velat hade jag kunnat jaga motiv som motbevisade hösten. Enstaka blommor lyste upp här och där, rödklövern på vallen och blåklockorna i vägrenen kämpade med renfanan om uppmärksamhet. Det dominerande var dock grådiset och allt det vissna så jag följde hösten i dess fot(o)spår istället.

Lönnfärger i björkdungens kant
Humlen famlar med sina vissna tentakler över den gamla husfasaden

Någonstans konstaterade jag häromdagen att den svartvita tiden är här. I dagens inlägg är jag inte riktigt där ännu, och det beror på de kvarvarande färgerna i träden. Så länge de varma färgtonerna finns kvar i vissnande löv tycker jag att de kan lyftas fram och ta plats.

Kyrkbacken
En liten asp-planta som nog är AIK:are

Tidigt under min promenad hörde jag oljudet från många, många gäss. När jag kom fram så att jag kunde se fälten bakom Stora Ramshult konstaterade jag att det var hundratals, förmodligen dryga tusentalet, gäss på marken. Hela tiden kom mindre grupper med gäss österifrån och landade bland sina artfränder.

Gäss på gärdena mellan Stora Ramshult, Varväng och Starrlösa
Gäss med gården Starrlösa i bakgrunden

Jag ville inte gå för nära flocken med gäss även om jag hade kunnat stövla ut i stubbåkern med riktning mot fåglarna. De satt förmodligen där av en anledning men den vila och återhämtning de skaffade sig var säkert inte lika populär hos markägaren vars grödor (höstsådd?) var satt under hård prövning.

Tack för idag, slut för idag.

2 kommentarer:

  1. Fina höstbilder här. Lite mera an staketet hade funkat fint tror jag. Ha, jag brukar också tänka AIK när jag noterar asplöv. Jag brukar försöka få bilder på rådjur vid mitt träd men har inte lyckats än, en bekant räknade sexton rådjur där häromdagen...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller helt med dig om att bilden skulle vunnit på att ha mer av det fina staketet synligt. Det dumma var att jag delvis tänkte på det när jag stod där och fotade. Ändå misslyckades jag...

      Det vore en höjdare med något rådjur vid ditt klassiska träd-motiv. Jag förstår att det emellanåt kan vara många rådjur ute på de fälten, terrängen ser ut att passa dessa djur perfekt. De är väl kameraskygga :-)

      Radera