Obemärkt förbipasserande helg

Så pass, det har varit pingst!? Hänryckningens tid har passerat väldigt obemärkt förbi denna gång. Jag känner mig blåst på konfekten. Vem tog hänryckningen ifrån mig? Antagligen Coronan, det är svårt att riktigt släppa loss när restriktionerna fjättrar oss vid vår läst.

En halv måne är också en måne

Lördagens förmiddagsbesök vid Kisäng följdes upp med ett eftermiddagsbesök till samma plats. Det kan tyckas fantasilöst men jag blev beordrad att förflytta yngsta dottern och tre av hennes kompisar från Stigtomtas centrala delar till badplatsen. Jag tog med kameran.

Smörblommorna uppträdde allmänt stökigt

Det var galet mycket folk vid båtbryggorna. Båtar kom fräsande över Långhalsen. Fisketävling på väg att avslutas är min kvalificerade gissning utifrån båtarnas beskaffenhet, alla båtkärror vid parkeringarna och framförallt alla fiskespön som syntes överallt.

Naturen brydde sig inte nämnvärt om folksamlingen och bortom badplatsen sjöng bofinkarna, hackspetten irrade runt i jakt på den perfekta trädstammen och sädesärlan balanserade på en mossbeklädd pinne mellan träden.

Sädesärla

Violerna har hittat fäste på klipporna ner mot Långhalsens vatten

När pingstafton övergick till pingstdag var det plötsligt Mors dag. Och huset hemma i Stigtomta välkomnade de två utflugna döttrarna med sina respektive. Och en hund. Enzo är en extra välkommen gäst och denna varma sommardag fick han dessutom roa både sig själv och oss andra med en stund under trädgårdsslangens vattenstråle.

Man kanske skulle önska sig att bli en frank bulldog i nästa liv. Det verkar ganska härligt på något sätt.