Åpromenad i Nyköping

För en vecka sedan, torsdagen den 24/10, tog jag sista chansen till en solskenspromenad innan jag skulle börja jobba igen. Hösten har hittills varit snäll mot oss och denna torsdag var inget undantag. Förhållandevis varmt i luften och strålande solsken. Siktet ställdes in mot Nyköping och där blev det ett besök hos Sörmlands Museum för att sedan gå fram och tillbaka längst Nyköpingsån.

Hamnrondellen bjöd på spöktema

Museet hade ett par utställningar som roade mig lite extra. Tyvärr har jag missat två utställningar tidigare i år som jag verkligen velat se men min försiktighet p.g.a. dåligt immunförsvar har hållit mig borta från denna typ av miljöer. Min nuvarande status tillåter mig att röra mig mer fritt men jag ska undvika uppenbart sjuka personer och kanske inte heller sätta mig på en fullsatt läktare där det är omöjligt att gissa om någon är smittbärare eller inte.

Nu har jag jobbat halvdagar sedan i måndags och det känns huvudsakligen jättebra. Tröttheten är dock påtaglig, tänk att fyra timmars arbete kan vara så krävande om man inte har tränat på detta de senaste 16 månaderna. Jag är ändå inte överraskad, hade förväntat mig att det skulle gå åt mycket energi så här i inledningen av återkomsten. Att jobba bara fyra timmar om dagen är svårt, det känns som om ingenting hinns med på en förmiddag.

Det var många år sedan jag gick på denna sida av Åkroken

Allra mest efterlängtad har kontakten med arbetskamraterna varit. Visst, jag har besökt kontoret några gånger sedan i maj men nu är det "på riktigt". Fördelen med mina tidigare besök är att tröskeln varit lägre att kliva över denna gång. Det gäller både för mig själv och jobbarkompisarna som åter får se mig i korridorerna. Mindre dramatiskt på något sätt.

Nu låter jag det gå några veckor innan jag utvärderar om orken kommer att räcka till för att kliva upp till 100% efter årsskiftet. Mitt mål är givetvis att det ska bli så men den mentala tröttheten efter cellgifterna, sjukdomstraumat och alla komplikationer gör att jag är ödmjuk inför vad krafterna räcker till och hur mycket tid återhämtningen tar.

Bilderna i detta inlägg är tagna med mitt 40 mm pannkaksobjektiv. Jag tyckte de såg lite "mjuka" ut när jag kollade ordentligt på bilderna. Det är åtminstone ett supersmidigt och lätt objektiv och det är värt något i vissa sammanhang.